Direktlänk till inlägg 24 december 2012

Cato

Av djursjukhusetgammelstad - 24 december 2012 01:03


Jag vill gärna berätta om Cato. Jag vill berätta för att det beskriver en sjusärdeles hund med en sjusärdeles matte och husse. Så´na som inte ger upp. Utan att någonsin vara egoistiska och göra sina val av andra skäl andra än för hundens bästa. Ta gärna fram en näsduk. Han är nämligen värd en tår, finaste Cato.


 


Cato är en engelsk setterhanne som det oturas för ordentligt i september förra året. Cato befinner sig på jakt i Abisko och kommer tillbaka blockhalt. Hans ena bakben är helt obrukbart och han har jätteont. De åker till sin lokala veterinär där han undersöks och röntgas och det konstateras att höften är ur led. Höften går inte att lägga tillbaka i läge, så Cato remitteras söderut för operation.


        

     



Bilresan ner blir en pärs. Cato får förtvivlat ont sista timmarna av den tio timmar långa resan och gråter, kvider och ylar från sin plats i bakluckan. Matte gråter också. Hennes Cato som alltid varit så tapper, aldrig hörts av vid tidigare skador. Det är lätt att förstå att han har ontont på ett sätt han aldrig tidigare haft. Mattes gråter av vånda att inte kunna hjälpa eller förklara vart de är på väg. Att hjälp kommer. Husse och matte stannar för att lugna honom. Han är tillitsfull som få, tystnar när han ser dem. Men så fort de kör igen blir han olycklig över sina outhärdliga smärtor. Det blir många stopp och många Cato, matte- och hussetårar under natten.


Cato opereras på det stora djursjukhuset och två dagar senare bär det hemåt. Hans återhämtning går segt. Cato vill inte stödja på benet alls. Matte och husse är regelbundna besökare vid vår rehabavdelning.

De börjar misströsta. Deras försäkring har nått taket och alla utlägg kommer direkt ur egen ficka.

Så plötsligt spricker operationssåret upp strax innan jul förra året. Det bildas en fistel. Den läker med antibiotika men är snart tillbaka igen. Man försöker intensifiera Catos badande på rekommendation från ortopeden i söder för att få mer muskelmassa i benet. Men mellan baden vill Cato ogärna använda sitt ben. Han har ont. Trots smärtlindring. Matte vet det när hon ser honom. Men hon vet också att han är hennes hjärta och att hans önskan att leva är obestridlig. Och det gör henne alldeles gråtfärdig att se honom lida. Var drar man gränsen? Hur vet man?


På röntgen ser man att hans höftled är säte för en massiv inflammation. Det finns inget hopp att få den att läka av. Vår veterinär föreslår att hans lårbenshuvud opereras bort. Cato är en lätt hund som har förutsättningar att leva utan höftkula. Det är inget lätt beslut. Många nattliga grubblerier föregår beslut. Men matte och husse bestämmer sig för att ge det en chans.


Innan operationen behöver hans knä bedömas. Det finns farhågor att det inte står rätt till. Matte väntar på helspänn vid telefonen och tårarna strömmar när beskedet kommer att det ser bra ut. Catos höftkula avlägsnas och en ny rehabilitering inleds. Till att börja med verkar allt gå i rätt riktning. Han använder sitt opererade ben några dagar efter operationen. Han vill dock inte det i vattentrasken. I samråd med vår rehabpersonal bestämmer man att han får träna på hemma i lugn och ro. Men det vill sig inte. Cato blir sämre på att använda benet. Vill inte. Matte och husse har numera svart bälte i trix att få honom att försöka använda benet, gå saktasakta, på skoterspår, göra små halter – men inget hjälper.


Nu börjar det bli dags för beslut. Det håller inte. Han har fortfarande ont. Det är rimligen enda förklaringen till att Cato inte vill använda benet.


 


Och det är nu det etiskt svåra kommer. För matte och husse. För oss. För alla i Catos omgivning. Är enda alternativet döden? Ja, säger nog en del. Nu har ni gjort allt för honom och mer därtill. Nu behöver han få somna in. Och matte gråter och våndas på nytt vad som är rätt och fel. För det finns få givna svar.


Veterinären pratar om att det finns en sista chans - att bli av med benet. Han använder det inte, det gör bara ont. Cato är redan trebent med ett odugligt bakben som värker.


Vi benamputerar ibland. Katter och lätta hundar som för övrigt mår bra men av olika skäl mår bättre att slippa sitt ben. På grund av svåra hudskador eller skelettskador som tar evigheter att läka eller helt saknar förutsättningar till läkning. Det är ingen vardagshändelse på något vis. Men från att inte ha förekommit alls har vi det nu som alternativ. För en selekterad skara djur med exklusiva ägare. Enda incitamentet är att det leder till en smärtfri tillvaro. Halvbra med andra åkommor är inget alternativ. Gamla hundar med artrosleder går bort. De andra tre benen behöver fungera exemplariskt. Djuret får heller inte vara tungt.


Jag har själv en holländsk kollega med en bakbensamputerad katt. Det är min första erfarenhet av trebenta djur i hemmamiljö. I Holland är det inte särskilt märkvärdigt att amputera om alternativet är döden. Min kollegas katt kom som hittekatt till deras klinik med en svår fraktur i hasleden och krossår över hela benet. Det var avlivning eller amputation. Han blev amputerad och flyttade sedan hem hos min kollega. Jag har träffat den vackre grå kissen flera gånger. Han rör sig graciöst och med precision även utan bakben. Han är ingen klättrare längre men eftersom han är innekatt behöver han inte den förmågan. Jag ser en livsglad katt med tre ben.


