Alla inlägg under december 2012

Av djursjukhusetgammelstad - 22 december 2012 15:23

 


Julrush i stan idag. Gnistrande kallt. Biltermometern visar 25 minusgrader när vi cirklar för att hitta parkering. Vi går efter gågatan. Utanför systemet står tre hundar bundna. Alla utan täcke. En fryser påtagligt, magen är uppdragen och hela hunden vibrerar. Blicken är vänd mot en affär. Kanske matte kommer snart?


Vi går och gör några ärenden. När vi är tillbaka är två hundar kvar. Den mest frusna är borta tack och lov. Vi handlar mat. På hemvägen ber jag min man passera gågatan så vi kan se om alla hundar är borta. En står kvar. Jag räknar efter. Minst en timme torde hundstackaren fått stå i isande vinterkyla medan ägaren julhandlar.


Jag ringer polisen. 11414. Blir ställd i kö. Vi åker och tankar, hämtar barn från sporthall, åker tillbaka till stan. I samma stund som jag blir framkopplad är vi tillbaka för att se om hunden är borta. Det är den inte. En kvinna svarar.  Hon blir riktigt upprörd. Det känns bra att vi har en hundvän som svarar. Som fattar hur elakt det är att bli bunden vid en lyktstolpe i minus 25 i en timme. Jag och min dotter går bort till hunden. I samma stund dyker det upp en ung man.


- Du kan inte binda fast en hund och själv gå och handla när det är så här kallt, säger jag till mannen medan jag har henne kvar i luren.


- Det är brorsan som bundit henne här, säger han. Nä, det är inget bra. Jag såg henne här och då kopplade jag loss henne.


- Hon har stått här jättelänge. Det är ett brott att göra så. Jag håller just på att polisanmäler, säger jag.


- Ja, fast det är ju brorsan som...


- Vad heter din bror?


- Det är jag inte skyldig att berätta.


- Prata själv med polisen då, säger jag och räcker över luren.


I samma stund dyker brodern upp. Med påsar i handen.


- Hon där håller på att polisanmäler dig för att du bundit hunden här, säger han.


- Va! säger han. Hon har ju underhudsfett. Inte fryser hon. Hon har bara stått här typ en halvtimme. Det är ju syrrans hund. Jag lovade rasta den.


Brodern lämnar över luren till honom. Han vidhåller sin synpunkt att hunden inte alls fryser. Tonläget blir högre. Tillslut lämnar han över luren till mig. Börjar gå.


- J-a kärring, säger han upprört. Hon fryser f-n inte alls.


Vi åker hem. Kan han ha varit så okunnig för att han inte egentligen är hundägare? Men det är knappast en ursäkt. Det känns i alla fall skönt att veta att ingen står kvar där och fryser.

Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:37

  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack alla ni som berört min text kring avlivning.
 
Jag tänker att det är en del av djurägandet som berör och finns där i bakgrunden. Ett djurliv är så kort och vi tvingas komma till beslut när det är dags. Jag tänker att veterinärrollen är att ha hjärtat med sig i mötet med det sjuka, åldrade djuret men att det också är viktigt att bibehålla sin professionalism. Ibland behöver man som veterinär fatta tråkiga men nödvändiga beslut för att lidandet är för stort när ...djurägaren har svårt att se det själv. Stötta. Finnas intill. Men inte sörja. Det är inte min sorg. Jag behöver förmedla något annat. Trygghet. Visshet att det är rätt.
 
Mina första tio år i veterinäryrket skakade mina händer när jag satte nål för den sista sprutan. Jag minns fortfarande änkan med sin leversviktshund som skrek av förtvivlan när hennes enda vän avlivades. Hon höll honom i famnen, gungade från sida till sida, kramade honom krampaktigt och skrek
 
"Nu är jag alldeles ensam. Förlåt älskade Pluto, jag kunde inte göra mer"
 
Jag hade så gärna räddat honom för att hon skulle ha honom kvar. Men det fanns inget mer att göra. Hon var gammal själv. Det var hennes sista hund. Troligen fanns inte många vänner kvar i livet heller, barn och barnbarn upptagna med sitt. Jag minns att vi grät så huvudet tjocknade hos flera av oss. Den fina gamla kvinnan med sin gamla, sjuka hund. För att vi inte kunde göra mer. Hon blev kvar halva dagen. Troligen lever inte hon inte idag, men minnet av hennes oerhörda, ensamma sorg lever kvar i mig ändå.
 
