Direktlänk till inlägg 11 januari 2013
För någon dag sedan fanns en vädjan om en omplacering av en kisse som inte matte hade möjlighet att ta hand om. Vi valde att lägga ut det på vår logg. Responsen var enorm. Inlägget nådde 45 000 människor i en blink. Vi hoppas en av dem är Charlies nya ägare. Som älskar honom som hennes matte gör.
Det finns en risk att dela en sådan vädjan. Att vi på Djursjukhuset hamnar som en slags garant för den som erbjuder sig att bli kisses nya ägare. Så är det förstås inte. Vi vet inga detaljer varken om Charlie eller de som uppger sig ha möjlighet att ta hand om honom. Men vi förstår mattes förtvivlan att hon riskerar att behöva avliva. För vi är allesamman som jobbar på Djursjukhuset utan undantag stora djurvänner. Vi önskar alla djur allt gott så länge livet i sig självt är gott. När obotlig ohälsa med ringa livskvalitet är alternativet ser vi det som vår plikt att bistå med sista sprutan.
Det finns emellertid andra aspekter. När oförutsedda medmänskliga livsvårigheter tränger på. När det djur man skaffat inte går att behålla. När ingen annan lösning finns. När endast avlivning återstår. Då är vår roll att bistå också. Utan att ytterligare skuldbelägga - hur sorgligt och skamfilat och hemskt det än är. För att det är så livet ser ut ibland. Att vi som ägare inte längre förmår. Och orsakerna är många.
Vi ber er. Var varsam med att döma. Det är den största av medmänskliga bemötanden. Att förlåta utan att till fullo förstå.
Därför kommer vi att radera de inlägg vi uppfattar endast avser att skada såväl Charlies matte som Djursjukhuset.
I en ideal värld finns ett varmt, ömt hem till livets slut för våra husdjur. Så är det inte alltid. Vi gör så gott vi kan.
Och det behöver få vara gott nog.