Alla inlägg under december 2012

Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 10:43

Vi är många som vill läsa om andras djur. Vill du länka till din blogg här på vår sida? Välkommen att skicka in under kommentarer så lägger vi in i menyavdelningen under länkar.


(Vi kommer förstås inte hinna läsa alla bloggar, men vi utgår från att de är fria från rasistiskt och annat kränkande innehåll och att ni hjälper oss om någon sådan blogg skulle smyga sig in bland rekommenderade bloggar. Djursjukhuset Gammelstad tar förstås avstånd från allt sådant.)


Nedan frusen Axi som funnit lyckan av solglimt OCH kudde! Lyckan är gjord!


 



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:30

Photo: Vissa djur och ägare lämnar särskilda avtryck. Ett av de allra mest särskilda är ledarhunden Kvicka och hennes matte G. Matte bor mer än tio mil ifrån och är synskadad. Hon har haft flera ledarhundar före Kvicka och de har alla en speciell plats i hennes hjärta har hon berättat för mig. De har varit hennes ögon men de har också alla varit hennes vän.Jag har haft förmånen att träffa matte och hennes schäfertik vid ett flertal tillfällen de sista åren. Matte kommer med färdtjänst och när det gått har hon kombinerat besöket med sitt eget sjukhusbesök. När matte behövt vård under längre tid har Kvicka bott hos Telefon-A. Hemma hos henne är hon lugnet själv, berättar A. Det är svårt att tro. Hos oss på Djursjukhuset far hon i korridoren med full fart och tjoar och låter så det är svårt att fatta att hon är tolv år gammal.Vi har alla vetat att Kvicka uppnått en hög ålder. Inte minst hennes matte. Vi har berört åldern vid de sista telefonkontakterna. Om det blir någon ersättare efter Kvicka. Om det kommer en ny vän och tar Kvickas plats, blir nya ögon åt matte G.Det har känts svårt att tänka på. Kvicka och matte är ett djupt sammansvetsat par. Har ungefär samma behov av rörelse eftersom matte börjar bli till åren.Kvickas bakben började dock svika i kraft och funktion. Vår sjukgymnast undersöker och bedömer. Vi vet alla att timmen snart är slagen. Och vi håller andan och alla tummar att det ändå dröjer.Men i helgen hände det. Kvicka kunde inte ta sig upp för lilltrappen hemma. Matte G ringde taxi och åkte beslutsamt och lät henne somna in. Ett värdigt liv och slut förtjänade hon, mattes ögon. Och vi är många som sörjer en fantastisk hund och lider med matte över hennes svåromfattade förlust. Kära Kvicka, sov gott i din hundhimmel. Och allra käraste matte G, vi önskar av hela vårt hjärta att det finns en fin ersättare till din vän. Att du får nya ögon alldeles snart.//Maria Karlsson, chefveterinär(Matte har fått förstås fått höra och godkänna texten innan publikation)(Matte har fått höra och godkänna texten innan pu

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:00

Lumi är en fransk pointer i ägo av en kär kollega i Gällivare. En dag i somras oturas det för hennes äldsta pojke när han rastar Lumi och hon smiter efter vilt och hamnar under en husvagn. Lumi skadas svårt. Hennes lårben brister i flera bitar, hennes lungor skadas, hon får omfattande mjukdelsskador. Matte transporterar sin skadade hund till min arbetsplats. Hon har satt in nödvändig medicinering och smärtlindring och är djupt oroad över fina Lumi. Hemma väntar hennes äldste gosse, utom sig av skuld för vad som hänt.
Lumi läggs in för vård inför att eventuellt kunna operera sitt trasiga bakben. Först behöver lungorna må bättre och alla blödningar och hudskador läka. Lumi läggs som prinsessan på ärten på mjuktmjukt underlag, får smärtdroppsinfusion och evakueras fri luft som trängt ut i lungsäcken och förhindrar hennes att andas normalt. Matte åker tillbaka till sina fyra barn och den långa väntan på förbättring av det kritiska läget börjar.
Värst är det för äldste pojken. Han förmår inte frigöra sig från skuld hur mamma än försöker. Han har på näthinnan när hans hund som funnits där så länge han kan minnas åker iväg i bilen i framsätet. Hur har hon det nu? Hur bor hon? Är det någon som bryr sig om och klappar det fina, mjuka huvudet och tittar in i de vackra, mörka ögonen och viskar att det ska gå bra? Jag pratar med matte och föreslår att jag skickar en bild hur hon har det med alla bandage, upprakade områden och dropp men att hon för övrigt tittar med den tillitsfulla blicken och litar-litar på att hon blir hjälpt. Så får barnen något konkret och begripligt. Jag fotar med min mobil, lägger in bilderna på min FB och vidarebefordrar dem till matte. Sedan stänger jag bort dem för allmän beskådan. Vi fotar ju vanligtvis inte våra svårt skadade djur och exponerar dem på nätet. Detta är ett behjärtansvärt och mattesanktionerat undantag.


