Signaturen Maria önskar att vi skriver om skendräktighet. Toppen att få önskemål från dig som bloggläsare så vet vi vad som intresserar!

Skendräktighet drabbar tiken i efterförloppet av löpet. Tiken har en speciell löpcykel som gör att hon oavsett om hon har blivit dräktig eller inte får ett påslag av gulkroppshormon (progesteron). När detta sedan börjar sjunka runt dag 45 ökar istället prolaktinet (mjölkhormon), vilket gör att en del tikar blir tydligt skendräktiga. Det är också skälet till att undvika att kastrera om möjligt under denna tid eftersom risken för betydande skendräktighet finns när progesteronet sjunker abrupt.

Symtom vid skendräktighet

Tiken kan få aptitstörningar och bli fixerad vid leksaker som hon bär och bäddar med. Hennes juver blir mjölkfyllt och hon kan bli inaktiv och helst vilja ta det lugnt i hemmets vrå.

Är det farligt med skendräktighet?

Nej, det är inte farligt. Men för vissa tikar kan skendräktighetstiden påverka livskvaliteten på ett tråkigt vis. Hon kan vara ledsen och nedstämd under två-tre månader per år beroende på löpintervall.

Ökar skendräktighet risken för juvertumör?

Nej, det anses inte finnas koppling mellan skendräktighet och juvertumör, inte heller mellan att ha haft valpar eller storlek på kullen.

Är det bättre att låta tiken få en kull för att hon ska bli mindre skendräktig framöver?
Om man gör det för tikens skull avråder vi. Hon kommer troligen bli lika eller mer skendräktig de efterföljande löpen om hon fött valpar.

Behandling:

Vetenskapliga studier kring skendräktighet är ganska få. Flera råd är sådana som hängt med i åratal men har tveksam vetenskaplig substans. Man behöver tänka på det som yrkesman när man ger rådet så det inte bara sker på slentrian. Här nedan följer några råd om behandling:

• Minska på maten?

Ett vanligt förekommande råd är att minska på fodermängden för att tiken fortare ska komma ur sin skendräktighet. Det finns några studier kring detta. Den senaste publicerades 2009 och är en ganska liten undersökning där författaren bedömer att kalorirestriktion kan skynda på förloppet men inte bota det. Här är länken om du vill läsa sammanfatnningen : http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18673334.

Eftersom vissa tikar tvärtom kan må illa och förlora aptit är det viktigt att ta individuell hänsyn. En tik som inte vill äta alls på mer än en dag bör man stimulera till att få i sig mat på olika sätt. Kanske det smakar bättre med lättsmält föda, till exempel ris och fisk eller kyckling, antingen som topping eller som enskilt mål. Vi tycker inte det är ok med havande kvinnor som inte klarar av att äta, så tycker jag att man ska tänka kring dessa tikar och dräktiga tikar också. I vissa fall kanske vi behöver stötta med medicinering mot magkatarr för att få tillbaka aptiten.

På hundar med glupande aptit och ointresserade av att röra på sig kan det vara vettigt att justera fodergivan eller till och med ge ett mer kalorisnålt foder för att undvka övervikt.

• Öka motionen och ta bort pipdjuren

En del tikar blir inåtvända och mindre fysiskt aktiva under sin skendräktighet. Man bör försöka hålla uppe flåset som vanligt på henne. Om hon mår illa får man med sin veterinärs hjälp adressera illamåendet vid behov. Man kan prova ta bort leksaker om hon samlar dem i sin korg. Om hon istället ersätter med att slicka över juvren får man överväga vilket som triggar hennes skendräktighet mest.

• Galastopmedicinera

Det finns ett läkemedel registrerat för veterinärt bruk som heter Galastop. Produkten är effektiv att minska mjölkproduktionen och vi skriver ut den vid måttliga till kraftiga skendräktighetssymtom med mjölkbildning i juver. Biverkningar är framförallt kräkningar och diarré. Tikar som inte äter behöver därför få aptitstimulans för att slippa ytterligare illamående i samband med medicinering. Galastop är droppar som ges en gång dagligen i 4-6 dagar.

• Kastrera?

