Alla inlägg under mars 2013

Av djursjukhusetgammelstad - 28 mars 2013 07:25

Glad Påsk alla bloggläsare!


Här en kavalkad av bilder som skickats in till vår FB. Vad vore Djursjukhuset utan er - tack!   
Ha en fin påsk och var rädda om varandra!


                                       

Av djursjukhusetgammelstad - 24 mars 2013 18:21


 



Det började förra sommaren. Marco fick varigt sekret i sina ögonvrår. Vår veterinär Elisabeth undersökte honom när det inte gav med sig. Huden i ögonvrån var då sårig och Elisabeth misstänkte en autoimmun sjukdom, det vill säga en sjukdom där kroppen angriper sig själv utan egentlig orsak.


Marco bokas in för provtagning. På kort tid har han nu fått sår i munnen, i klofästen och vid ögonen. Det gör för ont för att ta hudprover utan att söva honom. Blodprov för autoimmunsjukdom tas (ANA-prov) samtidigt.


Eftersom Marco mår dåligt och misstankegraden är stark sätts han in på hög dos kortison i väntan på svar. ANA-provet kommer tillbaka positivt. Hudproverna är svårtolkade, inte entydigt antydande att det rör sig om en SLE. Sammanvägt med positivt ANA och hur såren ser ut sammanfattar veterinären Marco har SLE.


SLE är en sjukdom som kan angripa både hud, leder och inre organ. För att må bra krävs ofta höga doser kortison. Dessvärre får hunden över tid ofta besvärande biverkningar. De dricker, kissar, är hungriga, magen svullnar, muskler förtvinar, päls försvinner och huden förtvinas. Levern blir ofta svullen och är en förklaring till bukförstoring.


Marcos SLE visar sig också vara svårbehandlad. Trots höga doser så får han nya sår, nu på kroppen. Och runt anus. Klofästena är variga och ömma. Marco har ont, mår inte bra, är flåsig och har biverkningar av kortison. Marco får en annan immundämpande medicin, Imurel samtidigt som dosen med kortison höjs. Marco provas på en annan kortisontyp, Medrol, som generellt ger mindre hunger och törst men i övrigt har samma biverkningar som ”vanlig” prednisolon. Tanken är nu att han får Imurel parallellt med Medrol för att sedan kunna minska Medroldosen när Imurel har full effekt efter ett par veckor. Han får också antibiotika för sin bakteriella klofalsinfektion.


Såren läker. Ett andra ANA-test är också positivt. Vi känner oss säkra på hans diagnos.


Marco mår inte bra av kortisonet, vi provar trappa ut det och behålla Imurel. Nya sår kommer snabbt och aggressivt.


Matte och husse vill inte ge upp, men vi behöver hitta en behandling som gör honom besvärsfri men med bibehållen livskvalitet. Alternativen är inte många. Vi pratar om Atopica som kan fungera ibland men är kostsamt. Levern är pressad av kortisonet, Marco är konstant hungrig. Han är bukig och ger ett trött intryck.


Nytt försök. Atopica parallellas med högdosbehandling med kortison. Såren läker på nytt.

Vi hoppas att detta är lösningen. Hoppas hoppas. Börjar trappa ned kortison.

Men det kommer bakslag igen. Nu är timmen slagen. Matte och husse tar kontakt med jouren och låter sin vän somna in. Väljer en urna hans kvarlevor får vila i.


Finaste Marco. När inget annat än lidande återstår är det skönt att få slippa mer. Det var  ledstjärnan från början till slut. All beundran för matte och husse som tappert gav allt tills korten var utspelade för deras vän.





Av djursjukhusetgammelstad - 22 mars 2013 08:56

Djursjukhusets chefveterinär Maria Karlsson tilldelades den 21 mars som första veterinär Svensk förening för vårdhygiens Hygienpris. Motiveringen lyder: ""Maria har med sitt brinnande engagemang och sin kunskap lyft antibiotika- och vårdhygienfrågorna till en självklar patientsäkerhetsfråga inom veterinärmedicinen. Maria Karlsson driver frågorna med tydliga mål och sprider med sin entusiasm kunskapen vidare".