Somliga tänker kanske att det bara är en hund, men för många, många är hunden mer än så. En vän, ett sammanhang, en orsak att komma ut, en identitet. Man är inte ensam, man är en hundägare. Till den bästa och mest märkvärdiga dessutom. De värsta avlivningarna är för den ensamma, gamla människan som ingen har och hunden är den enda i världen. Den ensamma sorgen är värst. Med åren blir det annorlunda.
 
Jag ser tydligare att vi har gjort allt och att jag inte kan bära någons ångest eller sorg. Jag stannar i stunden, men jag bär inte sorgen. Jag gråter en tår ibland när det är ett djur jag följt under många år som behöver få somna in. Vi har en mångårig relation jag och ägaren, jag lider med dem. Tårarna är aldrig regisserade. När stunden är kommen känns det lugnt och rätt. Jag tänker att det är det jag behöver förmedla. Det tvivellösa alternativet snarare än delande av den bottenlösa skulden att bestämma över djurets död. Bödelrollen. Sorg har många bottnar, glittrar i sina olika facetter.
 
Jag tänjer på de egna gränserna ibland, försöker förstå ägarens perspektiv. Definitionen på lidande är inte enkel. Det kan finnas särkilda omständigheter, barn som är sjuka, partner som gått bort, skilsmässa, livskriserna står på rad och kräver sitt. Ägarna mäktar inte där och då. Vi behöver beakta det också som yrkesmän. Djurets sjukdom i ett livssammanhang.
 
Vi som yrkesmän får inte väja för det som är svårt, lämna bort besluten, ducka för vädjande om hjälp - fega ur. Inte gömma oss bakom provsvar. Vi behöver stå på stadig erfarenhetsgrund. Nu är alla kort spelade. Inga finns kvar - oavsett hur många prover som tas eller undersökningar som görs. Att remittera är ett svek mot yrkeshedern. Vi behöver stå pall när besluten ska fattas.
 
Det finns de som säger
 
"Åh, om det ändå blivit definitivt, att han legat i kramper eller hjärtsvikt eller i smärtor och beslutet varit svartvitt, plötsligt, det finns inget annat. Det svåra är när det är gradvis, var sätter jag gränsen?"
 
Det finns emellertid de som också säger
 
"Åh, om jag ändå fått vänja mig, jag klarar inte att det kom så här abrupt, hur ska jag kunna fatta beslut?"
 
Ytterligare andra vill ha diagnos, få en siffra eller en bild eller något som säger dem, att nu har de gjort allt och inget annat finns kvar. Jag brukar ägna dem en god stund utan att undersöka deras djur. Tänk om vi tar alla prover och de ser bra ut men deras djur krampar, kippar efter luft, är förlamade eller vägrar äta ändå? Ska vi fortsätta leta trots att behandlingsalternativen är uttömda?
 
Eller behöver vi vara modiga och trygga, tänka att det är rätt för djuret att slippa, att sorgen över att förlora sitt älskade djur och skulden över att bestämma att det ska dö behöver underordnas vissheten att man gör rätt och gott. Och att den sorgen är lika stor om två veckor eller fyra, medan vi förgäves letat efter en anledning att fatta beslut.
 
Jag minns det fina paret som satt med sin förlamade hundvän på gräsmattan och hade åkt till det stora djursjukhuset i söder, tömt sin gemensamma kassa och komplikationerna var många och hunden behövde få slippa sitt lidande, alla kort var utspelade. Vi satt där i solen med deras fina, bruna, förlamade hund, matte såg på mig med stor förtvivlan och sa
 
"Jag trodde det skulle kännas bättre om vi gjort allt. Nu har vi gjort det och det känns inte ett skit bättre, det känns bara hemskt, hemskt och onödigt alltsammans".
 
Jag ser vårt ansvar på djursjukhuset att vi ska leda och guida, stötta och minska skulden. Vi vet sällan allt om orsaken till de beslut som för någon annan verkar märkliga. Den medmänniska som inte orkar sitta vid sitt djurs sida när det avlivas behöver få stöd att det är ok att en granne eller vän åker. Det är inte fegt. Det är mänskligt.
 
