Turbo är sjuk och kan inte dia sina kattungar. Har du en kattmamma som kan ställa upp som amma i närområdet Luleå`? Vänligen kontakta oss på Djursjukhuset på 0920 25 30 20 snarast! Tack!

Hej igen! Vi har nu ett par ammor som är potentiella extramammor till ungarna!

God fortsättning på 2013!

För er som har tid och intresse finns mycket intressant i Doggy Rapport, som nu kommer ut med sitt sista nummer. Jag har skrivit om antibiotikaresistens på sidan 29, ett globalt hot mot både oss människor och djur.

Kommentera gärna!/Maria Karlsson, Chefveterinär

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=kjfbhb7h&gInitPage=1

Vi är många som vill läsa om andras djur. Vill du länka till din blogg här på vår sida? Välkommen att skicka in under kommentarer så lägger vi in i menyavdelningen under länkar.

(Vi kommer förstås inte hinna läsa alla bloggar, men vi utgår från att de är fria från rasistiskt och annat kränkande innehåll och att ni hjälper oss om någon sådan blogg skulle smyga sig in bland rekommenderade bloggar. Djursjukhuset Gammelstad tar förstås avstånd från allt sådant.)

Nedan frusen Axi som funnit lyckan av solglimt OCH kudde! Lyckan är gjord!

Lumi är en fransk pointer i ägo av en kär kollega i Gällivare. En dag i somras oturas det för hennes äldsta pojke när han rastar Lumi och hon smiter efter vilt och hamnar under en husvagn. Lumi skadas svårt. Hennes lårben brister i flera bitar, hennes lungor skadas, hon får omfattande mjukdelsskador. Matte transporterar sin skadade hund till min arbetsplats. Hon har satt in nödvändig medicinering och smärtlindring och är djupt oroad över fina Lumi. Hemma väntar hennes äldste gosse, utom sig av skuld för vad som hänt.
Lumi läggs in för vård inför att eventuellt kunna operera sitt trasiga bakben. Först behöver lungorna må bättre och alla blödningar och hudskador läka. Lumi läggs som prinsessan på ärten på mjuktmjukt underlag, får smärtdroppsinfusion och evakueras fri luft som trängt ut i lungsäcken och förhindrar hennes att andas normalt. Matte åker tillbaka till sina fyra barn och den långa väntan på förbättring av det kritiska läget börjar.
Värst är det för äldste pojken. Han förmår inte frigöra sig från skuld hur mamma än försöker. Han har på näthinnan när hans hund som funnits där så länge han kan minnas åker iväg i bilen i framsätet. Hur har hon det nu? Hur bor hon? Är det någon som bryr sig om och klappar det fina, mjuka huvudet och tittar in i de vackra, mörka ögonen och viskar att det ska gå bra? Jag pratar med matte och föreslår att jag skickar en bild hur hon har det med alla bandage, upprakade områden och dropp men att hon för övrigt tittar med den tillitsfulla blicken och litar-litar på att hon blir hjälpt. Så får barnen något konkret och begripligt. Jag fotar med min mobil, lägger in bilderna på min FB och vidarebefordrar dem till matte. Sedan stänger jag bort dem för allmän beskådan. Vi fotar ju vanligtvis inte våra svårt skadade djur och exponerar dem på nätet. Detta är ett behjärtansvärt och mattesanktionerat undantag.

