Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av djursjukhusetgammelstad - 17 februari 2013 16:35

 


Juvertumör hos katt är oftast den medelålders-äldre kattens sjukdom. Tumörerna är tyvärr ofta mycket aggressiva, växer snabbt och infiltrativt in i omgivande vävnad (vilket gör det svårt att avlägsna all tumörvävnad vid kirurgi) och sprider sig till lymfvävnad och lungor.


Intakta (det vill säga honor som inte kastrerats) löper flera gånger större risk för att utveckla juvertumörer än den som kastreras under det första levnadsåret. P-piller är en negativ faktor - man får kalkylera risk för juvertumör om man väljer att medicinera katten istället för kastrering (sterilisering i dagligt tal) som preventivmetod mot oönskade kattungar. Vi rekommenderar därför kastration före p-piller, men om kastration inte är aktuellt är det ändå att föredra p-piller före okontrollerad förökning av katter som är svåra att placera och riskerar att fara illa. Bäst vore om man i sitt kattägande kalkylerar med en kostnad för id-märkning, vaccination och kastration.


Juvertumörer hos katt har många likheter med vissa  bröstcancertyper hos kvinna. Därför forskas det intensivt på olika markörer som anger prognos för tumörtillståndet. Den enskilda katten är dock för det mesta svår att hjälpa. Ägaren söker hjälp när knölen dyker upp men den växer ofta mycket snabbt och det är ofta tveksamt om det är medicinskt motiverat (eller etiskt) att operera eftersom risken för metastaser och återkomst av juvertumörer i vävnaden är mycket stor.


I ett senare förlopp har tumörerna vuxit så snabbt att huden spänner och katten börjar slicka för att det gör ont. Dessa knölar infekteras då och luktar illa av kattens munbakterier.


Tecken på metastastisk spridning är avmagring, hosta och nedsatt allmäntillstånd. I tidigt skede - när operation är aktuell - gör man alltid en lungröntgen för att försäkra sig om att det inte redan föreligger lungmetastaser.


Ska man operera behöver tumörerna upptäckas tidigt, kirurgisk marginal mot frisk vävnad vara stor och katten vara i gott hull. Ofta görs då en borttagning av en hel juversida, ett stort ingrepp som behöver mycket smärtlindring framför allt det första dygnet.


Ta gärna som rutin att undersöka din katthona på ålderns höst för förekomst av eventuella juvertumörer - det kan göra en livräddande skillnad.


På bilden dessvärre icke-operabel juvertumör. Alltid lika ledsamt. Men fokus behöver ligga på kisse - det är för hennes skull vi opererar och då behöver operationen ge en juste chans till livskvalitet efter såret läkt. Annars behöver man fatta beslut om när lidandet är för stort. Vid brustna juvertumörer behöver beslut tas om avlivning.


Och förstås - ligg steget före genom att kastrera din hona. Det går utmärkt att kastrera även unga honor från fem månaders ålder eller så. Yngre går också - men det finns inga stora fördelar med det. Hon behöver inte ha löpt innan hon kastreras.


På bilden nedan ses en katthona som kastreras - först klippning, sedan klorhexidinsprittvätt av magen och indukning inför ingreppet. Hon går hem samma dag för att få vila upp sig på hemmaplan. Såret brukar läka snabbt och med dagens smärtlindring är katten komfortabel hela tiden.


     

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 7 februari 2013 10:46

Antibiotikaresistens berör oss alla. Bakterierna känner inga lands- eller djurslagsgränser utan smittar i de flesta fall utan urskiljning. Orsaken till det globala hälsohotet är överanvändning av antibiotika - fel antibiotika, onödig, för länge, i kombinationer. Av okunnighet. Av rädsla för att ha missat en bakterieinfektion, för att motverka infektioner i efterförloppet av operation så att kunden/patienten blir missnöjd.


Vi har nått vägs ände. Det saknas nya läkemedel. Resistensgener sprids som en löpeld i världen. Vi kan bara bekämpa på ett enda sätt - att använda antibiotika vid konstaterad infektion som inte läker av sig själv. Och kuren behöver vara så kort som möjligt. 10-dagarsregeln är förlegad kunskap. Likaså att det utvecklas resistens hos djuret under behandling, eller att de blir mer resistenta om man slutar för tidigt.


Nej, antibiotikabehandling gynnar de bakterier som finns på kroppen som inte är känslig för det läkemedel som används. All användning lägger ett så kallat selektionstryck över alla bakterier i hela världen - vi gynnar de livskraftiga, och en del av dem delar gladeligen med sig av sina resistensgener. En värsting är ESBL. Det saknas i princip behandling för denna mycket resistenta grupp. Vi har haft ett tjugotal fall på hund och katt i Sverige - och ungefär lika många på häst. Vi har troligen bara sett början. ESBL sprider sig som en farsot och är fruktad smitta på sjukhusen. Vi hade mer än 5 000 fall i Sverige förra året.


I teorin är det enkelt att hantera djurpatienter smittade med resistenta bakterier. I verkligheten är det svårare. När man står med den enskilda ägaren som har en sårinfektion efter en fraktur, djupt ner i benet. Hur gör vi då? Eller hudpatienten som har en multiresistent stafylokock, matte är helt ensam sedan hennes man gick bort, barnen utflugna ute i världen. Ska vi avliva hennes enda kamrat? Eller SM-vinnaren i agility som får en ESBL-infektion i urinvägarna - ska vi behandla eller avstå?


I det långa perspektivet behöver antibiotikabehandlingarna ner. Radikalt. Både på människor och djur. Men en samsyn i frågan är det viktigaste - vad vi gör med det faktiska fallet. Det är avsett som ett stöd för veterinären. Jordbruksverket har redan nu gått ut med en lista över kritisk antibiotika för människor som är förbjuden för veterinärer att förskriva. Oavsett.

Det gäller samtidigt att vi inte blir för fundamentalistiska. Multiresistens är en vardag i stora delar av världen, något man räknar med. Vi hoppas förstås att vi ska slippa. Men vi behöver vara realister. Och absolut se vårt ansvar att inte stigmatisera den hund-eller kattägare som får ett djur med multiresistent smitta. Vi behöver ge korrekta råd om hur vi ska behandla, isolera och tänka kring patienten. Baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Varken mer eller mindre.


Veterinärförbundet har initierat ett ärende där en sådan guide skrivs. Vi möttes igår på SVA, Uppsala. Ordförande är Ulrika Grönlund-Andersson, antibiotikaavdelningen, SVA. Saknas på bilden men med över Skype var Alexandra Vilén, Helsingborgs Regiondjursjukhus. Det är jag i rosa.


Ett viktigt arbete. För framtiden. För våra barn och kommande generationer. Att bevara möjligheten att behandla deras bakteriella infektioner. Penicillinet var och är en kritisk livräddare. Låt oss vara rädda om den. Ifrågasätt gärna varför ditt djur behöver antibiotika. För säkerhetsskull är inte ok längre. För ödestimmen är slagen.  

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 3 februari 2013 16:40

Ännu en signatur Maria önskar få belyst hur man sköter hundöron på bästa sätt. Tack för bra skrivtips!


Hundens öronvax är brunsvart. På valpar är det mycket vanligt med ganska riklig vaxbildning. Har valpen inte klåda eller rodnad gör man bäst i att låta naturen ha sin gång och huden komma sams med den flora av bakterier och svamp som finns normalt på huden hos hunden.


Ett hundöra har en lång vertikal hörselgång som åtföljs av en kortare horisontell. Om man drar i öronlappen rätar man ut hörselgången tillfälligt så att den blir nästan rak. Här följer en länk med en bra anatomibild :


http://www.google.com/imgres?imgurl=http://www.dog-health-handbook.com/image-files/dogear.jpg&imgrefurl=http://www.dog-health-handbook.com/dog-ear-canal.html&h=417&w=350&sz=32&tbnid=jQ_GsU-iBAkBFM:&tbnh=85&tbnw=71&prev=/search%3Fq%3Dearcanal,dog%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=earcanal,dog&usg=__uogochJ5mi7emaihMd6ARQAl1_M=&docid=8xasw53M-tc5zM&hl=sv&sa=X&ei=e3sOUZD_A4aD4gTm8ICAAQ&ved=0CDEQ9QEwAg&dur=1050


Peta eller inte peta med tops?


Det är frestande att rengöra med tops för att få rent i hörselgång och öronmussla. Men det är sällan av godo. Dels riskerar man att pressa en del av vaxet ner framför sig i hörselgången så att det bildas en solid klump nära trumhinnan. Dels riskerar man förstås att skada själva trumhinnan om hunden hoppar till eller vrider på huvudet när man är nere i hörselgången. Om öronhuden är röd och inflammerad bidrar man till mer inflammation om man är ovarsam med tops och det kan också bli kvar bomullrester nere på djupet.


Så nej till tops helt enkelt!