Jag avslutar med en vers som en av våra kunder skickade oss. Ta hand om er alla och tack för ert engagemang!/Maria Karlsson, Chefveterinär
 
If it should be
 
If it should be that I grow frail and weak
And pain should keep me from my sleep
Then you must do what must be done
For this, the last battle can´t be won.
You will be sad - I understand.
Don´t let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love and friendship, stand the test.
We´ve had so many happy years.
What is to come can hold no fears.
You´d not want me to suffer so,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they´ll tend,
Only, stay with me until the end.
and hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
I know, in time, you too, will see,
It is a kindness, you do to me.
Although my tail, its last has waved,
From pain and suffering I´ve been saved
Don´t grieve that it should be you,
Who has to decide this thing to do.
We´ve been so close - we two these years
don´t let your heart hold any tears.
(Author unknown)

Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:33

Döden är en alldaglig företeelse i en veterinärs arbete. Vi ställs dagligen inför lidande som inte kan botas eller lindras och behöver då samtala med ägaren att endast avlivning återstår. Ibland är gränsdragningen inte lika klar. Det förekommer att vi får mejl från villrådiga ägare som vill ha stöd att de tänker rätt. Det gäller inte enbart att djuret är sjukt. Det kan vara aggressivitet, en hund eller katt som håller en familj i skräck. En katt... som kissar överallt utan att det finns fysiska orsaker och den är svår att omplacera.


Ibland är det djur som skulle kunna opereras och leva vidare men ägaren saknar finansiella muskler. De berättar om sjukkassa, sjukpension, ensamansvar för flera barn, gråter att de är så svaga att de inte förmår genomföra operationen som kan göra djuret friskt igen. Eller framför det som att de inte vill plåga sitt djur. Ägaren behöver få frid. Känna att de gjort allt som begärs. Att vi faktiskt avråder från att ta från barnets sparkonto och bli helt utan resurser om frågan kommer upp. Skulle det varit ett alternativ skulle man inte frågat. Ägaren vill ha stöd. Att de inte är obarmhärtiga som väljer avlivning. Vi tänker annorlunda kring djurdöden än många andra länder.


I USA har djuren rätt till sitt liv tills alternativen är uttömda. Framför allt skiljer sig synen på acceptabel livskvalitet. På amerikanskledda utbildningar blir det tydligt. Vi får sålla ut det som är överförbart till svensk praxis. Det är en oerhört grannlaga och viktig uppgift. En kollega till mig bevistade en amerikansk neurologavdelning för djur för ett antal år sedan. Hon konstaterade att alla djur som vårdades där skulle ha varit avlivade i Sverige. Hon konstaterade också att den avancerade vård som djuren fick kommer inte de oförsäkrade människorna i USA i närheten av. Och att flertalet av djuren de facto avled under pågående behandling eller skrevs hem som krymplingar med svenska ögon.


Gränserna flyttas som sagt fram också i Sverige. Jag har för egen del flyttat mina en mil sedan min examen 91. En del av flyttandet beror på bättre behandlingar och bättre läkemedel, som faktiskt ger djuret en adekvat livskvalitet. Men bara att djuret kontinuerligt behöver medicineras var ytterst kontroversiellt i början av 90-talet och alls inte självklart. Inte minst för djurägarna. Där har det skett en förändring. Djuren har en självklar plats i hemmen. En familjemedlem.


Jag minns en ägare som sörjde sin älskade hund vid en avlivning, klappade det mjuka gamla huvudet och eftertänksamt sa:


- Lilla gubben, du som fått vara så frisk, hur kunde det bli så här.


Jag funderade om vi hade olika syn på hälsa eller om det varit så att han tack vare sin medicinering mot epilepsi, struma och dåliga leder kunnat leva ett nära nog friskt hundliv. Jag tänkte också att mattes livssyn var ljus i grunden. Vi satt i stillhet vid hennes gamle vän och funderade kring livets bräcklighet. Hon berättade anekdoter från hans liv på ett fint och nära sätt. Jag kände mig berikad efteråt.


Förvisso avlivas djur av andra skäl än man kunde önska ibland. För att de inte jagar bra, för att katten parade sig utan att man tänkt det, för att man köpt en ny hund, för att man ska resa bort, för att det inte är kul längre utan besvärligt ... en rad orsaker som vi nog etiskt har svårt för.


Även om jag uppfattar att den typen av avlivningar blivit allt färre med åren. Att vi börjar vara mer varsamma med Livet. Med undantag för kaniner och mindre sällskapsdjur som orättvist ofta har ett lågt livsvärde. När barnet tröttnar avlivar man det. Dessförinnan har det ofta misskötts, suttit i en illa rengjord bur isolerad från gemenskap med andra.