Kastration är ett alternativ för tikar med svåra skendräktigheter. Ingreppet bör göras när äggstockar och juver är helt hormonellt inaktiva, det vill säga ungefär tre månader efter löpning. Försäkringen täcker inte i normalfallet. De flesta djursjukhus och kliniker har ett paketpris för ingreppet. Tiken sövs och äggstockar och ofta livmoder avlägsnas. På senare år görs det på vissa sjukhus också laparoskopiskt, dvs med enbart små insnitt i huden. I normalfallet även vid traditionell metod är tiken pigg igen efter stygntagning. Men man behöver förstås ha henne i koppel längre än så för att såret ska bli hållfast.

• P-spruta?

Vi avråder helt från p-spruta som behandling av skendräktighet, då det finns risk att tiken får livmoderinflammation och även ökad risk för juvertumörutveckling.

• Vänta ut?

Skendräktighet är normalt för tiken och majoriteten kan man vänta ut men ha förståelse för att tikens upplevelse faktiskt är att hon är dräktig.

I dag vill vi gärna berätta om hur vi ibland behöver vara detektiver för att komma fram till diagnos. Följ med på Enzos resa!

Enzo är en basset från Västerbotten som remitterades till oss på Djursjukhuset från våra kollegor i Vännäs. Han hade då haft feber i nästan två månader och utretts och försökbehandlats utan framgång.

Enzo skrevs in för utredning. Vid undersökning konstaterades att han var tunnmusklad, framförallt i ansiktet. Han uppvisade obehag vid sträckning i höftleder men i övrigt inga tecken på ledsmärtor. Hjärta och lungor lät normala och magen var mjuk och oöm. Han hade heller inte ont i nacken som kan ses ibland vid oklara febertillstånd och beror då på en hjärnhinneinflammation (som dessutom förekommer i rasen - även om Enzo var i äldsta laget för att det skulle vara riktigt rimligt).

Oklar feber behöver minutiös och strategisk utredning. Man behöver hitta orsaken för att kunna behandla rätt. Generellt är det ovanligt med bakteriella infektioner som orsak till feber utan att man har tydliga tecken på var febern kommer i från. Enzo varken hostade, hade bekymmer med urineringen eller diarré. Lymfknutor normalstora. Inga svullnader eller andra konstigheter. Nu behövde vi utreda honom i strategisk ordning för att hitta rätt.

Urinprovet var blankt - därmed kunde njurbäckeninflammation och prostatainfektion direkt uteslutas. Röntgen av lungor var normal - därmed kunde vi utesluta tråkigheter som till exempel lungtumör. Bukultraljud planerades för letande av eventuella tumörer. Men blodprovet visade på förhöjda muskelenzymer. Enzo hade också förhöjda blodproteiner och påverkan på leverproverna. Leverprovsförändringar hade setts tidigare i Vännäs - nu var de glädjande nog lägre.

Höga blodproteiner kan bero på långvarig immunstimulering men också att det finns tumörer. För att särskilja dem åt skickas en såkallad elektrofores för att se om det är en och samma proteinfraktion som ligger högt (trolig tumör). Det är ett prov som analyseras i Uppsala en gång i veckan, så det var förstås läge att fundera över behandlingi väntan på provsvar. Det kähns angeläget att veta att vi inte tumörbehandlar utan att känna till det - vi riskerar att utsätta hunden för en behandling med biverkningar med en sjukdom med dålig prognos och det är förstås inte rätt.

Men i väntan på svar behövde vi prova något klokt.

Enzo sattes in på kortisonbehandling för en förmodad immunmedierad muskelinflammation. Vännäs hade skickat reumatiska prover och de hade inte blivit klara ännu. Om de är positiva är sjukdomen i regel mer svårbehandlad och behandlingskrävande.

Nästa morgon hoppade en glad Enzo i sin box och var ivrig att komma ut! Febern var nästan borta och det ledsna i hans ögon bytta mot en glädjeglimt istället. Han fick bo kvar ett dygn till för att vi skulle säkerställa att febern givit med sig innan det var dags att åka hem.

Veckan efter hemgång kommer det glädjande provsvaret på elektroforesundersökningen att det är en långvarig immunstimulering som ger höga blodproteiner. Och hans ANA-prov i Vännäs är negativt - det vill säga det finns hopp om att han ska klara sig på lägre doser kortison och vara besvärsfri alternativt kunna komma av behandlingen helt på sikt.

