Inom djurvården används kragar till djuren flitigt. Korrekt använda är de ett hjälpmedel. För att skydda det nyopererade såret från att slickas på, för att förhindra att en näringssond slits ut eller en sårdränering. Vi använder oftast krage under pågående droppbehandling för att djuren inte ska bita av droppslangen med risk för att det blöder onödigtvis. När vi lägger urinkateter för att säkerställa urinpassage har vi också krage. Katetern är fastsydd och det skulle innebära stor skaderisk att djuret slet loss den från sitt fäste.

Syftet är således helt att under en begränsad tid och med ett mycket tydligt mål med användningen förhindra djuret från att förvärra sin behandling genom att den tillåts slicka eller bita i såret med risk för blödning och infektion. Och i värsta fall att bukinnehållet ramlar ut ur såret med potentiellt fatala följder.

I vissa fall används även krage vid klåda. Men här får vi se upp! En hund eller katt med klåda som trattas riskerar vi att utsätta för ett otillbörligt lidande. Vi behöver även här att ett tydligt mål och en avgränsning i tid vid kraganvändningen. Till exempel att det finns riktigt stora, infekterade områden som måste få vara ifred. Där vi inte kan riskera att de biter eller slickar.

Det handlar om information och utbildning i tankesätt. Att förmedla som yrkesman vad som är ok och inte. Att det faktiskt är djurplågeri att sätta krage på sitt kliande djur i månader utan att söka veterinär. Vi möter dem från tid till annan. Djuren är stressade, varma med sina huvuden inne i kragen, ytterst plågade av en klåda de inte kan klia tillbaka på. När kragen tas av kastar de sig med ursinne över sina tassar och biter och tuggar och slickar så hjärtat voltar i bröstet av sorg. Ännu värre är de som - tack och lov  glest - dyker upp i munkorg. För att de ska slippa eksem, anger matte.

Dessa hundar är superstressade av tre skäl - att de inte kan klia sig, att de flåsar med begränsad öppningsmöjlighet av munnen inne i en munkorg så att de inte kan värmereglera sig, för att de är urtörstiga inne i sin munkorg och inte kan dricka. Dessa djur är det riktigt, riktigt synd om.

Blir man rekommenderad av en veterinär att ha på krage länge för ett hudproblem är det på sin plats att ifrågasätta varför. Krage en vecka som maximum är en lämplig filosofi. Samtidigt behöver hunden/katten ha klådlindring! Kragen får inte ersätta det.

Bättre än krage är kostym, sockar, halsskydd - det som ändå lämnar huvudet fritt men skyddar huden från åverkan.

Låt oss hjälpas åt att sprida kunskap kring kraganvändningen på våra smådjur så det blir det hjälpmedel det är avsett att vara.

Nedan ser ni Elite, som under en skogsvistelse fick en pinne ner genom matstrupen så att den skadades. Han fick ha krage för att inte sluta ut den matningssond eller de dräneringsslangar som han hade i sårområdet (även om de hade krävt en viss flexibilitet att lyckas med   ). Nu verkar Elite ha återhämtat sig. Han är i sanning en kämpe! Ni hittar hans blogg härintill (När klockan slår).

Om det är svårt för oss människor att tolka hundar med smärta så är det ännu svårare för kattägaren. Deras natur är så tvärtemot hundens. Medan hunden söker kontakt och vill vara omkring oss, söker sig katten undan och vill vara i fred. Därvidlag har vi lättare att förstå hundbeteendet än kattens.

För kanske 15 år sedan hade ett läkemedelsföretag en turné genom landet avseende smärtlindring. De lanserade en tablett som nu är den vanligaste typen av smärtlindring - NSAID (nonsteroidal antiinflammatory drugs), eller helt enkelt antiinflammatoriskt läkemedel. Rimadyl, Metacam, Norocarp, Flexicam, Trocoxil´... listan är betydande av olika märken i dag med liknande verkningssätt. Då var det pionjärt, helt nytt.

Vi fick titta på filmer av sjuka och skadade djur i olika situationer och poängsätta deras smärta utifrån hur vi tolkade beteenden. Vi hade mentometerknappar allihopa och det var extremt intressant. Först bedömde vi deras smärta utan att veta om de var medicinerade eller inte. Samtliga av oss sänkte vår score när vi fått kännedom om att de fått såväl morfin som NSAID.

Så. Nu borde den ju inte längre ha ont.

Och när diskussionen kom kring katten som var buköppnad för en kastration (sterilisering i dagligt tal) att de behövde en kombo av morfin och NSAID innan ingreppet för att ligga steget före smärtan, opponerade sig ett par stycken i publiken (alla veterinärer):

- Men.. Smärtlindra? Varför då? Det är ju ett standardingrepp.

Och det blev tyst i salen. För oss ett standardingrepp förvisso - får katten inte ont då? Det är förhoppningsvis en helt förlegad åsikt. Men jag tror att det finns mycket kvar att lära kring katter och deras alldeles egna behov av smärtlindring. De får lättare biverkningar vid NSAID-användning och deras läkemedelsomsättning skiljer sig radikalt från hundens. Men då är vi skyldiga att hitta den smärtlindring som de tål och som gör dem komfortabla oavsett orsak till smärtan.

Hur visar då kisse smärta?

Studier på kastrerade katter med och utan smärtlindring visar på att den icke smärtlindrade katten ligger mer hopkurad och är mer stillsam än den som fått sin smärtlindring. Jämför man med den otillräckligt smärtlindrade hunden i uppvakningsskedet så är den mycket mer utåtagerande, kastar sig, ylar, flåsar och springer med benen. Vi blir mer uppmärksammade på att den inte mår som den ska. Kattens smärta är mer inuti den lilla kroppen. Kattontet är inte högljudd alls. Den smärtlindrade katten börjar mycket tidigare med putsbeteende, ligger lugnt på sidan, andas lugnt och kommer snabbare igång att äta och dricka.

Katter har en besvärlig tandsjukdom, FORL. Den är oerhört smärtsam. Emaljen försvinner från tanden. Många äldre katter är drabbade. Behandlingen består av extraktion, det vill säga att operera ut tanden under narkos. Dessa katter slutar äta, kan salivera, tugga på den friska sidan, föredra blötmat framför torr, magra av, bli mera stillsamma. Även denna smärta saknar röst. Och det har ofta hunnit mycket långt med FORL-processen när kisse förhoppningsvis får hjälp med sin tandsjukdom. Men man får tyvärr förmoda att det finns åtskilliga som lider svårt i tysthet. Vi tänker att jamen, äter de, så har de inte ont. Men det är först i sent skede som de blir utan aptit. Ett bra sätt är att be veterinären kontrollera munnen i samband med vaccinationer och hälsokontroller.

Katter som är utegående blir då och då kattbitna. I det bitna området kan det bildas en varböld, som växer till och gör ont. Dessa kissar är stillsamma av feber och smärta och förlorar aptiten. Vid beröring av området (ofta svans, ben och ansikte) kan katten försöka bita eller jamar varnande. Efter några dagar brister bölden, katten börjar slicka över böldområdet. Först då kommer många med sin kisse. Åsynen av varet som väller ut är det som får ägaren att reagera.

Katter med brutna ben, skadade bäcken och andra trafikskador är ofta också passiva i sitt smärtuttryck. De jamar och kan fräsa om man berör det smärtande området, men är i övrigt helt tysta. Det gäller också om ryggen är bruten. Man kan se att de flämtar och att pupillerna är vidgade.

Urineringssvårigheter förekommer rätt ofta. Hos hankatt kan det bildas plugg i urinröret som leder till total oförmåga att kissa. Dessa katter springer ideligen på lådan, slickar mot penis, tränger som om han behöver bajsa men i själva verket saknar förmåga att tömma blåsan. Människor med njursten och urinstopp vittnar om fruktansvärda smärtor långt värre än barnafödande. Vi behöver tänka så kring dessa katter också. Hantera dem varligt och smärtlindra allt vi kan. Varje gång det kommer en katt liggande platt på sidan med njursvikt av sitt urinstopp, apatiska och kalla och döende med blodfylld urinblåsa, har vi anledning att fundera var vårt ägaransvar gått snett. Det är ett lidande som inte är försvarbart. Vissa gånger har kisse krupit under en boda och blir hittad i det skicket, men förbryllande ofta har han varit hemma och försökt och försökt tömma blåsan utan att lyckas tills kroppen inte orkar mer. Det mest barmhärtiga är att avliva eftersom prognosen är ytterst dålig.

I takt med att vi kan operera alltmera avancerade åkommor på katten, behöver och förtjänar den också den bästa av smärtlindringar. Anpassat och skräddarsytt för djuret och individen. Och att vi smärtskattar dem alldeles efter deras egna beteende. Inte utifrån hur vi agerar i samma situation. För kisse, hon är mycket mer subtil. Och att vi lämnar den mossiga idén att det är bra för dem att ha lite ont, för då håller de sig mer lugna och det läker bättre. För det är alldeles precis tvärtom!

Vackra bengalen Chevelle på besök på Djursjukhuset. Detta är ett friskt beteende som inte tyder på smärta. En nyfiken, alert katt som snor runt i full fart och upptäcker rummet. Svår att fånga på bild   

Sårbildning i bakre delen av gomtaket. Kräver förhoppningsvis inte särskilt mycket fantasi för att anta att det gör ont! Vid tveksamhet om katten (eller hunden) har smärtor är det adekvat att smärtlindra och se hur den svarar på behandling än att avfärda den med att den inte har ont eller att den redan fått det den ska ha. Vårt tolkningsföreträde ger oss ett ansvar!

Nedan en av de smärtskattningsprotokoll som veterinär och djursjukskötare har mycket nytta av vid vård av kisse!

Vill du läsa mer? Här en länk till ett studentarbete från djursjukskötarutbildningen i Skara:

http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002613/01/Westerberg_Aberg_080605.pdf

Hundar med smärta är en daglig företeelse på ett djursjukhus. De kan komma in med uppenbara smärtor, gnäller och hässjar och tittar på det onda benet. Ofta är det hundar som gjort sig tvärt illa, brutit ett ben eller är traumatiserade under en bil. Den vanligaste smärtan hörs inte. Den är utan röst.

Vi behöver ha öppna sinnen när vi bedömer djurens smärtläge. Att vi gör oss till uttolkare av hur de mår och känner är ett stort ansvar. Det är viktigt att det blir rätt för att hjälpa på bästa sätt.

För inte alltför många år sedan (15-20 sisådär) fanns inte just någon smärtlindring till hundar. När de opererats låg de ofta och andades fort, fort, ylade och var oroliga. Vi tänkte att narkosmedlet gick ur kroppen, att det var därför de var så oroliga. Detta beteende ser vi aldrig i dag. I dag förmedicinerar vi alla hundar som ska opereras, ofta med en kombination av morfinpreparat och ett antiinflammatoriskt, ibland också en lokalbedövning. Vid stora operationer går ett smärtdropp med flera olika läkemedel - alltid innan smärtan uppstått eftersom den är lättast att hantera då, blir aldrig så ont som när man ligger steget bakom. Uppvaken är lugna och harmoniska.

Alla vi som tolkade deras stress i tidigt nittiotal och desförinnan som narkosurladdning får ta på oss skämsmössan.   

Den tysta smärtan är till exempel äldre hundar med slitna leder. De kämpar på så gott de kan med sina artrosleder. Ligger lite längre på morgnarna, paddlar sig upp med bakbenen, kanske blir sittande en stund innan de häver sig upp med hjälp av att lägga mer tyngd fram. Kan se stela ut när de går. Blir tunna i muskulaturen. Kanske mera griniga, köldkänsliga, galopperar sällan, leker alltmera glest. De kan slicka på en ond tass eller led, gnaga i vissa fall. Talar om att här gör det ont, matte!

- Han har blivit så gammal och trött, är en vanlig uppfattning.

- Han är dötråkig numera, vill inte följa på promenader, går längst bak i kopplet, är en annan.

Den gamla hundens leder är ofta stela, saknar unghundens spänst. Musklerna i området är urtunnade, ländrygg och nacke kan vara spända av att få jobba hårt med kompensation.

Behandling av ledsmärtor handlar mycket om att få tillbaka funktion igen. Få leden att bli mera elastisk, musklerna att arbeta, ledvätskan att smörja upp leden bättre genom att stimulera till belastning. Med medicinering och varsam och kunnig rehabilitering. Anpassad efter den enskildas behov.

- Han är som ny! Jösses, jag trodde han slutat idas gå uppför trappan och ligga på sin plats vid fönstret, men jag inser nu att han haft ont. Länge, erkänner ägaren ibland.

Allt emellanåt knottrar sig det på armen när husse eller matte berättar om beteenden som återupptagits, om ställen djuret hoppar upp på som det undvikit, om hur missförstådda de varit under lång tid. Hur lite vi förstår av vad de försöker förmedla. Att de faktiskt har ont, är ledsna och behöver hjälp. Ibland tåras ögonen av särskilt glädjande historier när djuret från deprimerad lever upp och blir som en yngling.

- Jag har fått min hund tillbaka, han är flera år yngre, galopperar och gör lekinviter, jag som trodde han bara var lat och gammal, säger andra.

Till och med trebenta hundar misstolkas. De som tydligt inte vill sätta ner sitt ben. Som kanske skadat sitt korsband eller fått en höft ur led. De är ofta helt tysta. Blickar mot dig med sitt ben upplyftat.

- Ja, han har i alla fall inte ont, säger ägaren ganska ofta.

Jag tänker att de menar att han inte gråter, ylar eller hugger omkring sig. Men hundar på tre ben visar att de har ont genom att just vara på tre ben. De behöver få våra lyssnande hjärtan istället för öron. Det är så de gör.

Titta gärna på bilderna nedan.

Denna hund är nyopererad i ett bakben. Man behöver tillse att han ligger lugnt och avslappnat och inte drar upp benet - det finns då skäl att misstänka att han behöver mer smärtlindring.

  Fina Cato i treadmillen - mycket ont i sitt bakben. Läs mer om honom på bloggen om du inte redan gjort det!

Exempel på onda tassar med utflutna trampdynor på grund av artros och allergi, båda med handikappande smärta som följd. Dessa hundar vill ogärna promenera och absolut inte där det är ojämnt underlag. De behöver minutiös utredning och behandling för att slippa sina onda tassar.

Vill du läsa mera?     Nedan en länk av två djursjukskötarstudenter:

http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002613/01/Westerberg_Aberg_080605.pdf

Tack för alla fina julbilder. Vinnarna ses nedan! Mejla er adress och vilket kort som är ert på gammelstad@djursjukhuset.se så skickar vi ett presentkort på ett vaccin. Stort grattis!

Kärt barn har måhända många namn, men det är inte bara gråhundar som kan drabbas av en kontraktur av muskeln infraspinatus. Muskeln löper på bogbladets bakre del och kan vid jakt överansträngas och bli inflammerad. Under läkningen ärrvandlas muskeln och blir oeftergivlig och tappar sin viktiga funktion för bogleden. Hunden får en karakteristisk gång genom att han får svårt att föra fram benet på ett normalt sätt. Vid böjning av det drabbade benet hamnar handloven utanför bogledens plan och är omöjlig att föra inåt på grund av att infraspinatusmuskeln stoppar.

Hunden verkar sällan smärtpåverkad men sannolikt missbedömer vi det. Alla leder i frambenet som drabbats får en felaktig belastning och när hunden haft en kontraktur länge är den ofta avsevärt mera muskelfattig på det drabbade benet. Smärta är svårt och vi behöver vara ödmjuka för att djuren sällan gnäller, klagar eller gnyr.

Lyckligtvis finns en framgångsrik behandlingsmetod för tillståndet. Kirurgen skär i senfästet för infraspinatusmuskeln under narkos och leden blir då genast funktionell igenom, omän något instabil. Därför är det viktigt att rehabilitera hunden för att återfå muskelmassa och ledfunktion igen. Detta sköter våra sjukgymnaster Malin och Inger exemplariskt i samråd med ägaren. Nedan några bilder från en drabbad breton med infraspinatuskontraktur.

Här syns det utåtroterade benet som gör att hunden vispar med benet när den travar

Många muskler finns det! Det gäller att kunna sin anatomi när man opererar! Våra glasfönster inne på operation är bra för upphängning av anatomibilder och kirurgiteknik vid behov. Allt för största noggrannhet och bästa resultat!

Snitten som läggs är en fördel att göras så små och precisa som möjligt för att djuret ska läka snabbare och ha mindre besvär efteråt. Därför används ofta en sårhake som kan öka insynen i operationssåret.

Här har Andreas hittat den ärrvandlade infraspinatusmuskeln och kommer strax att skära av den.

Här funkar benet som det ska igen!    Hunden får vakna upp i lugn och ro innan han är redo för hemfärd.
     

Kiwi är en huskattdam i sina bästa år som under hösten fått hostattacker. Matte filmar en av dem och visar filmen vid besöket. Symtom överenstämmer väl med allergisk bronkit/astma hos katt med kiknade läten när hon har svårt med andningen. Hennes astma har ännu inte hunnit bli så kronisk att hon har konstanta besvär, men behöver behandlas tidigt för att slippa just detta. Inledningsvis får Kiwi kortisontabletter och sätts på bantning, eftersom hon har lagt på sig över ett kilo sedan kastration och nu väger bastanta sex kilo.

Ett allergiblodprov visar på tydliga reaktioner mot inomhuskvalster och i samråd med matte har vi beställt ett vaccin för att genomföra en så kallad hyposensibilisering - då ges små mängder av kvalsterallergen i spruta under skinnet för att försöka påverka kroppens immunsystem att inte reagera allergiskt mot kvalstren.

Vid återbesök har Kiwi varit besvärsfri och utan kortison i två veckor. Dessvärre har hennes bantning gått sämre. Matte tar nya tag med viktminskning - försöker kombinera aktivering med leksaker med bantningskost.

Astma hos katt är ett potentiellt livshotande tillstånd. Katter är mästare på att dölja andningsbesvär genom att minska sin aktivitet och anpassa sig. Man riskerar därför att missa att de i själva verket är sjuka snarare än lata eller åldrade. I vissa fall får katten akuta hostattacker som Kiwi, i andra fall är hostan mer i form av spridda hostningar. Det är viktigt att ta dessa symtom på allvar! Många katter har då långt utvecklad astma och lufthunger är ett mycket ångestfyllt tillstånd. I vissa fall kommer katten in i  en akut astmakris och kräver intensivvård med syrgas och medicinering för att häva den.

Därför får matte vara beredd att ge kortison vid behov i väntan på att det beställda vaccinet har effekt.

Håll med om att hon är tjusig bredvid sin pepparkaka    !

Vi på djursjukhuset vill på alla sätt minska behovet av onödig antibiotikaanvändning. Ett sätt är att ha goda vårdhygienrutiner som följs upp och korrigeras vid behov. Genom att ha god vårdhygien skyddar vi ditt djur, nästkommande djur och oss själva från att sprida vidare eller smittas med olika bakterier, virus och svampar.

Vårdrelaterade infektioner kan vara sårinfektioner efter operation, smittsam hosta, diarré eller kräkning. Vi registrerar sedan 2010 alla våra sårinfektioner och kan med glädje konstatera att de sjunker!

För att ett djur ska må bra och läka av efter sjukdom och operation krävs en kedja av insatser. Värme, kärlek och omvårdnad är viktigt! Liksom korrekt droppbehandling och förstås god kirurgisk och medicinsk kompetens. Nedan några bilder från vår verksamhet.

Våga ifrågasätta varför ditt djur behöver antibiotika efter en operation! Vid en standardoperation behövs inte antibiotika alls, det behöver vi spara tills det verkligen behövs - för våra barn och barnsbarns skull. Och för de djur som verkligen är i behov.

Bild 1: Veterinär Lena Gustavsson opererar en honkatt. Hela katten behöver vara indukad och magen steriltvättad innan operationen börjar. Under ingreppet ligger kisse på värmedyna för att undvika värmeförluster, som förlångsammar läkning och riskerar tillväxt av bakterier i såret. Plus att kisse mår så mycket bättre efteråt om inte kroppstemperaturen sjunkit.

Bild 2: Små snitt med blödningskontroll är viktiga ur hygientänk

Bild 3: Katt för tandröntgen och munsanering. Väl inlindad för bibehålla kroppstemperatur. Observera sköterskans skyddsklädsel inför munsaneringen. När ultraljudet går på används också skyddsglasögon och munskydd

Bild 4: Sår  efter operation - ingen infektion utan en blödning i området som kroppen fixar helt själv!

Bild 5: Sårinfektion efter operation. Här behöver odlas för att veta vilka bakterier som växt till  i såret. Däremot behövs inte alltid antibiotika. Sårkompresser och tillit till kroppens egen läkning är centralt tänk kring sårinfektioner. Och att man begrundar varför infektionen uppstått.

Kastration av hanhund utan medicinska orsaker var förr förbjudet i Sverige. Med tanke på att alla andra djur var tillåtna att kastreras var det svårt att förstå både som lekman och veterinär. Numera är det som bekant tillåtet.

Varför vill man då kastrera sin hund?

Vanligaste orsaken är att man har en översexuell hund som har svårt att koppla av när det finns löptikar i närheten. De kan yla, hässja, gnälla, förlora aptiten och rymma. Och förstås tjuvpara sig om de får chansen. Vissa har gott väderkorn och kan rymma långt. Bor man i områden med många hundar kan detförstås bli jobbigt både för hunden och ägaren.

Andra orsaker kan vara att man har flera hundar av båda könen och vill kastrera för att få lugn i flocken. Eftersom hanhundskastration är ett enklare kirurgiskt ingrepp väljer de flesta i första hand att kastrera hannarna.

Funkar kastration vid aggressivitet?

Det finns inga garantier att det fungerar att kastrera en hanhundsaggressiv hanhund eller en som är aggressiv mot människor. Det finns ofta andra bakomliggande orsaker till beteendet.

Jagar en kastrerad hane sämre?

Nej, det är inte sannolikt att jaktlusten påverkas av kastration.

Finns det risker med att kastrera?

En kastrat har lättare att lägga på hullet, så det är viktigt att hålla igen på maten och anpassa kosten för att bibehålla gott hull även efter operationen. Vi hjälper gärna till med kostråd! Pälskvaliteten blir ofta annorlunda än innan, vissa får mera spröd päls som kan tova sig lättare och många får mer päls än innan.

Det finns viss risk för inkontinens efter kastration;ofta i form av mindre urinläckage när hunden sover. I de allra flesta fall går det att avhjälpa med mediciner.

Finns det olika sätt att kastrera på?

Det finns medicinsk kastration med ett kastrationschip. Då läggs ett chip under huden med hjälp av en spruta. Denna metod innebär att hunden när chipet slutar har effekt återfår sina könsfunktioner igen. Effekten kan variera mellan 6-12 månader. Det tar i regel en månad innan full effekt uppnåtts. Ett tydligt tecken är att testiklarna krymper och att könsdriften minskar. Metoden är lämplig om man vill prova hur hunden blir av en kastration, om det föreligger risker med sövning som till exempel hjärtfel eller om man önskar enbart en tillfällig kastrering.

Kirurgisk kastration innebär avlägsnande av testiklarna under narkos. Ingreppet är polikliniskt, det vill säga hunden kan lämna djursjukhuset samma dag som ingreppet skett. Hemma får han återhämta sig i lugn och ro. Det är viktigt att behålla kragen på så att hunden inte kommer åt såret och att rasta honom lugnt i koppel fram till sårläkning skett (i regel tio dagar). Vi syr ofta med teknik som innebär att hunden inte behöver komma för stygntagning. Sårplåster som sitter på avlägsnas om det finns tecken på blödning eller sårsekretbildning, annars kan det sitta tills det lossnar. Plåstret är till för att skydda såret från smuts/bakterier i miljön.

Nedan finns bilder på Esco som besökt oss i dag och blivit kastrerad. En del kanske är lite otäcka för den som är känslig.

 Sövning pågår. Sköterska med assistenter håller ett öga så att Esco somnar lugnt och fridfullt och han får den smärtlindring som han behöver. Han kopplas sedan upp på gasnarkos via en andningsslang i luftstrupen och får droppinfusion för att upprätthålla en god vätskebalans.

  Testikeln är framme och lokalbedövas i sädessträngen för maximal komfort efteråt.

Veterinären frilägger sedan testikeln helt från hinnor och hela sädessträngen exponeras så att det stora blodkärlet som löper ner till testikeln kan ligeras (knytas av). Sedan sys underhud och hud tätt och ett sårplåster sätts på.

... och här är en smula vimmelkantig Esco på väg hem med husse och matte för vila, värme och massor av kärlek. Efter bilden togs åkte tratten på för att han inte ska komma åt såret.