En vän som läser min blogg kommenterade kring kaniner att hon vid alla tillfällen kaninköp kommit upp sagt att då får först barnet prova hur det är att vara kanin. Och så har barnet fått sitta med en bit hårdbröd och vatten ensam inne på toaletten. Hon konstaterar torrt att alla tre barnen kommit ut efter en kort stund och konstaterat att det verkar hemskt tråkigt att vara kanin och sedan har frågan aldrig kommit på tal. Ett tips för blivande föräldrar :-)


Tankarna kring vad som är acceptabel livskvalitet, målet med behandlingarna och det vårdlidande vid utsätter djuret för behöver också beaktas. Att man kan göra till exempel en operation är inte samma sak som att man bör göra den. Att djurets operationssmärtor i efterförloppet är svåra att behandla, att det behöver leva som konvalescent under lång tid utan att någonsin själv förstå eller kunna välja själv kan vara tillräckliga skäl att avstå. Eller den allergiska hunden som behöver schamponeras och smörjas och sprutas och örondroppas och behandlas för att hålla klådkontroll medan livet pågår med barnskjutsningar och läxläsning och allt man önskar är en lugn stund och en hund som är frisk. Eller den ryggskadade matten som inte klarar av att ta hand om djuret utan att lida på ett högt påtagligt vis själv. Eller att det medför att matte inte har råd att skicka med en tjuga till barnens skolfika eller köpa dem nya vinterskor eller att djuret redan är multisjukt och risken för ytterligare komplikationer är stora - ja, då behöver vi alla stanna upp och ställa oss frågan - för vem gör vi detta, till vilket pris och varför?


Informationsansvaret är stort för att kunna fatta rätt beslut. Och förståelsen för att gränsen är nådd för vad ägaren förmår på alla plan. Veterinärrollen är komplex. De viktigaste medmänskliga egenskaperna är empati och lyssningsförmåga. Att lyssna in vilka frågor som ställs och inte ställs som behöver besvaras innan beslut. Att inte väja för nödvändiga besked eller beslut. Vi är alla djurägare på Djursjukhuset. Etiska frågor är viktiga för oss. Hitanför gränsen för djurskyddet väjer vi inte för samtalet kring vad som är bäst för det enskilda djuret och ägaren.


Var inte rädd för att fråga om du behöver stöd i dina tankar.


 

 
Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:28

Jag vill dela några tankar kring joursamtal som jourhavande veterinär. Nästan omedelbart dyker det upp ett minne långt bak i minnesbanken från stordjursdistriktet. Hoppas ni ursäktar utvikningen! Samtal med en orolig djurägare är synnerligen en konst! Framför allt är det en fråga om lyssnande efter nyanser i tonläge för att få en uppfattning om ägarens orosläge och i vissa fall hur allvarligt sjukt djuret är. Bortom orden. Bortom frågan och svaret. Man lyssnar inuti telefon...rösten som anger om ägaren oroas för att inte få komma in. Fast djuret inte är så sjukt så är ibland oron så stor att besök är befogat. Alternativt fordras att lyssna tills tonläget sjunkit och ordhastigheten minskat. Ställa mjuka frågor, intresserade och inkännande. Nå samförstånd. Upprätta en plan, en överenskommelse.
 
Det kräver en stor portion vakenhet för att nå i mål, men känslan att nå därhän är stor och varm i bröstet. Det viktigaste är ju att bli hörd och trodd när man ringer jourhavande veterinär. En erfaren uppfödare behöver lyssnas på med den största respekt för deras kunnande och erfarenhet. Att nu ringer de och nu är det inte läge att diskutera om tiken ska in för bedömning. De är att jämställa med bönderna när man är i stordjurens tjänst. När en bonde ringer till jourhavande veterinär är det för att man ska komma. Punkt. Sedan behöver man veta när det är riktigt bråttom.
 
Jag minns ett sådant samtal tydligt. Det ger mig fortfarande ett slags skräckhicka.
 
- Jahej, det är han Rutger Livbom (fiktivt förstås) från Öfvrebortibyn (långlångt borta, längst bort belägna gården på den tiden, typ 12 mil). Jag har en ko som blöder lite. Om du har vägarna förbi så kan du väl komma?
 
Kruxet är att man liksom aldrig har vägarna förbi där. Aldrig. Han är sista utpost. Men jag förstår att det är brått när han Rutger ringer och med sin sävliga, ej oroade stämma anför sitt ärende. Jag lämnar gården jag befinner mig på i ett huj och kör iväg. Jäktad. När jag kommer fram står kon och vadar i blod på båspallen. Hennes ena stora juverven är skadad och blodet rinner i en stråle ut på båspallen. Blöder lite. Jojo.
 
Sedan finns det naturligtvis många smådjurägare som verkligen vill ha ett råd och en garanti att det går bra att vänta, som pustar ut och har fått det besked de önskade och ville ha. Deras mål var inte besök såvida det inte är nödvändigt. Jag tänker att jag och mina kollegor i slutdelen av samtalet ofta säger "Om du är orolig är du förstås välkommen in, men jag tror att det går att avvakta utifrån vad jag fått berättat". Att vi vill gardera oss en aning. Och öppna dörren om den stängts för abrupt, om lyssnarörat inte uppfattat den där skärvan av oro som ändå finns, önskan att få komma in för bedömning av djuret fast timmen är sen.
 
Det kan vara riktigt svårt med den som inte gör så mycket väsen av sig. Som artigt väntar att bli ombedd att komma in. Jag minns en sommarjour när jag var med mina då små telningar och badade tårna en halv kilometer från mina föräldrar. De var barnpassare under jouren och jag hade fått en lucka. Då ringer en man angående sin jättegamla tjuvparade spets som nu är i värkarbete men det går nog lite trögt? Medan jag med teckenspråk försöker få upp barnen ur vattnet (rysligt svårt) härmar han tikens värkintensitet:
 
- Och nu...¨ååååååh.... åååååhh-.....
 
Tyst i luren (han bodde i en enslig by där man inte använder ord i onödan)
 
- Och nu..... ååååååh..... ååååååh....
 
Jag får upp barnen, ber husse komma in med hunden. Dottern får glas i foten och blir enbent. Jag bär redan på en sprattlande parvel som absolut vill bada mera. Typ i hundra år. Jag blir svettig. Dottern gråter och hoppar runt, sätter sig på bilvägen och beskådar sin häl på jakt efter det som gör ont. Jag tittar också på hälen med sonen i ett stadigt, svettigt, ålande grepp. Jag ser inget, beordrar dottern upp som simulant. Hon hoppar efter mig, hulkande av indignation att inte bli trodd.
 
Mormor möter och hittar miniglasskärva i hälen medan mannen från skogen har värkar i luren. Han ville vara utförlig och inte störa i onödan. Det blir kejsarsnitt för den gamla tiken. En valp som mår prima trots utdraget förlopp. Modern stolt och yr i mössan efter narkosen. Husse har en tår i ögonvrån när hans tik kommer tillbaka nyopererad och välbehållen.
 
Hon är honom kär förstår jag. Som ju djuren är för oss. En vän. En familjemedlem. För många den enda vännen. Det är ett av alla jourmöten i natten som finns lagrat i mitt hjärta. Jag vill gärna avsluta med att beröra vår betaltelefon. Det var tyvärr alltför många som ringde för rådfrågningar som inte alls brådskade, för att de sett en igelkott som verkade krasslig på väg från krogen, för att kolla vem som hade rätt i vadet om en hund kan bli förkyld… allt ni kan föreställa er och lite till. Till slut var personalen på knä. Vi stod i begrepp att behöva stänga jouren. Vi valde betaltelefon. Och vi beklagar innerligt att ni som har betalkort inte kan ringa. Vi hoppas att Telia kan åtgärda det i nära framtid. Vi vill förstås finnas för er alla som behöver ett råd eller att komma in med ert sjuka djur.

Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:23

Ibland har vi roligt åt dråpligheter på Djursjukhuset.
 
Inskrivna papegojor är upplagt för skratt!
 
En av mina kollegor hade med sig sitt lite krassliga barn när han jobbade jour. Det börjar bli rätt många år sedan men jag minns historien väl ändå. Barnet placerades i jourrummet tittandes TV. På barns vis ville hon ha sin förälders uppmärksamhet då och då. Det blev lite stressande förstås mellan patienterna att serva med saft och närvaro för riktigt så sjuk var barnet kanske ...inte att det fordrades ständig tillsyn.
 
- Nu kan du inte ropa mera, säger föräldern. Jag behöver få ta hand om några sjuka djur så kommer jag till dig sedan.
 
Medan han fortsätter att undersöka djur ute på mottagningen hör han dotterns omisskännliga stämma:
 
- Pappaaaa….
 