För många är gränsen nådd här. Vi respekterar det. Det här är inget beslut man fattar över någons huvud. Och väljer man som ägare att ge en spruta för den sista vilan är vi där och stöttar att beslutet är rätt. Men jag har träffat finaste Cato och han är en exceptionell hund. Med ett psyke man sällan träffar. Och en tillit som får hjärtat att smälta i samma stund man ser in i de mörka, vackra ögonen. Han litar på oss. Inte med en enda rörelse värjer han sig, skakar av skräck eller försöker fly när han kommer till Djursjukhuset. Som han skulle ha all rätt att göra.


För Catos ägare var det ett fruktansvärt svårt beslut. Det är lättare att förklara att man rehabiliterar en jaktskada med en halt hund än att man tagit bort ett ben. Men över tid? När hunden fortsätter att halta? Då kommer frågor kring det förstås. Att är det inte dags att ge upp. Han blir ju inte bättre.


Det blir beslutat att Cato ska benamputeras. Hans tredje operation. Han är överlycklig efteråt. Att slippa sitt värkande ben. Han far runt som vanligt. Matte filmar hans framfart. Hans glädje. Hans fart. Äntligen kan han springa! På tre ben i fullfart. Mina ögon tåras när jag ser filmklippet. Så fantastiskt underbart! Så bra det blev.





Matte och husse kommer med tårta till oss på Djursjukhuset. Vill att vi ska fira också. Det är en fantastisk marsipantårta. Med Cato på. I marsipan på tre ben. Inte ett öga är torrt när vi ser tårtan i personalrummet. Vi skär andäktigt runt honom vartefter vi äter. Ingen vill riktigt ta en bit som innebär att vi behöver skära … på Cato.


Några veckor dyker den upp igen. Fisteln. Jag pratar med dem på telefonen. Jag har inte varit involverad alls i Cato innan. Jag är inte kirurg så han har varit i händerna på andra kunniga kollegor. Jag läser hans journal och bekymrar mig för fisteln. Var den kommer ifrån nu? Och vilka bakterier vi har i hans sår. Jag berättar min plan. Att vi behöver odla från fisteln. Och göra en fistulografi, det vill säga spruta in kontrast i fisteln och se hur djupt den går. Och bestämma vad som går att göra.


Jag erbjuder mig att Cato får lifta med mig eftersom vi bor i samma stad. De svänger förbi mig och jag lånar med mig honom över dagen för odlingen. Han hoppar glatt med på sina tre ben, så lätt i kopplet och så mjuk att jag faller pladask. Vilken hund!


Odlingen visar tack och lov inte på några multiresistenta bakterier, som tyvärr behöver finnas i bakhuvudet numera när sår inte läker hos våra husdjur. Vi gör därför en fistulografi. Fisteln är djup och går ner mot höftledsområdet. Det behöver skrapas bort ben för att komma till läkning. Jag ringer matte och berättar. Det innebär i så fall att Cato behöver sövas på nytt. Det finns förstås inga garantier, men jag är rätt så säker på att detta är vad som krävs för att få en fistel-fri Cato.


En månad senare är Cato uppe till fjälls och fäller ripor med husse! På premiärjakten som trebenting fäller han tolv ripor. Jag blir rörd när jag ser bilden med Cato och riporna.


 


Med en kristallkula är det förstås svårt att veta hur besluten gått. Men man har ju sällan kartan ritad för sig. Den skrivs lite i taget. Och jag beundrar matte och husse för deras uthållighet, deras kärlek till Cato och deras tålamod. Håll med om att de är sjusärdeles. Men så har de ju också en sjusärdeles hund. Med tre ben. Men en fågelfällare av rang ändå!


 
ANNONS
 
Ingen bild

Sarie

27 december 2012 13:29

VARFÖR finns det ingen gillaknapp på bloggar?! Då skulle Catos berättelse fått hundratals!

 
Ingen bild

Hussesyster

29 december 2012 10:35

Finaste Cato! Det såg riktigt mörkt ut ett tag, men nu är du helt och hållet dig själv igen! Otroligt!

 
Catos matte

Catos matte

3 januari 2013 23:23

Tack för de fina orden om Cato! Det värmer i hjärtat. Alla dessa månader, nästan ett år, har varit otroligt påfrestande psykiskt men nu när vi äntligen är i mål så vet vi att det var värt allt slit. Tack till Er på Djursjukhuset för allt stöd under denna tid, ni har verkligen varit fantastiska. Nu hoppas jag att ni bara behöver träffa Cato vid framtida vaccinationer:)

Stor kram och god fortsättning på 2013!!

http://theressorvag.blogg.se

djursjukhusetgammelstad

4 januari 2013 06:40

Tack Theres! God fortsättning!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av djursjukhusetgammelstad - 3 september 2013 21:42


Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig ...

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54


    Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning. Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer...

Av djursjukhusetgammelstad - 27 augusti 2013 11:25


Simon är en äldre herre som blir glad när matte kommer med bilen. Han springer för att möta och matte ser till sin förfäran hur han törnar in mot en mötande bil och slungas tio meter. Matte och husse skyndar fram, övertygad om att deras älskade kisse...

Av djursjukhusetgammelstad - 19 augusti 2013 11:07


En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra in...

Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56


Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillr...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se