Ibland har vi roligt åt dråpligheter på Djursjukhuset.
Inskrivna papegojor är upplagt för skratt!
En av mina kollegor hade med sig sitt lite krassliga barn när han jobbade jour. Det börjar bli rätt många år sedan men jag minns historien väl ändå. Barnet placerades i jourrummet tittandes TV. På barns vis ville hon ha sin förälders uppmärksamhet då och då. Det blev lite stressande förstås mellan patienterna att serva med saft och närvaro för riktigt så sjuk var barnet kanske ...inte att det fordrades ständig tillsyn.
- Nu kan du inte ropa mera, säger föräldern. Jag behöver få ta hand om några sjuka djur så kommer jag till dig sedan.
Medan han fortsätter att undersöka djur ute på mottagningen hör han dotterns omisskännliga stämma:
- Pappaaaa….
- Pappaaa…
I lite olika tonarter. Det stressar förstås. Tillslut springer han upp på jourrummet för att påminna om överenskommelsen men finner barnet djupt koncentrerad på ett barnprogram. Medan han står där och funderar hur allt hänger ihop hör han upp till övervåningen:
- Pappaaa….
Han går ner.
Det är istället den sällskapstörstande, inskrivna papegojan som påkallat på uppmärksamhet. Med säker härmning av barnets röst och tonläge så att till och med pappan blev lurad.
Inte för alltför länge sedan hade vi en annan papegoja inskriven för B-vitamininjektion om jag minns rätt. Till att börja med fick han sitta inne i telefonrummet för att ha sällskap hela tiden men det gick inte för att han väsnades så dant. Visslade och gick an med liv och lusta så att det blev svårt att höra i telefonen riktigt. Han fick flytta ut till ett angränsande rum. Så ofta vi kunde var någon där och sällskapade för att timmarna inte skulle bli så långa. Fåglar är som ni vet väldigt sociala. Vår telefonsupport Anna gick dit ibland och säger goddaggoddag och annat som man tror att fåglar vill att man säger. Fågeln var dock knäpptyst tillbaka. Efter några dagar var han färdigbehandlad och fick åka hem.
Matte ringde efter några dagar.
- Hur är det med honom? frågar Anna.
- Jo, allt är fint. Jag bara undrar över några personer.
- Eeehh… Jaha?
- Ja, vem är Karin?
- Hehe, ja, Karin är en av våra veterinärer. Hurså?
- Jo, han sitter och vickar på huvudet och säger med bekymrad röst: ”Karin, ojojoj, Karin ojojoj”
Anna brister förstås i skratt. Vi kan varken förr eller senare räkna ut vem han härmat eller i vilken situation med sin fras som han upprepar hemma.
- Ja, se´n verkar ni ha nån som är eftersökt. Är det nån som gömmer sig hela tiden?
- Hur menar du?
- Jo han ropar ideligen ”Var är Maria, var är Maria?”
Medan jag såg det som en strategisk löneförhandlingspunkt undrade chefen istället var jag egentligen höll till på dagarna när till och med patienterna börjar ropa på mig. Fåglar är roliga inneliggare. Man får bara tänka sig för vad man säger.
/Maria, chefveterinär (ibland försvunnen)