Rengöringsmedel


Det finns en uppsjö av olika öronrengöringsmedel. De innehåller olika typer av vaxlösande med varierande pH. De med surt pH kan verka förebyggande mot svampöverväxt men kan å andra sidan svida om örat är sårigt eller inflammerat. Flera har adringerande egenskaper så att huden lugnar ner sig i örat och blir mindre rött. Och några har mjukgörande, återfuktande tillsatser.


Så hur vet man vad man ska välja? Och när ska man rengöra hundens öron?


För att svara på den sista frågan först - ett hundöra behöver inte vara kliniskt rent. Om det är lite vaxigt och hunden är obesvärad utan kliande eller huvudskakningar så behöver örat inte rengöras alls.


Om du har en hund med tunga, hårbeväxta öron som har tendens att bli kladdiga efter badande eller när det är varmt ute kan du anpassa efter behov. Vid öroninflammationer rådger din veterinär dig om frekvens.



Här är några tumregler för vad du bör tänka på vid val av öronrengöringsmedel:


1) Det ska vara anpassat för hund


2) Öronhuden ska inte bli röd efter applikation. Hunden ska vara obesvärad av användning; det ska inte svida eller göra ont. Då finns risk för att man faktiskt skapar ett problem!


3) Dela inte flaska mellan flera hundar eftersom det finns risk för oönskad smittspridning. Det finns engångspipetter som kan vara ett fräscht alternativ om flaskan används glest. Annars rekommenderas att du försöker att inte få hudkontakt med flaskan nere i örat och att du kan använda desinfektionsmedel efteråt på flaskan så att det håller sig fräscht.


Hur gör jag?


Det finns i regel bifogat en bruksanvisning. Håll i ytterörat. Dryp ned medlet så hörselgången fylls. Massera kinden (området över hörselgången) . Låt hunden skaka upp överflödet. Torka ytterörat med en bomullsrondell eller dylikt så det blir torrt. Klart! Och den gamla sanningen att inte peta med något mindre grovt än en armbåge är en bra tumregel.


Trånga hörselgångar?


Vissa hundraser har trånga hörselgångar, till exempel shar pei. Men i regel är en trång hörselgång ett resultat av inflammation och i de flesta fall kan ursprungsdiametern återupprättas om inflammationen går tillbaka.


Ståöron vs hängöron - och öron med hår


Det finns också hundar med mycket öronhår. En del är lika krulliga i sin hörselgång som på huden - en del utan några besvär alls medan andra behöver rengöras och hårplockad för att det inte ska bildas pluggbildning av päls och vax nere i örat. Plocka eller inte? Som en generell regel kan håret vara kvar om hunden är öronfrisk och klådfri och inte har en ökad vaxproduktion. Rådgör gärna med uppfödare och din veterinär om du är osäker!


Tunga pälsiga öronlappar som till exempel amerikansk cocker spaniel med flera kan ha mera problem än ett motsvarande öra som står upp, troligen på grund av ökad luftning av örat. Men det finns många cockrar som aldrig har problem med öronvaxbildning och det finns hundar med ståöron som har det - så det är inte hela sanningen!


På samma sätt kan en del hundar bada på sommaren mest hela tiden utan att öronen behöver rengöras det minsta - medan andra får öroninflammation om de inte hålls efter eller till och medicineras.


Det är en balans mellan hudens immunförsvar, hur aktiva körtlar som finns i hörselgången och vad örat utsätts för i den yttre miljön (värme och vatten, rengöring). En hund som är allergisk har i regel en mer uttalad vaxbildning och kan behöva rengöras regelbundet (varannan vecka eller så) för att slippa öroninflammation.


Om hunden kliar och är vaxig kan rengöring prövas i ett par-tre dagar förutsatt att inte tillståndet förvärras. Är inflammationen inte bättre rekommenderas veterinär bedömning av örat.

Återkommande öronproblem behöver en långsiktig utredning och behandlingsstrategi.





Av djursjukhusetgammelstad - 24 januari 2013 19:21

I dag vill vi gärna berätta om hur vi ibland behöver vara detektiver för att komma fram till diagnos. Följ med på Enzos resa!


Enzo är en basset från Västerbotten som remitterades till oss på Djursjukhuset från våra kollegor i Vännäs. Han hade då haft feber i nästan två månader och utretts och försökbehandlats utan framgång.


Enzo skrevs in för utredning. Vid undersökning konstaterades att han var tunnmusklad, framförallt i ansiktet. Han uppvisade obehag vid sträckning i höftleder men i övrigt inga tecken på ledsmärtor. Hjärta och lungor lät normala och magen var mjuk och oöm. Han hade heller inte ont i nacken som kan ses ibland vid oklara febertillstånd och beror då på en hjärnhinneinflammation (som dessutom förekommer i rasen - även om Enzo var i äldsta laget för att det skulle vara riktigt rimligt).


Oklar feber behöver minutiös och strategisk utredning. Man behöver hitta orsaken för att kunna behandla rätt. Generellt är det ovanligt med bakteriella infektioner som orsak till feber utan att man har tydliga tecken på var febern kommer i från. Enzo varken hostade, hade bekymmer med urineringen eller diarré. Lymfknutor normalstora. Inga svullnader eller andra konstigheter. Nu behövde vi utreda honom i strategisk ordning för att hitta rätt.


Urinprovet var blankt - därmed kunde njurbäckeninflammation och prostatainfektion direkt uteslutas. Röntgen av lungor var normal - därmed kunde vi utesluta tråkigheter som till exempel lungtumör. Bukultraljud planerades för letande av eventuella tumörer. Men blodprovet visade på förhöjda muskelenzymer. Enzo hade också förhöjda blodproteiner och påverkan på leverproverna. Leverprovsförändringar hade setts tidigare i Vännäs - nu var de glädjande nog lägre.


Höga blodproteiner kan bero på långvarig immunstimulering men också att det finns tumörer. För att särskilja dem åt skickas en såkallad elektrofores för att se om det är en och samma proteinfraktion som ligger högt (trolig tumör). Det är ett prov som analyseras i Uppsala en gång i veckan, så det var förstås läge att fundera över behandlingi väntan på provsvar. Det kähns angeläget att veta att vi inte tumörbehandlar utan att känna till det - vi riskerar att utsätta hunden för en behandling med biverkningar med en sjukdom med dålig prognos och det är förstås inte rätt.


Men i väntan på svar behövde vi prova något klokt.


Enzo sattes in på kortisonbehandling för en förmodad immunmedierad muskelinflammation. Vännäs hade skickat reumatiska prover och de hade inte blivit klara ännu. Om de är positiva är sjukdomen i regel mer svårbehandlad och behandlingskrävande.


Nästa morgon hoppade en glad Enzo i sin box och var ivrig att komma ut! Febern var nästan borta och det ledsna i hans ögon bytta mot en glädjeglimt istället. Han fick bo kvar ett dygn till för att vi skulle säkerställa att febern givit med sig innan det var dags att åka hem.


Veckan efter hemgång kommer det glädjande provsvaret på elektroforesundersökningen att det är en långvarig immunstimulering som ger höga blodproteiner. Och hans ANA-prov i Vännäs är negativt - det vill säga det finns hopp om att han ska klara sig på lägre doser kortison och vara besvärsfri alternativt kunna komma av behandlingen helt på sikt.


Det är inte klarlagt varför han har fått sin muskelinflammation - varför kroppen ger sig på sin egen muskulatur. Ibland får vi nöja oss med att hunden mår bra och att det är gott nog.


Vid telefonkontakt mår Enzo prima, är mera hungrig och törstig av kortisonet men pigg och fartig och lycklig igen. Matte säger att de har sin gamle Enzo tillbaka.


Remissvaret till distriktsveterinärstationen i Vännäs känns extra roligt att skriva när allt gick så bra. Nu tar våra duktiga kollegor i söder över vård och behandling men kan förstås ringa om de vill bolla frågor med oss.


Här nedan en bild på Enzo under tiden vi hade förmånen att få ha honom hos oss!   


   

Av djursjukhusetgammelstad - 23 januari 2013 08:57

Som enda klinik eller djursjukhus norr om Stockholm kan vi erbjuda hörseltest med ett särskilt instrument avsett för just det ändamålet. Undersökningen kallas för BAER-test (brainstem auditory evoked response). Vi är glada att kunna erbjuda våra uppfödare i regionen att testa valpar avseende hörande innan de levereras. Vi tror att fler valpar testas när undersökningen finns geografiskt närmare. Och för köparen är det förstås en fördel att veta valpens hörselstatus.


Medfödd dövhet förekommer hos ett tjugotal olika raser och är ofta genetiskt betingad. Vissa anlag för nästan helt vit pälsfärg eller päls med stora inslag av vitt förknippas med ökad risk för medfödd dövhet. Hur och varför dessa gener för utbredd vit färg ökar risken för dövhet och hur dövheten är kopplad till färganlaget är inte helt känt. Eftersom det är flera gener som styr hörandet finns inget DNA-test som kan påvisa dövhet.