När jag pratar med matte igen berättar hon att alla barnen samlats kring datorskärmen och tittat på sin Lumi tjugo mil hemifrån. De tittar och tittar. Länge. Sedan kommer förlösningen. Storebror har ro att åka bort till en kompis och göra annat än att grubbla. Han har sett henne på skärmen och ser att hon hälsar att hon kämpar allt hon kan och att hon inte för ett ögonblick lastar honom för olyckan. Att det var hon som fick vittring, slet sig och for iväg, för upptagen av sin jakt för att se husvagsekipaget. Nej, det vet vi förstås inte. Men jag önskar att det var det min bild skulle förmedla. Hursomhelst blir storebror lugnad av att se henne under vård.
Dagarna går. Luftläckaget från de skadade lungorna är ett hinder för att söva. Lumi vårdas minutiöst och vi är alla mycket fästa vid henne. Hon är en särdeles fin hund. Personalen fäster sig vid henne. Hon är tålmodig, uthärdande, vänlig.
Mot helgen kommer matte ner för att hälsa på. Det är ofta välgörande när patienterna blir kvar länge. Vi är också oroade över hur det ska gå för henne att klara sin operation och besöket kan också vara ett farväl. Det är viktigt för barnen att få se henne, minnas henne om så blir. Lumis aptit är inte så bra och vi hoppas att hon ska bli uppiggad av besöket av alla småmattar och lillhusse och stormatte. Barnen smeker det mjuka, mjuka huvudet, sitter hos henne och är säkert förskräckta över hur hon inte orkar stå eller springa, som är en så stor del av deras hunds personlighet. Farten. Fläkten. Jakten.
Minstmatten sover middag bredvid Lumi. Stormatte tar bild och lägger på sin FB. Det är hjärteknipande fint. Sjukasjuka Lumi och så en liten söt prinsessa bredvid. Klart att det läker Lumi att de kommer ner. Efter många dagar beslutar vi att hon är sövningsbar. Lumi sövs och två veterinärer gör allt för att laga hennes lårben, som är slaget i spillror under husvagnen. Det blir en lång operation. Det saknas benmaterial men slutresultatet ser trots allt lovande ut. Nu återstår det för Lumi att läka själv, att lungorna orkar och att det inte blir infektion i operationsområdet. Matte tar hem henne efter några dagars vistelse på Djursjukhuset. Hemma väntar en lång och oviss tid. Vila-vila först. Det är inga problem att övertyga Lumi. Hon är orkeslös och trött. Hon matas och vårdas och vänds och kelas med av hela familjen. De går i skift med sitt gullande så hon ska veta att hela familjen önskar god bättring. Efter några dagar tillstöter lunginflammation. Det känns inte bra alls. Vi oroas med familjen. Hur ska det gå? Det trugas med kattmat och alla delikatesser som finns för att hålla magen igång och orken uppe.
Matte är strävsam och behandlar efter konstens alla regler, matar Lumi när hon inte orkar själv, håller henne smärtfri och komfortabel med läkemedel och omsorg. Sakta återvänder orken. Lumi orkar stå själv och börjar vilja knuffa sig ut ur buren. Storebror får vaktpass för att dörren ska stå öppen. Matte lägger en bild på sin FB när en otålig Lumi försöker hitta en smitväg förbi ut ur buren. Nu vill hon igen!
Sedan har det varit ganska tyst hur det går. Jag förstår att återhämtningen varit svår och lång, att benet inte alls fungerat på grund av att mjukdelsskadorna var så omfattande. Att Lumi inte alls delat uppfattningen. På hundars vis velat springa som förr över fjällvidderna spanande efter ripor. Men begränsats av matte. Inte ännu Lumi.
Så i veckan kommer BILDEN jag väntat länge på. En bild på Lumi galopperandes genom frusengräset. I full fart springer hon. Lite suddig av all fart. Mina ögon tåras. Så himla fantastiskt. Jag gläds åt hur bra det blev, hur fint benet lagades och att hon kom tillbaka till livet igen. Kanske det finns någon som tänker att hon skulle ha avlivats. Men då har ni inte träffat Lumi och hennes storslagna matte. Lumi har inte fått lida. Hon har kämpat. Kämpat sig tillbaka till livet. Och storhusse kan andas ut. Nu är Lumi hel igen.

       
Av djursjukhusetgammelstad - 28 december 2012 16:56

Vi värnar förstås om skotträdda djur på nyårsnatten! Vi har svarat på många frågor i telefonen om hur man bäst gör för att lugna ner sin rädda hund som flåsar och stressar när fyrverkerierna drar igång. Glöm inte bort den rädda katten! Den kan vara lika ängslig, men drar sig istället undan och gömmer sig.


Nedan en länk till ett TV reportage om skotträdda hundar från idag. Klicka på högerlisten efter reklamjingeln så kommer du direkt till reportaget. Läs gärna också på vår hemsida om skotträdsla på www.djursjukhuset.se



Vi tillönskar alla djur en fridfull nyår!


http://www.24norrbotten.se/#category=0&date=playlist&clip=0&startTime=0m0s

Av djursjukhusetgammelstad - 27 december 2012 19:35

På filmerna kan ni se ett alternativ till operation som tidigare inte kunde erbjudas i norr - men som våra sjukgymnaster Malin och Inger hjälper till med på remiss från veterinär. Denna typ av stödskena (ortos) kan göras olika eftergivlig beroende på skada och syfte med ortosen.


På första filmen ser ni exempel på en eftergift i högra handloven efter ett fall, där hunden landat på sin tass och hela ligamentstödet på baksidan av handloven gett efter, vilket ger upphov till en genomtrampning som är smärtsamt och handikappande för hunden. Denna hund är tolv år och att kunna erbjuda matte att prova ut en ortos istället för att steloperera leden (som hade varit alternativet) var väldigt roligt. Mu behöver vår lurvige och pigge tolvåring vänjas vid ortosen (även utan Frolic   ) och justera till den.



 

 

 

För er som har svårt att se klippen:

http://www.youtube.com/watch?v=qyDuApnf8_c

http://www.youtube.com/watch?v=CFTPDWzY_fU

http://www.youtube.com/watch?v=nISKkeU4BSk

Av djursjukhusetgammelstad - 24 december 2012 01:03


Jag vill gärna berätta om Cato. Jag vill berätta för att det beskriver en sjusärdeles hund med en sjusärdeles matte och husse. Så´na som inte ger upp. Utan att någonsin vara egoistiska och göra sina val av andra skäl andra än för hundens bästa. Ta gärna fram en näsduk. Han är nämligen värd en tår, finaste Cato.


 


Cato är en engelsk setterhanne som det oturas för ordentligt i september förra året. Cato befinner sig på jakt i Abisko och kommer tillbaka blockhalt. Hans ena bakben är helt obrukbart och han har jätteont. De åker till sin lokala veterinär där han undersöks och röntgas och det konstateras att höften är ur led. Höften går inte att lägga tillbaka i läge, så Cato remitteras söderut för operation.


        

     



Bilresan ner blir en pärs. Cato får förtvivlat ont sista timmarna av den tio timmar långa resan och gråter, kvider och ylar från sin plats i bakluckan. Matte gråter också. Hennes Cato som alltid varit så tapper, aldrig hörts av vid tidigare skador. Det är lätt att förstå att han har ontont på ett sätt han aldrig tidigare haft. Mattes gråter av vånda att inte kunna hjälpa eller förklara vart de är på väg. Att hjälp kommer. Husse och matte stannar för att lugna honom. Han är tillitsfull som få, tystnar när han ser dem. Men så fort de kör igen blir han olycklig över sina outhärdliga smärtor. Det blir många stopp och många Cato, matte- och hussetårar under natten.