Nedan några bilder från Conventum, Örebro, där prisutdelningen ägde rum. Läs gärna mer på http://www.sfvh.se/Svenska_hygienpriset/Svenska_Hygienpriset_2013


               

Av djursjukhusetgammelstad - 20 mars 2013 08:23

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.


Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.


De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.


Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.


Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.


Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.


Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.


Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.


- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.


- Hur kan du veta att han har svalt två?


- Jag saknade två, säger husse.


- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.


- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.


Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.


Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.


- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.


- Ok, säger husse.


Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.


Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.


- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.


 

 


Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   


En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.


- Ut och sök! uppmanar matte.


I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.


- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.


De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?


Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        





Av djursjukhusetgammelstad - 17 mars 2013 19:03

För snart tre år sedan kommer tyska jaktterriern Hedda in till Djursjukhuset. Husse har märkt att hon är slö och håglös, långt ifrån den krutdurk hon är i normala fall.


Vid undersökning konstateras mycket bleka slemhinnor. Blodprov tas. I provröret ser man med blotta ögat att blodet klumpar sig (agglutinerar). Det föranleder genast misstanke om sjukdomen immunmedierad hemolytisk anemi, som är en sjukdom där kroppen aggressivt angriper de röda blodkropparna så att de faller sönder (hemolys). Det leder till snabbt fallande blodvärde som gör att hunden får svårt att syresätta sig. Man blir trött, andfådd och får hjärtklappning. Det föreligger stor risk att dö i proppbildning.


Prognosen är mycket dålig när man kan se agglutination för blotta ögat.


Vi inledde behandling med hög dos kortison. Kortisonet avser att minska kroppens felaktiga attack på de röda blodkropparna. Emellanåt kan man påvisa en bakomliggande sjukdom som utlöser hemolys. Därför söker vi alltid efter sådan, eftersom vi vill veta om den underliggande sjukdomen också har dålig prognos eller behöver annan behandling.


Hedda svarar inte på behandlingen. Hennes värden fortsätter sjunka. Som lägst har Hedda ett blodvärde på 38. Hon är mycket trött och andfådd. Med husses medgivande får hon syntetiskt blod (Oxyglobin). Det ges för att öka syresättningen i vitala organ som hjärna, njure, hjärta och lever. Får dessa organ syrebrist kan skada vara irreparabel. Dock har Oxyglobin och blodtransfusion en kortvarig effekt. Vi har en respit och hoppas på effekt av kortisonet innan Oxyglobineffekten går ur.


Läget är kritiskt. Hedda har mörkfärgad diarré och är mycket sjuk. Vi väntar. Kommer hon att reda upp detta?


Dagen efter ses en viss förbättring. Hon verkar piggare. Blodvärdet är inte så mycket bättre, men det förbättrade allmäntillståndet ger hopp. Och nu vänder det. Hedda är kvar några dagar till. Hon går hem pigg som en lärka trots ett blodvärde på 53 (mot normala 130-210). Hon är rent odrägligt pigg. Som tyska jaktterriers har en förmåga att vara - energiska som få.


Husse hämtar henne. Vi är alla riktigt glada att det gick vägen trots dåliga odds. Hon får vilas hemma - så gott det går med en Hedda som tycker sig pigg igen.


Hon slussas över på en annan medicinering, Imurel. Hon kommer för nya prover som efterhand glesas ut. Eftersom vi inte kunnat påvisa den utlösande faktorn rekommenderar vi fortsatt behandling.


Husse berättar att han över tid valt att glesa ut Imurel. Att han nu är här för att kolla om det funkar utan. Det är några veckor helt utan. Vi tar blodprover, som visar ett blodvärde på 193. Vi konstaterar att det verkar gå vägen. En lyckad chansning som det ser ut, men att som veterinär hade det varit svårt att kunna ge rådet utifrån vad man riskerar. Ett återfall kan ju innebära döden.


Vi fotar henne för bloggen. Hedda är lycklig gummiboll och är svår att fånga på bild.


Dagen börjar riktigt bra   Att få möta den Hedda som var så nära döden för tre år sedan är ett riktigt lyft.