- Pappaaa…
 
I lite olika tonarter. Det stressar förstås. Tillslut springer han upp på jourrummet för att påminna om överenskommelsen men finner barnet djupt koncentrerad på ett barnprogram. Medan han står där och funderar hur allt hänger ihop hör han upp till övervåningen:
 
- Pappaaa….
 
Han går ner.
 
Det är istället den sällskapstörstande, inskrivna papegojan som påkallat på uppmärksamhet. Med säker härmning av barnets röst och tonläge så att till och med pappan blev lurad.
 
Inte för alltför länge sedan hade vi en annan papegoja inskriven för B-vitamininjektion om jag minns rätt. Till att börja med fick han sitta inne i telefonrummet för att ha sällskap hela tiden men det gick inte för att han väsnades så dant. Visslade och gick an med liv och lusta så att det blev svårt att höra i telefonen riktigt. Han fick flytta ut till ett angränsande rum. Så ofta vi kunde var någon där och sällskapade för att timmarna inte skulle bli så långa. Fåglar är som ni vet väldigt sociala. Vår telefonsupport Anna gick dit ibland och säger goddaggoddag och annat som man tror att fåglar vill att man säger. Fågeln var dock knäpptyst tillbaka. Efter några dagar var han färdigbehandlad och fick åka hem.
 
Matte ringde efter några dagar.
 
- Hur är det med honom? frågar Anna.
 
- Jo, allt är fint. Jag bara undrar över några personer.
 
- Eeehh… Jaha?
 
- Ja, vem är Karin?
 
- Hehe, ja, Karin är en av våra veterinärer. Hurså?
 
- Jo, han sitter och vickar på huvudet och säger med bekymrad röst: ”Karin, ojojoj, Karin ojojoj”
 
Anna brister förstås i skratt. Vi kan varken förr eller senare räkna ut vem han härmat eller i vilken situation med sin fras som han upprepar hemma.
 
- Ja, se´n verkar ni ha nån som är eftersökt. Är det nån som gömmer sig hela tiden?
 
- Hur menar du?
 
- Jo han ropar ideligen ”Var är Maria, var är Maria?”
 
Medan jag såg det som en strategisk löneförhandlingspunkt undrade chefen istället var jag egentligen höll till på dagarna när till och med patienterna börjar ropa på mig. Fåglar är roliga inneliggare. Man får bara tänka sig för vad man säger.
 
/Maria, chefveterinär (ibland försvunnen)

Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 17:09

 
 
 
Jag har arbetat många år som veterinär nu och nästan alla vid kusten i Norrbotten. Det är vi flera som har på Djursjukhuset. Vi träffar flera av våra kunder med sitt djur från första vaccinationen när de sitter som en liten lurvig plutt i famnen till dess att det är dags för ett farväl. Sedan möts vi ofta igen när ägaren har skaffat en ny fyrbent vän.
 
Att äga ett djur är en livsstil. Men också ett åtagande på många sätt. Vi tänker ju alla att djuret vi köper k...ommer att ge oss glädje och kärlek, finnas där för oss och förgylla vår dag efter arbetets slut. Många av oss försäkrar våra husdjur. Vi vill ha ett försäkringsbolag som hjälper till om något oförutsett händer. För de flesta av oss blir det kanske inte alls. Djuret är friskt tills den lider av ålderskrämpor och då är valet att få den sista sprutan rätt och självklar. Andra djur – precis som vi människor – oturas det för och de är mera sjukliga och behöver många besök till veterinären och behandlas under lång tid, kanske alltid. Det blir inte alltid som man tänkt. Det blir som det blir. Och vi behöver förhålla oss till det.
 
Djurägandet är ett åtagande. Men när glädjen är borta och det bara är sjukdom och mera behandlingar, operationer, besök – var drar vi den gränsen?
 
En av mina kunder är otursförföljd som hundägare. Hon har ett hjärta av guld och trots knappa resurser ger hon allt så länge det finns hopp om bättring. Vi kan kalla henne Lotta. Jag har följt hennes hundägande genom åren och varit med och avlivat flera hundar när oddsen gått emot.
 
Varje gång hon kommer med en ny hund har jag hållit mina tummar att den här gången, den här gången går det vägen för Lottas nya hundkompis. Att nu är det mer än dags för en frisk och sund krabat och att vi bara ses vid vaccinationer eller så.
 
Så tänkte jag när jag i början av året vaccinerade hennes ljuvliga lilla valp som knaprade Frolic med förtjusning när han fick sin spruta. Vi pratade kring hennes hundägande, som kostat många tårar och mycket pengar under åren.
 
- Det här är sista försöket, säger Lotta och ser på mig med allvar i blick. Blir det inte bra med Ludde så orkar jag inte med fler bakslag. Då slutar jag med hundar.
 
Hon är en av de mest dedikerade hundägare jag vet.Hon älskar och vårdar och tränar med frenesi för att hunden ska få det bästa livet. När de inte når upp till hennes förhoppningar på lydnadsplanen eller utställningsringen på grund av sina fysiska tillkortakommanden så anpassar hon sig efter nya förutsättningar.  Jag skulle rekommendera henne som köpare till vilken uppfödare som helst.
 
Klart att Lotta är märkt av alla sjukdomar som hennes hundar lidit av. Ledfel, magproblem, allergier, kramper, några med flera lidanden samtidigt. Klart att hennes oro spiller över ibland när hon ser tecken som skulle kunna vara början på de helvetesresor hon gjort flera gånger förr. Vi hörs ibland på telefonen, ibland på mejlen när den där oron dyker upp. Ibland bokar hon sig för besök. Vill komma för säkerhetsskull. Jag undersöker, bedömer och kan ibland lugna, att nej, den här gången ser jag ingen anledning till oro.
 
Emellanåt kommer andra tvivel. Vad gör jag för fel som hundägare? Är det jag som gör dem sjuka hela tiden? Hon försöker byta ras, köpa vuxen hund istället för valp.
 
Jag kan förstå att hon är framme vid sin sista hund. Men det känns tufft. Lotta lever ju verkligen för sina djur. Det känns inte rättvist att så mycket sjukdom har köat upp hos henne under sina kanske tio år som hundägare. Och vi pratar om det. Att nu får det vara nog med otur. Att denna valp ska bli den där friska, lyckliga hunden som hon bara kan njuta av. Jag står i korridoren när hon går och bär på lilla Ludde, som är början på något nytt.
 
Han är förstås lite glupsk, Ludde. Behöver komma in ett par gånger för att han svalt ner en tygtrasa och en socka. Han får lite gott på rummet och en kräkspruta så att allt kommer i retur. Blir lite klen i knäna som man blir av sprutan, men slipper risken att det han gluffat i sig stoppar upp i tarmen.
 
Under sommaren börjar de riktiga problemen. Matte ser en hälta. Jag är inte särskilt inblandad i utredningen, det är andra duktiga kollegor som håller i ansvaret kring Luddes hälta. Han remitteras till ett regiondjursjukhus där hans vänstra ben artroskoperas. Bogleden är skadad i brosket och ledbanden är utttänjda. Han får vila upp sig efter operationen och får strikta råd hur det ska skötas. Matte går på rehab hos våra sjukgymnaster, åker de många milen på återbesök till det stora djursjukhuset i söder. Fler operationer. Även armbågen är öm och behöver undersökas. Matte är som vanligt tapper och följer alla råden. Det är krävande med en levnadsglad unghund som vill springa och busa och hoppa men inte får.
 
- Vila, Ludde, du behöver vila dina ömma nyopererade leder, manar Lotta honom ideligen. Du får springa sedan. När allt är bra igen får du springa allt du vill. L
 
otta har slutligen nått försäkringstaket. Luddes försäkring är tömd. Och hennes eget bidrag har varit betydande. Då börjar hon ana att även det andra benet inte är bra. Hon bokar tid och får det bekräftat. Och en ny plan upprättas med regiondjursjukhuset att det behöver lysas in med kamera i detta ben också. Jag har inte hängt med i alla turer på långt när. Jag har sett emellanåt att Ludde varit bokad till rehabavdelningen, jag har hälsat när vi träffats i receptionen. Jag har inte riktigt förstått omfattningen på Luddes hälta.
 
Förrän idag när Lotta vädjar om en telefonkontakt. Att om jag kan ringa fast jag nog har mycket, men om det går.
 
Jag ringer upp.
 
- Vad står på? undrar jag.
 
- Jo, Ludde behöver ny operation. På andra benet. Både armbåge och bog är dåliga där också.
 
- Vad är det du säger, Lotta? Är det så illa? Det var tråkigt, verkligen tråkigt att höra.
 
- Jag har inte råd, säger hon. Jag har verkligen inte råd. Och jag vet inte vad jag ska göra.
 