Det är inte klarlagt varför han har fått sin muskelinflammation - varför kroppen ger sig på sin egen muskulatur. Ibland får vi nöja oss med att hunden mår bra och att det är gott nog.

Vid telefonkontakt mår Enzo prima, är mera hungrig och törstig av kortisonet men pigg och fartig och lycklig igen. Matte säger att de har sin gamle Enzo tillbaka.

Remissvaret till distriktsveterinärstationen i Vännäs känns extra roligt att skriva när allt gick så bra. Nu tar våra duktiga kollegor i söder över vård och behandling men kan förstås ringa om de vill bolla frågor med oss.

Här nedan en bild på Enzo under tiden vi hade förmånen att få ha honom hos oss!   

Som enda klinik eller djursjukhus norr om Stockholm kan vi erbjuda hörseltest med ett särskilt instrument avsett för just det ändamålet. Undersökningen kallas för BAER-test (brainstem auditory evoked response). Vi är glada att kunna erbjuda våra uppfödare i regionen att testa valpar avseende hörande innan de levereras. Vi tror att fler valpar testas när undersökningen finns geografiskt närmare. Och för köparen är det förstås en fördel att veta valpens hörselstatus.

Medfödd dövhet förekommer hos ett tjugotal olika raser och är ofta genetiskt betingad. Vissa anlag för nästan helt vit pälsfärg eller päls med stora inslag av vitt förknippas med ökad risk för medfödd dövhet. Hur och varför dessa gener för utbredd vit färg ökar risken för dövhet och hur dövheten är kopplad till färganlaget är inte helt känt. Eftersom det är flera gener som styr hörandet finns inget DNA-test som kan påvisa dövhet.

Sjukdomen utvecklas oftast under valpens första levnadsveckor. Blodförsörjningen tillbakabildas till innerörats hörselsnäcka, vilket leder till att nervändorna förtvinar. Ena eller bägge öronen kan drabbas. Helt döva valpar upptäcks oftast av uppfödaren. Enkelsidig dövhet är mycket svår att diagnosticera utan hörseltest (BAER), en enkelsidigt hörande hund fungerar lika bra i samhället som helt hörande hund men man bör inte bedriva avel på dessa. En helt döv hund har däremot betydligt sämre förutsättningar att fungera väl i samhället och med familjen.

Nedan ser du Fröken Fräkens Birgitta Doth-e som kollar hörselfunktionen lugnt sovande på sin lugnande spruta. Uppfödare Anne kunde med glädje konstatera att alla små pyren var dubbelsidigt hörande när hon kom för BAER-testning på Djursjukhuset.

Det har kommit några spontana mejl om bloggen, att den är läsvärd, sorglig, informativ och rolig. Det är beröm vi suger åt oss av! Vi vill gärna spegla det dagliga arbetet med våra sjuka och friska patienter, hur bra det kan bli fast oddsen är svåra och hur fint det kan bli i avskedets stund när ägaren vet att alla kort är utspelade.

Många genom åren har sagt:

- Vad skönt för djuren som får somna in när det bara är plågor som återstår. Så skulle det vara för oss också.

Det är ett etiskt resonemang som är för stort att rymmas här - mänsklig eutanasi/dödshjälp. Men det är en reflektion som kommer ibland när djuret stilla får sin sista spruta och somnar in för gott. Stunden är som bäst när det känns lugnt och rätt. I de allra flesta fall vet man när klockan är slagen. Djurets ägare ringer oftast själv och bokar tid då krafterna börja rinna ifrån deras gamle vän.

Samtidigt vittnar många kollegor runt i landet om att det finns konfliktsituationer på ett annat sätt än förr. När veterinären ser ett lidande men ägaren till djuret inte ser detsamma. Hur gör vi då? Bäst är naturligtvis när vi kan komma fram till beslut med samsyn. Men det händer att ägarens kärlek till djuret eller andra personliga omständigheter gör det ytterst svårt att tänka sig avlivning.

Veterinärer och legitmerade djursjukskötare har ett djurskyddsansvar. Att polisanmäla den som vi anser plågar sitt djur genom att underlåta att behandla eller avliva det. Det behöver vara en sista utväg i de allra, allra flesta fall. Vi behöver lägga oss vinn att kommunicera och vara lyhörda för önskemål när ägaren önskar en dag till för ett avsked om djurets tillstånd så medger. Detta förutsätter att djuret inte kippar efter luft eller på annat sätt otillbörligt plågas naturligtvis.

En kund som flyttat söderut skickar ett klipp om en äldre man som abrupt får sitt djur taget ifrån sig med polisassistans. Hans version står oemotsagd i tidningen. Det finns naturligtvis andra perspektiv också. Veterinärens. Polisens. Men det känns sorgligt på alla vis när det behöver gå till sådana ytterligheter. För alla, men mest för husse. Kanske hade den gamle mannen kunnat erbjudas veterinär till hemmet för avlivning. Kanske var han inte mottaglig alls för några argument eller lirkanden. Men det är svårt att läsa om utan att känna stor sorg hur hans avsked från sin gamla hund blev i slutänden. Att den behövde få slippa leva mera står dock bort allt tvivel. Där är vår djurskyddslag glasklar hur vi ska tänka kring djurlidande och död.

Vi står på djurens sida. Oftast står vi där tillsammans med husse och matte - tvivels utan. Och det är skönt. Men när vi inte gör det - då behöver djuret den objektiva blicken att vi är vid vägs ände. Idealiskt är det att sedan kunna nå den där samsynen, det är en stark drivkraft att alla får lämna rummet med hedern i behåll. Att beslutet bottnade hos ägaren och att det fick göra det med varsamhet och empati men ändå tydlighet från veterinären. Att ägaren får en fin stund vid sin väns sida. Avskedets stund. Som kommer ibland förr än vi tänkt och anat.

Läs gärna artikeln:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/husse-till-sjukhus/

Varning för lite läskiga bilder längre ner!

 Ni minns kanske Turbo? Sphynxkatten som fick fyra ungar men strax därpå blev sjuk i en aggressiv juverinflammation. Hon behövde vård med antibiotika, smärtlindring och intravenös vätskebehandling. Turbo var mycket sjuk. Hemma fanns hennes nyfödda ungar utan mamma. Mamma för sjuk att dia dem. Vi lade ut en vädjan om amma på Facebook. Responsen var enorm och frågan nådde långt ner i Sverige där flera erbjöd sig att stödmata om ingen amma fanns att tillgå. Matte åkte med Turbos ungar och provade. Första honan ville inte veta av dem. Modfälld och förstås orolig för sin hona åkte hon vidare till nästa. Den potentiella amman hade redan ungar, men det fanns plats även för dessa pyren. Och med lite list och erfarenhet accepterades idén. Matte kunde pusta ut. Åtminstone för stunden.

Turbos juver såg alltmer illa ut, började svartna och stötas av. En för katt mycket ovanlig komplikation. Tillslut sprack juvret, varet vällde ut. Hon mådde bättre efter det - så är det ofta. Trycket släpper från all ansamlad sårvätska  och ett naturligt dränage uppstår av bakterierna. Såret läggs om med kompresser som absorberar sårvätska och är tillslut infektionsfritt. Då sövs hon för att få hjälp med sårläkningen. Man lägger in syntetisk kollagen och syr igen såret. Det läker nästan mirakulöst snabbt och fint och Turbo återfår sina gamla krafter.

Hon är en social katt som älskar sällskap och kel. Lyckan är stor när hon får komma hem igen. Till matte och husse. Ungarna är kvar hos sin amma. Nu behöver Turbo hämta krafter själv, inte dela dem med ungar. Hur tråkigt det än känns.

En av ungarna, den minste, får vi rapport om inte klarar sig. Tre kraftpaket finns kvar, som växer och frodas hos sin nya mamma.

Vi tackar matte för rapporten och alla bilder. Vi håller alla tummar att Turbo är i gammal god form snart och längtar förstås efter att få beundra hennes ungar när de är färdiga för leverans.

Och vi vill tacka för allt engagemang när vi bad om amma! Det är gott att ha många hjärtan som klappar för våra vänner djuren när nöden är stor. Tack.

  Turbos ungars amma ...      

Katten Tösen är en umeå-dam som hör av sig i veckan på mejlen och hälsar att hon mår bra och är medicinfri sedan ett halvår. Matte kom in med henne på grund av kramper för tre år sedan. Tösen hade beteendeförändrats sista veckorna innan kramperna kom - blivit mer kontaktsökande och kelig berättade matte. Sedan kom de i cluster. Epilepsiliknande kramper som inte gav med sig. Hon verkade desorienterad, inte alls som hon brukar. Matte åkte de tjugofem milen till oss med stor oro för hur det skulle bli.

Tösen blev inskriven. Clusterkramper (till skillnad från glest förekommande) fordrar intravenös medicinering, det duger inte med tabletter som tar alldeles för lång tid att få effekt av. Blodprover som togs var normala; ingen medicinsk orsak till hennes symtom kunde påvisas. Det är både bra och frustrerande. Bra för att prognosen är ytterst dålig om man krampar av leversvikt till exempel. Frustrerande för att man som ägare vill veta vad som behandlas och om det är värt att göra det. Att det inte är att förlänga plågan.

Vi pratade orsak till kattkramper. Att det kan finnas förändringar i hjärnan som går att se på magnetröntgen. Matte bestämde sig för att prova krampmedicinera i första hand. Om Tösen inte fick krampkontroll skulle hon ta ny ställning.

Hon svarade fint. Blev besvärsfri och fick tuffa hem efter ett par dygn, lite yr och trött av den initiala doseringen. Sedan följde en tid av regelbundna provtagningar avseende fenemalnivå i blodet och leverstatus. Allt verkar fint såtillvida men Tösen är grinig och trött och vi bestämmer att vi behöver minska dosen. Och då mår Tösen fint igen! Matte känner igen sin gamla katt och pustar ut.

Sedan går det ett år eller två. Tösen har varit helt utan kramper. Vi diskuterar om man långsamt skulle försöka sänka dosen Fenemal och försöka komma av medicineringen. Matte är tveksam. Och det är hennes val. För Tösens del är det en risk att kramperna kommer tillbaka. I andra vågskålen ligger att slippa tabletter och provtagningar och eventuella biverkningar vi inte ser eller vet om.

Efter ytterligare något halvår bestämmer sig Tösens matte för att försöka sätta ut behandlingen. Hon minskar lååångsamt. Det går bra. Och som sagt - i veckan kom mejlet att Tösen varit besvärsfri länge. Matte Lena berättar att hon själv är sjuksköterska på intensivvårdsavdelning. Och att det finns inget så glädjande som när patienter som tillfrisknat tittar förbi och säger hej. Att det gör hennes dag.

Vi får nöja oss med mejl, säger Lena. Tösen själv har inga planer på att åka bil och hälsa på bara för att. Och det räcker alldeles gott att se henne på bild i sitt klätterträd och glädjas åt hur bra det gick. Ett mejl betyder så mycket, eller hur!

Samira finns inte längre. Matte och husse tog farväl av sin salukitik när hennes lever sviktade. Hellre fem i tolv än fem över, resonerar de. De vill minnas Samira med den värdighet och det liv och kraft hon representerade.

Hon föddes i maj 2002. Aktiv som få. Hon fick prova lydnad, spårning, lure coursing  och kapplöpning. Hon visade sig vara en succé både på kapplöpning och lure coursing. Och dessutom vacker som få. Meriterna i utställningssammanhang blev många.

Samira kom att bli den naturliga flockledaren för övriga i hemmet. Utan att tappa humöret hade hon tydlig ledarplats.

Från sexårs ålder hälsoundersöktes Samira årligen. Förra året upptäcktes förhöjda levervärden. Hon sattes på diet och mådde bra, genomgick sedan en juvertumöroperation och återhämtade sig. Så en dag slutade hon äta. Det är ovanligt för Samira som alltid varit matglad. Matte tog det på allvar och åkte in med henne till djursjukhuset. Det togs prover och man såg att hennes lever var i svikt.

Det fanns ingen återvändo.

Veterinär Bo hjälpte med sista sprutan. Det blev en fin men jobbig stund.

Matte beskriver en oändlig saknad. Förstås. Hon fattas både hundflocken och matte och husse.

Men vi behöver vara klarsynta när klockan är slagen. All heder till matte som ser att den tid som är kvar enbart är lidande och sjukdom. Det är ju den gamla vännen man vill ha tillbaka, inte en sjukling som lider av terminala krämpor utan behandling. Det är inte helt lätt. Veterinären har som uppgift att vägleda och ge raka besked när det egna omdömet grumlas av kärlek för sin familjemedlem sedan många år. Det har vi också förståelse för - när det är svårt att fatta beslut men man måste.

För Samiras del fick hon ett innehållsrikt och aktivt liv. Hon efterlämnar många minnen. De lever kvar länge.  

Nedan bilder på Samira som matte och husse kommer att minnas henne. Vilken power!

  Svensk djursjukvård håller världsklass. Veterinärer utbildar sig och specialiserar sig på ett helt annat sätt än förr. Efter fullgången veterinärutbildning på 5,5 år kan man sedan erhålla titeln Specialist i hundens och kattens sjukdomar. Det tar minst tre år och avslutas med skriftlig och muntlig examination samt förutsätter ett skriftligt, vetenskapligt arbete som godkänts. Sedan finns möjlighet till specialisering inom områden - till exempel kirurgi, medicin, ögon, hud och neurologi. 

Vi välkomnar alla den utvecklingen. Att det finns ett högt kunnande skapar förutsättningar för god vård. Att vi kan remittera när den egna kompetensen inte räcker. Men även de allmänpraktiserande har en stor funktion att fylla. Att ha totalbilden av djurets mående och ägarens önskemål. När det är bättre att rekommendera avlivning för att det finns för många illavarslande symtom eller provsvar. När djuret har andra åkommor som tillsammans med den nuvarande ger tveksam livskvalitet. Det är ett ärofyllt och delikat uppdrag.

Förutsättningen för den språnglika utvecklingen av djursjukvården i Sverige är tveklöst den höga andelen försäkrade djur. Detta möjliggör utredning och behandling av sjukdomar som de flesta annars inte har råd med. I USA finns spetskompetens, men förunnat de rika. Där får de rikas djur får vård som merparten av det försäkringslösa folket inte kommer i närheten av.

Vi förvaltar ett förtroende från försäkringsbolagen. Att vi sköter oss. Debiterar för rätt saker. Att det som inte täcks av försäkringen heller inte blir ersatt. Det dränerar annars vårt försäkringssystem och premierna skjuter i höjden för oss alla. Det är fortfarande möjligt för de flesta att ha sina djur försäkrade. Dessvärre är det när ekonomin är spillror och man dragit in på försäkringen som konsekvensen för ens sjuka djur blir ödesdiger. Man har inte råd. Vi har förståelse för det. Även om det känns sorgligt att avliva ett djur som kunnat bli friskt om det opererats eller medicinerats. Men så ser livet ut ibland. Och då behöver förnuftet få råda.

De som frågar om de ska tömma barnens sparkonton behöver få frid. Att inte behöva känna skuld för att man inte sträcker sig till det yttersta, skrapar upp det sista. Att just nu är det så här. Och hade man velat tömma sparkonton hade frågan aldrig ställts. Vi kan bara rekommendera att försöka ha djuren försäkrade eftersom det underlättar i svåra stunder. Att inte välja bort om det inte är absolut nödvändigt - eftersom konsekvensen blir så stor om olyckan är framme.

Ett annat förtroende gentemot försäkringen är att uppge korrekta skadedatum. Att den som ringer och försäkrar in sin halta hund samma dag som den börjar halta inte omfattas. Som yrkesmän har vi ett strikt journalföringsansvar som baseras på noggrannhet och ärlighet. Emellanåt har vi uppfattat fel och då får vi förstås korrigera oss. Vi vill vara korrekta åt båda håll. Såväl försäkringstagaren som bolaget.

Vi ska vara tacksamma för våra försäkringar som möjliggör fin vård av våra djur när de blir sjuka eller skadade. Vi behöver värna etiken så att vi vid varje givet tillfälle frågar oss - för vem gör vi detta och varför? All vård ska utgå från djurets bästa. Att den har förutsättningar för ett kvalitativt liv utifrån djurets behov. Det är inte pengar kvar på försäkringen som avgör. Det är prognos på sikt. Behandlings- och vårdlidande i förhållande till tid kvar med kvalitet.

Inte så lätt alla gånger. Men vi på Djursjukhuset hjälper till i de svåra avväganden som blir. Och vi vill lasta av skulden att behöva fatta beslut ibland att djuret får slippa. Medan vi i andra sammanhang kan beskriva konvalescenstid och ingrepp som kan göra djuret livsdugligt och levnadsglatt. Gränsdragningarna gör vi tillsammans med dig. Oavsett försäkringsgrad på djuret.