 



Av djursjukhusetgammelstad - 10 mars 2013 15:40

Analfistlar är nästan enbart förekommande hos schäfer och schäferblandningar, men kan emellanåt dyka upp även i andra raser. Sjukdomen ses hos både hannar och tikar och kan debutera i alla åldrar (dock sällsynt på unghundar). Symtom som ses är att hunden slickar mycket och att det blir en sekretbildning och en avvikande lukt från analområdet. För vissa hundar är det oerhört smärtsamt, medan det för andra - förvånande nog - inte tycks särskilt besvärande.


Tittar man närmare är analområdet genomsatt av små eller stora hål som bildar gångar i anus och sista delen av ändtarmen. En del får öppna kratrar som är mycket djupa och kan involvera hela anusområdet.


Numera betraktar man iförsta hand sjukdomen som en medicinsk åkomma. På sjuttiotalet spekulerade man i att det var schäferns platta, låga svansansättning som gjorde att anus luftades dåligt och man förespråkade svansamputation som behandling. Man har också använt kortison i höga doser utan att få fistlarna att läka, antingen ensamt eller tillsammans med Imurel (azatioprin) som är en cellgift.


När man sedan såg likheter med människans Morbus Crohn kom genombrottet behandlingsmässigt. Hundarna behandlas ofta framgångsrikt med Atopica (ciklosporin), som är en form av immunmodulerande medicinering. Behandlingen syftar till att minska kroppens felaktiga attack på tarmen. Fistelbildning av lindrig eller måttlig omfattning kan ibland behandlas enbart lokalt med Protopic-salva (tacrolimus) som smörjs på 1-2 gånger per dag.


Atopica tolereras i de flesta fall väl av hunden. De första dagarna kan man se illamående och kräkningar, men det är oftast övergående. På längre sikt kan man se ökad behåring, tandköttsnybildning och vårtbildningar, men de flesta mår fint och fistlarna läker ut. Tyvärr behöver flertalet underhållsbehandlas för att inte få återfall. Det är alltid värt att prova sätta ut behandlingen när hunden varit besvärsfri några veckor och sedan hitta lägsta kontrollerande dosering om det kommer ett skov.


Tyvärr är det mycket dyrt att ge Atopica för fistelkontroll. Det är viktigt att diskutera igenom det noggrant innan man sätter in behandlingen så att ägaren är medveten om det. Om hunden har många andra sjukdomar eller om det helt enkelt är för dyrt får man ibland fatta beslut om avlivning eftersom obehandlade analfistlar inte är ett etiskt alternativ.


Vissa kan behöva operera bort fistelbildningar som är svåra att behandla bort, men det är ett delikat område för kirurgisk insats. Det finns risk för avföringsinkontinens bland annat.


Antibiotikabehandling är helt överflödigt på analfistlar. Det är en immunologisk sjukdom och inte en bakterieinfektion. Därför är antibiotika en onödig kostnad - både för plånboken och miljön.


På bilderna nedan ser du en patient med fistlar som nu behandlas med Atopica. Hennes fistlar kräver högre dos Atopica än vanligt för att läka av men husse vill gärna behandla. Hon är i övrigt pigg och frisk och förvånansvärt lite besvärad av sina fistlar.


   

Till vänster ses en kraterliknande fistelbildning som är flera centimeter djup.  

Av djursjukhusetgammelstad - 8 mars 2013 13:42

Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.


Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.


Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.


Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.


Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.


Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!


Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  


Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)


http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276


Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.


 


... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta


 

Av djursjukhusetgammelstad - 7 mars 2013 09:44

Djursjukhuset hade i går förmånen att bjuda in kollegor i länet för uppdatering om virus-och parasitsjukdomar av SVA:s experter Ulrika Forshell och Anna Lindhe. På kvällen föreläste de för kattintresserade om kattsjukdomar. Som vanligt serverades fika i världsklass. TACK till er som kom och tack för ännu en fin insats av SVA, som Djursjukhuset har ett samarbetsavtal med rörande fortbildning.
 
       

Skapa flashcards