Sjukdomen utvecklas oftast under valpens första levnadsveckor. Blodförsörjningen tillbakabildas till innerörats hörselsnäcka, vilket leder till att nervändorna förtvinar. Ena eller bägge öronen kan drabbas. Helt döva valpar upptäcks oftast av uppfödaren. Enkelsidig dövhet är mycket svår att diagnosticera utan hörseltest (BAER), en enkelsidigt hörande hund fungerar lika bra i samhället som helt hörande hund men man bör inte bedriva avel på dessa. En helt döv hund har däremot betydligt sämre förutsättningar att fungera väl i samhället och med familjen.


Nedan ser du Fröken Fräkens Birgitta Doth-e som kollar hörselfunktionen lugnt sovande på sin lugnande spruta. Uppfödare Anne kunde med glädje konstatera att alla små pyren var dubbelsidigt hörande när hon kom för BAER-testning på Djursjukhuset.


       




Av djursjukhusetgammelstad - 22 januari 2013 10:56

Det har kommit några spontana mejl om bloggen, att den är läsvärd, sorglig, informativ och rolig. Det är beröm vi suger åt oss av! Vi vill gärna spegla det dagliga arbetet med våra sjuka och friska patienter, hur bra det kan bli fast oddsen är svåra och hur fint det kan bli i avskedets stund när ägaren vet att alla kort är utspelade.


Många genom åren har sagt:


- Vad skönt för djuren som får somna in när det bara är plågor som återstår. Så skulle det vara för oss också.


Det är ett etiskt resonemang som är för stort att rymmas här - mänsklig eutanasi/dödshjälp. Men det är en reflektion som kommer ibland när djuret stilla får sin sista spruta och somnar in för gott. Stunden är som bäst när det känns lugnt och rätt. I de allra flesta fall vet man när klockan är slagen. Djurets ägare ringer oftast själv och bokar tid då krafterna börja rinna ifrån deras gamle vän.


Samtidigt vittnar många kollegor runt i landet om att det finns konfliktsituationer på ett annat sätt än förr. När veterinären ser ett lidande men ägaren till djuret inte ser detsamma. Hur gör vi då? Bäst är naturligtvis när vi kan komma fram till beslut med samsyn. Men det händer att ägarens kärlek till djuret eller andra personliga omständigheter gör det ytterst svårt att tänka sig avlivning.


Veterinärer och legitmerade djursjukskötare har ett djurskyddsansvar. Att polisanmäla den som vi anser plågar sitt djur genom att underlåta att behandla eller avliva det. Det behöver vara en sista utväg i de allra, allra flesta fall. Vi behöver lägga oss vinn att kommunicera och vara lyhörda för önskemål när ägaren önskar en dag till för ett avsked om djurets tillstånd så medger. Detta förutsätter att djuret inte kippar efter luft eller på annat sätt otillbörligt plågas naturligtvis.


En kund som flyttat söderut skickar ett klipp om en äldre man som abrupt får sitt djur taget ifrån sig med polisassistans. Hans version står oemotsagd i tidningen. Det finns naturligtvis andra perspektiv också. Veterinärens. Polisens. Men det känns sorgligt på alla vis när det behöver gå till sådana ytterligheter. För alla, men mest för husse. Kanske hade den gamle mannen kunnat erbjudas veterinär till hemmet för avlivning. Kanske var han inte mottaglig alls för några argument eller lirkanden. Men det är svårt att läsa om utan att känna stor sorg hur hans avsked från sin gamla hund blev i slutänden. Att den behövde få slippa leva mera står dock bort allt tvivel. Där är vår djurskyddslag glasklar hur vi ska tänka kring djurlidande och död.


Vi står på djurens sida. Oftast står vi där tillsammans med husse och matte - tvivels utan. Och det är skönt. Men när vi inte gör det - då behöver djuret den objektiva blicken att vi är vid vägs ände. Idealiskt är det att sedan kunna nå den där samsynen, det är en stark drivkraft att alla får lämna rummet med hedern i behåll. Att beslutet bottnade hos ägaren och att det fick göra det med varsamhet och empati men ändå tydlighet från veterinären. Att ägaren får en fin stund vid sin väns sida. Avskedets stund. Som kommer ibland förr än vi tänkt och anat.


Läs gärna artikeln:


http://www.sydsvenskan.se/malmo/husse-till-sjukhus/



Av djursjukhusetgammelstad - 21 januari 2013 12:52


Varning för lite läskiga bilder längre ner!


 Ni minns kanske Turbo? Sphynxkatten som fick fyra ungar men strax därpå blev sjuk i en aggressiv juverinflammation. Hon behövde vård med antibiotika, smärtlindring och intravenös vätskebehandling. Turbo var mycket sjuk. Hemma fanns hennes nyfödda ungar utan mamma. Mamma för sjuk att dia dem. Vi lade ut en vädjan om amma på Facebook. Responsen var enorm och frågan nådde långt ner i Sverige där flera erbjöd sig att stödmata om ingen amma fanns att tillgå. Matte åkte med Turbos ungar och provade. Första honan ville inte veta av dem. Modfälld och förstås orolig för sin hona åkte hon vidare till nästa. Den potentiella amman hade redan ungar, men det fanns plats även för dessa pyren. Och med lite list och erfarenhet accepterades idén. Matte kunde pusta ut. Åtminstone för stunden.


 


Turbos juver såg alltmer illa ut, började svartna och stötas av. En för katt mycket ovanlig komplikation. Tillslut sprack juvret, varet vällde ut. Hon mådde bättre efter det - så är det ofta. Trycket släpper från all ansamlad sårvätska  och ett naturligt dränage uppstår av bakterierna. Såret läggs om med kompresser som absorberar sårvätska och är tillslut infektionsfritt. Då sövs hon för att få hjälp med sårläkningen. Man lägger in syntetisk kollagen och syr igen såret. Det läker nästan mirakulöst snabbt och fint och Turbo återfår sina gamla krafter.


Hon är en social katt som älskar sällskap och kel. Lyckan är stor när hon får komma hem igen. Till matte och husse. Ungarna är kvar hos sin amma. Nu behöver Turbo hämta krafter själv, inte dela dem med ungar. Hur tråkigt det än känns.


En av ungarna, den minste, får vi rapport om inte klarar sig. Tre kraftpaket finns kvar, som växer och frodas hos sin nya mamma.


Vi tackar matte för rapporten och alla bilder. Vi håller alla tummar att Turbo är i gammal god form snart och längtar förstås efter att få beundra hennes ungar när de är färdiga för leverans.


Och vi vill tacka för allt engagemang när vi bad om amma! Det är gott att ha många hjärtan som klappar för våra vänner djuren när nöden är stor. Tack.


  Turbos ungars amma ...      


                     

Av djursjukhusetgammelstad - 16 januari 2013 12:29

Samira finns inte längre. Matte och husse tog farväl av sin salukitik när hennes lever sviktade. Hellre fem i tolv än fem över, resonerar de. De vill minnas Samira med den värdighet och det liv och kraft hon representerade.


Hon föddes i maj 2002. Aktiv som få. Hon fick prova lydnad, spårning, lure coursing  och kapplöpning. Hon visade sig vara en succé både på kapplöpning och lure coursing. Och dessutom vacker som få. Meriterna i utställningssammanhang blev många.


Samira kom att bli den naturliga flockledaren för övriga i hemmet. Utan att tappa humöret hade hon tydlig ledarplats.


Från sexårs ålder hälsoundersöktes Samira årligen. Förra året upptäcktes förhöjda levervärden. Hon sattes på diet och mådde bra, genomgick sedan en juvertumöroperation och återhämtade sig. Så en dag slutade hon äta. Det är ovanligt för Samira som alltid varit matglad. Matte tog det på allvar och åkte in med henne till djursjukhuset. Det togs prover och man såg att hennes lever var i svikt.


Det fanns ingen återvändo.


Veterinär Bo hjälpte med sista sprutan. Det blev en fin men jobbig stund.


Matte beskriver en oändlig saknad. Förstås. Hon fattas både hundflocken och matte och husse.


Men vi behöver vara klarsynta när klockan är slagen. All heder till matte som ser att den tid som är kvar enbart är lidande och sjukdom. Det är ju den gamla vännen man vill ha tillbaka, inte en sjukling som lider av terminala krämpor utan behandling. Det är inte helt lätt. Veterinären har som uppgift att vägleda och ge raka besked när det egna omdömet grumlas av kärlek för sin familjemedlem sedan många år. Det har vi också förståelse för - när det är svårt att fatta beslut men man måste.


För Samiras del fick hon ett innehållsrikt och aktivt liv. Hon efterlämnar många minnen. De lever kvar länge.  


Nedan bilder på Samira som matte och husse kommer att minnas henne. Vilken power!


     















Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se