Hon är samlad. Gråter inte. Luttrad? Eller har tårarna kanske sinat av alla motgångar?
 
Jag tycker oändligt synd om henne. Hon berättar i korthet allt som hänt för mig. Jag lyssnar i luren. Förstår att detta är svårt. Och det är svårt för mig också. Hennes sista hund? Men jag behöver ge ett råd. Det som är rätt. Jag behöver berätta att hennes kamp behöver få ett slut. Och att hon behöver få frid i det beslutet.
 
- Snälla Lotta, du kan inte göra mer än du gjort. Jösses, det är ofattbart att det blev så här. Men du kan inte operera mera nu. Varken för dig eller Luddes skull.
 
Vi avslutar samtalet. Jag öppnar min mejl innan jag går för dagen och skickar iväg: ”Hej Lotta! Hur tungt och hemskt det än känns kring framtida beslut vill jag att du ska känna att jag stöttar din förnuftiga sida, som säger att krafter och pengar är slut och att du har gjort alltallt för Ludde och inte behöver göra mera . Även om hjärtat säger annat.”
 

Vissa beslut är svårare än andra. Lilla Ludde som inte hunnit fylla ett år och stackars Lotta som kämpat så. Men bara för att man kan göra mer behöver det inte betyda att man ska göra det. Åtminstone behöver hon få höra att det är ok att fatta beslut att låta Ludde få somna in. I mattes famn. Som jag sett hennes djur få göra alldeles för många gånger. Hon har inte svarat på mejlet, behöver inte det heller. Men jag hoppas hon läser dessa rader och förstår att de handlar om henne även om jag ändrat en del detaljer.
 
Ta den tid du behöver för att fatta ditt alldeles egna beslut. Jag respekterar båda alternativen. Det gör vi alla här som känner Ludde och dig.
 
(Hunden på bilden är inte Ludde)

Av djursjukhusetgammelstad - 18 december 2012 10:45

Det hände sig en arbetsintensiv journatt för ett antal år sedan. Jag hade just somnat till på jourrummet när telefonen ringde. Sömnbristen värkte i kroppen. Gatlyktan utanför sken med starkt ljus mot den svarta natthimlen. Jag svarade med intränad vakenröst medan jag försökte kvickna till. Ganska snart förstod jag på kvinnan i luren att hunden behövde in för undersökning, den sena timmen till trots.


- Jag tror du behöver komma in, sa jag därför. Han behöver tittas på redan i natt. Det låter inte bra det du beskriver.


- Mhm. Ja, det är ju brorsans hund. Han är bortrest. Men jag vet inte hur jag ska få med honom. Jag har en sån där liten karl, du vet. Jag vet inte om jag får in hunden i bilen.


Nu vaknade jag till på riktigt. En så liten man att han inte kunde hjälpa med hunden? Hur liten är han då? Jag blev nyfiken, bytte om och väntade in hunden. Jag mötte i dörren med en rullbår när de svängde in på parkeringen. Hunden var för svag för att gå själv. Ur den lilla bilen hoppade två kvinnor under samspråk. Var rymdes den lille mannen? Var han som Nils Karlssons pyssling? Eller Teskedsgubben? Jag spanade nyfiket men diskret (tror jag). Ingen man i sikte. Väntade han i handskfacket?


Vi rullade in hunden. För honom fanns inte mycket mer att göra än att ge en spruta för sista vilan. Det kändes rätt för den gamle spetsen.


När vi gick ut från rummet var stämningen lugn och avslappnad. Jag kunde inte riktigt bärga mig.


- Hrmm.. hrrrm. Din man - han följde inte?


- Min man? Nej, jag är inte gift. Hur menar du?


- Jaa, hrrm.. du pratade om din man på telefonen, försökte jag.


Kvinnan såg ställd ut.


- Nä-e? Det kan jag ju inte ha gjort.


- Ja, jag uppfattade att du hade en så liten karl att det skulle bli svårt att få med dig hunden.


Nu brast de båda i storskratt på parkeringen. När de återfick andan flämtade hon:


- Haha! Nä, jag sa liten Ka. Att jag har en så liten Ford Ka att det skulle kunna bli problem att rymma Ludde därbak.


Och så gick det till när jag lärde mig en ny bilmodell. Och varje gång jag ser en Ford Ka kan jag inte låta bli att le vid minnet av mitt nyfikna kikande efter Teskedsgubben.

 




Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards