Katten Tösen är en umeå-dam som hör av sig i veckan på mejlen och hälsar att hon mår bra och är medicinfri sedan ett halvår. Matte kom in med henne på grund av kramper för tre år sedan. Tösen hade beteendeförändrats sista veckorna innan kramperna kom - blivit mer kontaktsökande och kelig berättade matte. Sedan kom de i cluster. Epilepsiliknande kramper som inte gav med sig. Hon verkade desorienterad, inte alls som hon brukar. Matte åkte de tjugofem milen till oss med stor oro för hur det skulle bli.

Tösen blev inskriven. Clusterkramper (till skillnad från glest förekommande) fordrar intravenös medicinering, det duger inte med tabletter som tar alldeles för lång tid att få effekt av. Blodprover som togs var normala; ingen medicinsk orsak till hennes symtom kunde påvisas. Det är både bra och frustrerande. Bra för att prognosen är ytterst dålig om man krampar av leversvikt till exempel. Frustrerande för att man som ägare vill veta vad som behandlas och om det är värt att göra det. Att det inte är att förlänga plågan.

Vi pratade orsak till kattkramper. Att det kan finnas förändringar i hjärnan som går att se på magnetröntgen. Matte bestämde sig för att prova krampmedicinera i första hand. Om Tösen inte fick krampkontroll skulle hon ta ny ställning.

Hon svarade fint. Blev besvärsfri och fick tuffa hem efter ett par dygn, lite yr och trött av den initiala doseringen. Sedan följde en tid av regelbundna provtagningar avseende fenemalnivå i blodet och leverstatus. Allt verkar fint såtillvida men Tösen är grinig och trött och vi bestämmer att vi behöver minska dosen. Och då mår Tösen fint igen! Matte känner igen sin gamla katt och pustar ut.

Sedan går det ett år eller två. Tösen har varit helt utan kramper. Vi diskuterar om man långsamt skulle försöka sänka dosen Fenemal och försöka komma av medicineringen. Matte är tveksam. Och det är hennes val. För Tösens del är det en risk att kramperna kommer tillbaka. I andra vågskålen ligger att slippa tabletter och provtagningar och eventuella biverkningar vi inte ser eller vet om.

Efter ytterligare något halvår bestämmer sig Tösens matte för att försöka sätta ut behandlingen. Hon minskar lååångsamt. Det går bra. Och som sagt - i veckan kom mejlet att Tösen varit besvärsfri länge. Matte Lena berättar att hon själv är sjuksköterska på intensivvårdsavdelning. Och att det finns inget så glädjande som när patienter som tillfrisknat tittar förbi och säger hej. Att det gör hennes dag.

Vi får nöja oss med mejl, säger Lena. Tösen själv har inga planer på att åka bil och hälsa på bara för att. Och det räcker alldeles gott att se henne på bild i sitt klätterträd och glädjas åt hur bra det gick. Ett mejl betyder så mycket, eller hur!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig ...

    Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning. Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer...

Simon är en äldre herre som blir glad när matte kommer med bilen. Han springer för att möta och matte ser till sin förfäran hur han törnar in mot en mötande bil och slungas tio meter. Matte och husse skyndar fram, övertygad om att deras älskade kisse...

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra in...

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillr...