Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig av oro. Vad har hänt? Hon inser att hon aldrig kan leta upp Smilla utan att Smilla själv behöver klara av att komma tillbaka. Matte visslar i pipan. Det är tyst. Efter en lång stund hör hon Smilla igen. Hennes skrik som skär genom märg och ben.

Hunden dyker upp, rosslande i andningen. Hon släpar sig fram.

Matte tar Smilla till bilen och kör i ilfart till Djursjukhuset.

Där konstateras att hennes Smilla har fått en stakningsskada in i brösthålan. Bröstkorgen är perforerad av något, sannolikt en gren som har rikoschetterat i full kraft in i bröstet och åstadkommit ett läckage in i bröstet. Lungorna trycks ihop av den instormande luften, hjärtat arbetar frenetiskt för att syresätta kroppen. Smilla är döende.

Smilla sövs. Vår mest erfarna djursjukskötare rings in. Tiken läggs på ventilator (respirator) för att få hjälp att andas när hon inte klarar det själv. Två veterinärer hjälps åt under operationen för att laga den sårskada som uppstått. Man avslutar med att lägga så kallade pleuradränage för att kunna evakuera luft som fortsätter att läcka in i lungsäcken.

Smilla behandlas med smärtstillande och antibiotika. Hon är kritiskt sjuk men återfinner inom några fantastiska dygn sin kraft igen. När matte får höra att Smilla är hemgångsklar, visserligen klenare än vanligt men utan behov av dränage, är matte lycklig men osäker. På hennes näthinna har hon en rosslande, plågad hund som inte har lång tid kvar. Men när matte kommer för att träffa henne sprider sig ett lyckligt leende när hon ser sin Smilla på bättringsvägen.

Och i dag har vi förmånen att kunna göra en slutröntgen av hennes lungor och kunna konstatera att allt har gått bra. Och studsbollen Smilla längtar efter att springa igen.