Cato opereras på det stora djursjukhuset och två dagar senare bär det hemåt. Hans återhämtning går segt. Cato vill inte stödja på benet alls. Matte och husse är regelbundna besökare vid vår rehabavdelning.

De börjar misströsta. Deras försäkring har nått taket och alla utlägg kommer direkt ur egen ficka.

Så plötsligt spricker operationssåret upp strax innan jul förra året. Det bildas en fistel. Den läker med antibiotika men är snart tillbaka igen. Man försöker intensifiera Catos badande på rekommendation från ortopeden i söder för att få mer muskelmassa i benet. Men mellan baden vill Cato ogärna använda sitt ben. Han har ont. Trots smärtlindring. Matte vet det när hon ser honom. Men hon vet också att han är hennes hjärta och att hans önskan att leva är obestridlig. Och det gör henne alldeles gråtfärdig att se honom lida. Var drar man gränsen? Hur vet man?


På röntgen ser man att hans höftled är säte för en massiv inflammation. Det finns inget hopp att få den att läka av. Vår veterinär föreslår att hans lårbenshuvud opereras bort. Cato är en lätt hund som har förutsättningar att leva utan höftkula. Det är inget lätt beslut. Många nattliga grubblerier föregår beslut. Men matte och husse bestämmer sig för att ge det en chans.


Innan operationen behöver hans knä bedömas. Det finns farhågor att det inte står rätt till. Matte väntar på helspänn vid telefonen och tårarna strömmar när beskedet kommer att det ser bra ut. Catos höftkula avlägsnas och en ny rehabilitering inleds. Till att börja med verkar allt gå i rätt riktning. Han använder sitt opererade ben några dagar efter operationen. Han vill dock inte det i vattentrasken. I samråd med vår rehabpersonal bestämmer man att han får träna på hemma i lugn och ro. Men det vill sig inte. Cato blir sämre på att använda benet. Vill inte. Matte och husse har numera svart bälte i trix att få honom att försöka använda benet, gå saktasakta, på skoterspår, göra små halter – men inget hjälper.


Nu börjar det bli dags för beslut. Det håller inte. Han har fortfarande ont. Det är rimligen enda förklaringen till att Cato inte vill använda benet.


 


Och det är nu det etiskt svåra kommer. För matte och husse. För oss. För alla i Catos omgivning. Är enda alternativet döden? Ja, säger nog en del. Nu har ni gjort allt för honom och mer därtill. Nu behöver han få somna in. Och matte gråter och våndas på nytt vad som är rätt och fel. För det finns få givna svar.


Veterinären pratar om att det finns en sista chans - att bli av med benet. Han använder det inte, det gör bara ont. Cato är redan trebent med ett odugligt bakben som värker.


Vi benamputerar ibland. Katter och lätta hundar som för övrigt mår bra men av olika skäl mår bättre att slippa sitt ben. På grund av svåra hudskador eller skelettskador som tar evigheter att läka eller helt saknar förutsättningar till läkning. Det är ingen vardagshändelse på något vis. Men från att inte ha förekommit alls har vi det nu som alternativ. För en selekterad skara djur med exklusiva ägare. Enda incitamentet är att det leder till en smärtfri tillvaro. Halvbra med andra åkommor är inget alternativ. Gamla hundar med artrosleder går bort. De andra tre benen behöver fungera exemplariskt. Djuret får heller inte vara tungt.


Jag har själv en holländsk kollega med en bakbensamputerad katt. Det är min första erfarenhet av trebenta djur i hemmamiljö. I Holland är det inte särskilt märkvärdigt att amputera om alternativet är döden. Min kollegas katt kom som hittekatt till deras klinik med en svår fraktur i hasleden och krossår över hela benet. Det var avlivning eller amputation. Han blev amputerad och flyttade sedan hem hos min kollega. Jag har träffat den vackre grå kissen flera gånger. Han rör sig graciöst och med precision även utan bakben. Han är ingen klättrare längre men eftersom han är innekatt behöver han inte den förmågan. Jag ser en livsglad katt med tre ben.


För många är gränsen nådd här. Vi respekterar det. Det här är inget beslut man fattar över någons huvud. Och väljer man som ägare att ge en spruta för den sista vilan är vi där och stöttar att beslutet är rätt. Men jag har träffat finaste Cato och han är en exceptionell hund. Med ett psyke man sällan träffar. Och en tillit som får hjärtat att smälta i samma stund man ser in i de mörka, vackra ögonen. Han litar på oss. Inte med en enda rörelse värjer han sig, skakar av skräck eller försöker fly när han kommer till Djursjukhuset. Som han skulle ha all rätt att göra.


För Catos ägare var det ett fruktansvärt svårt beslut. Det är lättare att förklara att man rehabiliterar en jaktskada med en halt hund än att man tagit bort ett ben. Men över tid? När hunden fortsätter att halta? Då kommer frågor kring det förstås. Att är det inte dags att ge upp. Han blir ju inte bättre.


Det blir beslutat att Cato ska benamputeras. Hans tredje operation. Han är överlycklig efteråt. Att slippa sitt värkande ben. Han far runt som vanligt. Matte filmar hans framfart. Hans glädje. Hans fart. Äntligen kan han springa! På tre ben i fullfart. Mina ögon tåras när jag ser filmklippet. Så fantastiskt underbart! Så bra det blev.





Matte och husse kommer med tårta till oss på Djursjukhuset. Vill att vi ska fira också. Det är en fantastisk marsipantårta. Med Cato på. I marsipan på tre ben. Inte ett öga är torrt när vi ser tårtan i personalrummet. Vi skär andäktigt runt honom vartefter vi äter. Ingen vill riktigt ta en bit som innebär att vi behöver skära … på Cato.


Några veckor dyker den upp igen. Fisteln. Jag pratar med dem på telefonen. Jag har inte varit involverad alls i Cato innan. Jag är inte kirurg så han har varit i händerna på andra kunniga kollegor. Jag läser hans journal och bekymrar mig för fisteln. Var den kommer ifrån nu? Och vilka bakterier vi har i hans sår. Jag berättar min plan. Att vi behöver odla från fisteln. Och göra en fistulografi, det vill säga spruta in kontrast i fisteln och se hur djupt den går. Och bestämma vad som går att göra.


Jag erbjuder mig att Cato får lifta med mig eftersom vi bor i samma stad. De svänger förbi mig och jag lånar med mig honom över dagen för odlingen. Han hoppar glatt med på sina tre ben, så lätt i kopplet och så mjuk att jag faller pladask. Vilken hund!


Odlingen visar tack och lov inte på några multiresistenta bakterier, som tyvärr behöver finnas i bakhuvudet numera när sår inte läker hos våra husdjur. Vi gör därför en fistulografi. Fisteln är djup och går ner mot höftledsområdet. Det behöver skrapas bort ben för att komma till läkning. Jag ringer matte och berättar. Det innebär i så fall att Cato behöver sövas på nytt. Det finns förstås inga garantier, men jag är rätt så säker på att detta är vad som krävs för att få en fistel-fri Cato.


En månad senare är Cato uppe till fjälls och fäller ripor med husse! På premiärjakten som trebenting fäller han tolv ripor. Jag blir rörd när jag ser bilden med Cato och riporna.


 


Med en kristallkula är det förstås svårt att veta hur besluten gått. Men man har ju sällan kartan ritad för sig. Den skrivs lite i taget. Och jag beundrar matte och husse för deras uthållighet, deras kärlek till Cato och deras tålamod. Håll med om att de är sjusärdeles. Men så har de ju också en sjusärdeles hund. Med tre ben. Men en fågelfällare av rang ändå!


Av djursjukhusetgammelstad - 23 december 2012 16:32

  





Jular är frestelsernas högtid. Så också för djuren. Det gäller att hålla ett öga på skinkan och revbensspjällen om man har bottenlöst hungriga fyrbentingar i huset. Särskilt medan skinkan är täckt av sitt skinknät. Få hundar klyver nätet och mumsar i sig skinkan, de flesta slukar den med nät och allt. Oftast är det ju just nätet som ställer till förflyttningssvårigheterna i magen.


Vanligare är dock att hunden förlustar sig på Aladdinasken medan familjen äter julbord. Och stämningen blir lätt lite tryckt när man inser att någon behöver transportera chokladätaren till veterinär för att returnera det goda i en plastbalja på ett klinikrum. Pralinerna är värda sin vikt i guld då kan man säga. Julfirande på djursjukhus görs emellanåt med glasartad blick och en återhållen suck. Det var ju inte riktigt vad man tänkt sig.


Jag har kräkt mången chokladälskare. Råttgift och choklad är på hundars tio i topplista. Sockar, stenar, nappar och majskolvar följer därnäst.


Jag minns en julchokladätare särskilt väl. Matten ringde in på jouren och meddelade att hon behövde komma. 300 gram mörk, belgisk choklad hade just inmundigats av den runde labradoren hon hade i sin ägo. En riktig finsmakare var han, berättade matte medan han slafsade i sig en liten burk med hundmat för att få bättre retur på magsäcksinnehållet. Och måhända minnas delar av besöket med glädje.


- Jag fick tre chokladkakor av en vän i Schweiz, förtäljde hon. Med en bok till om olika choklader. Som jag skulle läsa medan jag avsmakade.


Men hennes labrador hade näsa och framförallt mun för exklusiviteter och slukade allt med cellofan och omslag och allt. Hon betraktade dystert det som kom  i retur från magdjupet och konstaterade att han ialla fall inte åt upp boken.


Så vaggade han i väg, labradoren. Lite svagbent av kräkmedlet och besviken att han inte tilläts inmundiga digererad belgisk choklad blandat med en väl tilltagen middag.


God Jul på er alla!   



Av djursjukhusetgammelstad - 23 december 2012 11:30

Att jobba på djursjukhus innebär att vi möter minst lika många människor som djur. Och det är dessa Möten som kan göra vår dag.
 
Jag har funderat över rollerna som matte och husse har som besökare med sitt djur till oss. Nedanstående text är förstås mycket generaliserande men också lite kul och talande hoppas jag att ni tycker. När det kommer både en matte och husse med sitt djur är de oftast barnlösa eller har utflugna, vuxna barn. De senare får ofta ägarändra för att det är sonens Fido, men sonen surfar i Australien, klättrar i berg i Mongoliet, kollar gorillor i Kongo, pluggar i Uppsala och bor i tredje hand eller har träffat en tjej med allergiskt barn. Eller har tröttnat. Ibland vet de inte riktigt hur Fido kom in i deras liv men de gör allt för att deras prins ska trivas och de är alltid djupt oroade när han inte är sig själv. Ibland anger det tonen att båda är med. Att de anar att det är allvarligt och att båda behöver vara med och bestämma hur besluten ska tas. Det känns i rummet och syns i ögonen när jag kommer in. Att de har förstått. De är ängsliga över domen som faller, men har berett sig för det värsta.
 
Det är nästan alltid matte som har talföreträde. Husse bär jackor och handväska med obekväm min, hämtar glömda dokument i bilen när Kung Bore är bister och missunnsam, hukar på stolen under alla jackor och blingiga handväskor och betraktar golvet med glasartad blick medan matte redogör för Fidos åkomma. Om husse försöker bidra med sin version blir han allt som oftast abrupt nedtystad.
 
När husse och matte har gemensam talan har de diametralt olika uppfattning om hur behandlingen har gått, hur ofta Fido bajsar eller hostar och hur han orkar. Jag är road av deras pingpong och om tiden medger lyssnar jag gärna.
 
Ensamkommande föräldrar som kommer med Fido är ofta svettiga i pannan och virriga i blicken när de kommer med Fido i snöre och barnet på armen. Barn som kan gå börja genast snurra snurrstolar, hamra på tangentbord, öppna och stänga lådor, trycka på upp-och ner knappen på bordet. Det är bra om Fido inte sitter på. Få Fidosar gillar hissar. De små raringarna kan alternativt rulla sig på golvet så att deras overaller blir en intressant kartering av dagens väder utomhus och olika hundbesök under senaste timmen eller så. Är det två syskon blir de snabbt oense om vem som ska sitta eller stå och det är oftast storasyskonet som bultar ner lillebror från stolen så att han skriker av förorättelse. Det händer allt som oftast att barnen letar sig ut ur rummet och springer lyckligt gatlopp i korridoren, väger sig på vågen och kontrollerar akustiken med uppsluppna tjoanden. Föräldern lyckas då hålla Fido på bordet och med en barbapappa-lång arm sträcka sig mot dörren och väsa hot om indraget fredagsmys om de inte genast återvänder till det tråkiga undersökningsrummet som de redan screenat av.
 
Det kan vara en utmaning att föra samtal i villervallan, undersöka och ge behandlingstips. Jag brukar skriva ner råden, eftersom jag har intrycket av att mitt budskap inte gått fram riktigt. När Fido undersöks är det fördelaktigt om två händer till kan vara behjälpliga. Fido låter sig ogärna nacksvingas och undersökas utan fyra handsinsats. Bebisar gillar inte att uppmärksamheten vänds från dem och att de måste knölas ner i vagnen. Konsekvensen blir att bebisen genast spottar ut sin ljuddämpare som hänger i en snodd på bävernylonbröstet och stämmer upp i imponerande arior i höga C. Då tar föräldern med irrande blick och svettpärlor i nacken upp den potentiella operasångaren och håller bebis på vänster höft medan vi förtvivlat försöker manöverera Fido med tre händer. Just då kommer Fido på att han kan piraya sig och börjar ett symaskinseffektivt tuggande i luften efter mänskligt kött.
 
De ensamkommande är ofta mattar. Jag brukar gissa ålder när jag ser dem. De jag bedömer i min ålder; stiliga, rappstegande, välklädda och med smink och hår på plats, är dessvärre oftast numera 15 år yngre. De jag däremot tänker mig tio år äldre; lite långsammare, grånad utväxt i benan, lite skrynkliga halsar och mjuka veck ovanför linningen, är dessvärre i min egen ålder.
 
Ensamkommande hussar är ibland stiliga män. Jag konstaterar också då att de oftast är sena 70-talister. Ensamkommande hussar som samäger en sällskapshund eller en katt har oftast en lapp med sig. De är lite obekväma med lappen. Frugan signalerar kontroll av läget och de fogar sig. En del säger resignerat: - Här, det är frun, du kan väl läsa. Ibland är det långa berättelser om hur Fido mår, när han bajsade och hur mycket och diverse annat av uttömmande karaktär. Oftast är det dock frågor. Tusen stycken. Det finns hussar som vill sköta lappen lite diskret. Som snegelläser medan Figo fälls med nacksvinget för magbeskådandet (finns mycket spännande att beskåda på en hundmage, åtminstone om man sysslar mest med hudåkommor som jag). Då inträffar samma som ovan. Att det blir endast tre händer för att hantera det lilla hjärtegrynet som börjar hugga vilt omkring sig.
 
Hussar till jakthundar har oftast eget mandat. De kommer i jaktkläder veckan före jaktstart med bråttomblick när deras inplanerade semester håller på att gå åt pipsvängen för att deras jaktkamrat verkar ur slag. Noskvalster är en farsot som drabbar jakthundar i slutet av augusti. Det dallrar av oro i rummet när jag kliver in. Centrum för oron tar det oftast lugnt, sniffar efter luktspår av tidigare hundar och katter, efter Frolicburken på bänken och kollar genom förnstret efter fåglar och annat vilt.
 
Jag drar listiga slutsatser av dessa roller. Att det är matte som har talföreträde. Som vet mest om löpningar, kräkningar och behandlingsresultat. Som har tusen frågor kvar som inte besvaras när husse kommer hem. Jag förekommer så gott jag kan. Skriver skriftliga hemgångsråd. Ringer matte om det tydligt framgår vems nummer som står på kundkortet. Om det råkar vara husses säger han ofta direkt:
 
- Nä, ring hon Ulla, hon vet mest om han Fido.
 
Men om han inget säger frågar jag:
 
- Kan jag prata med dig om Fidos provsvar eller ska jag ringa Ulla ?
 
För jag vill ju inte riskera att ha berättat allt jag har att säga för att i sammanfattningen få i luren:
 
- Kan du ringa hon Ulla också? Hon är ju som den som vill veta.
 
Så jag kan inte låta bli att fnula på om vi får, tas eller ges våra roller. Under tiden funderar jag om jag själv skulle skicka en lapp med husse.
 
 
 
  •  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se