När jag pratar med matte igen berättar hon att alla barnen samlats kring datorskärmen och tittat på sin Lumi tjugo mil hemifrån. De tittar och tittar. Länge. Sedan kommer förlösningen. Storebror har ro att åka bort till en kompis och göra annat än att grubbla. Han har sett henne på skärmen och ser att hon hälsar att hon kämpar allt hon kan och att hon inte för ett ögonblick lastar honom för olyckan. Att det var hon som fick vittring, slet sig och for iväg, för upptagen av sin jakt för att se husvagsekipaget. Nej, det vet vi förstås inte. Men jag önskar att det var det min bild skulle förmedla. Hursomhelst blir storebror lugnad av att se henne under vård.
Dagarna går. Luftläckaget från de skadade lungorna är ett hinder för att söva. Lumi vårdas minutiöst och vi är alla mycket fästa vid henne. Hon är en särdeles fin hund. Personalen fäster sig vid henne. Hon är tålmodig, uthärdande, vänlig.
Mot helgen kommer matte ner för att hälsa på. Det är ofta välgörande när patienterna blir kvar länge. Vi är också oroade över hur det ska gå för henne att klara sin operation och besöket kan också vara ett farväl. Det är viktigt för barnen att få se henne, minnas henne om så blir. Lumis aptit är inte så bra och vi hoppas att hon ska bli uppiggad av besöket av alla småmattar och lillhusse och stormatte. Barnen smeker det mjuka, mjuka huvudet, sitter hos henne och är säkert förskräckta över hur hon inte orkar stå eller springa, som är en så stor del av deras hunds personlighet. Farten. Fläkten. Jakten.
Minstmatten sover middag bredvid Lumi. Stormatte tar bild och lägger på sin FB. Det är hjärteknipande fint. Sjukasjuka Lumi och så en liten söt prinsessa bredvid. Klart att det läker Lumi att de kommer ner. Efter många dagar beslutar vi att hon är sövningsbar. Lumi sövs och två veterinärer gör allt för att laga hennes lårben, som är slaget i spillror under husvagnen. Det blir en lång operation. Det saknas benmaterial men slutresultatet ser trots allt lovande ut. Nu återstår det för Lumi att läka själv, att lungorna orkar och att det inte blir infektion i operationsområdet. Matte tar hem henne efter några dagars vistelse på Djursjukhuset. Hemma väntar en lång och oviss tid. Vila-vila först. Det är inga problem att övertyga Lumi. Hon är orkeslös och trött. Hon matas och vårdas och vänds och kelas med av hela familjen. De går i skift med sitt gullande så hon ska veta att hela familjen önskar god bättring. Efter några dagar tillstöter lunginflammation. Det känns inte bra alls. Vi oroas med familjen. Hur ska det gå? Det trugas med kattmat och alla delikatesser som finns för att hålla magen igång och orken uppe.
Matte är strävsam och behandlar efter konstens alla regler, matar Lumi när hon inte orkar själv, håller henne smärtfri och komfortabel med läkemedel och omsorg. Sakta återvänder orken. Lumi orkar stå själv och börjar vilja knuffa sig ut ur buren. Storebror får vaktpass för att dörren ska stå öppen. Matte lägger en bild på sin FB när en otålig Lumi försöker hitta en smitväg förbi ut ur buren. Nu vill hon igen!
Sedan har det varit ganska tyst hur det går. Jag förstår att återhämtningen varit svår och lång, att benet inte alls fungerat på grund av att mjukdelsskadorna var så omfattande. Att Lumi inte alls delat uppfattningen. På hundars vis velat springa som förr över fjällvidderna spanande efter ripor. Men begränsats av matte. Inte ännu Lumi.
Så i veckan kommer BILDEN jag väntat länge på. En bild på Lumi galopperandes genom frusengräset. I full fart springer hon. Lite suddig av all fart. Mina ögon tåras. Så himla fantastiskt. Jag gläds åt hur bra det blev, hur fint benet lagades och att hon kom tillbaka till livet igen. Kanske det finns någon som tänker att hon skulle ha avlivats. Men då har ni inte träffat Lumi och hennes storslagna matte. Lumi har inte fått lida. Hon har kämpat. Kämpat sig tillbaka till livet. Och storhusse kan andas ut. Nu är Lumi hel igen.

       

Vi värnar förstås om skotträdda djur på nyårsnatten! Vi har svarat på många frågor i telefonen om hur man bäst gör för att lugna ner sin rädda hund som flåsar och stressar när fyrverkerierna drar igång. Glöm inte bort den rädda katten! Den kan vara lika ängslig, men drar sig istället undan och gömmer sig.

Nedan en länk till ett TV reportage om skotträdda hundar från idag. Klicka på högerlisten efter reklamjingeln så kommer du direkt till reportaget. Läs gärna också på vår hemsida om skotträdsla på www.djursjukhuset.se

Vi tillönskar alla djur en fridfull nyår!

http://www.24norrbotten.se/#category=0&date=playlist&clip=0&startTime=0m0s

På filmerna kan ni se ett alternativ till operation som tidigare inte kunde erbjudas i norr - men som våra sjukgymnaster Malin och Inger hjälper till med på remiss från veterinär. Denna typ av stödskena (ortos) kan göras olika eftergivlig beroende på skada och syfte med ortosen.

På första filmen ser ni exempel på en eftergift i högra handloven efter ett fall, där hunden landat på sin tass och hela ligamentstödet på baksidan av handloven gett efter, vilket ger upphov till en genomtrampning som är smärtsamt och handikappande för hunden. Denna hund är tolv år och att kunna erbjuda matte att prova ut en ortos istället för att steloperera leden (som hade varit alternativet) var väldigt roligt. Mu behöver vår lurvige och pigge tolvåring vänjas vid ortosen (även utan Frolic   ) och justera till den.

För er som har svårt att se klippen:

http://www.youtube.com/watch?v=qyDuApnf8_c

http://www.youtube.com/watch?v=CFTPDWzY_fU

http://www.youtube.com/watch?v=nISKkeU4BSk

Jag vill gärna berätta om Cato. Jag vill berätta för att det beskriver en sjusärdeles hund med en sjusärdeles matte och husse. Så´na som inte ger upp. Utan att någonsin vara egoistiska och göra sina val av andra skäl andra än för hundens bästa. Ta gärna fram en näsduk. Han är nämligen värd en tår, finaste Cato.

Cato är en engelsk setterhanne som det oturas för ordentligt i september förra året. Cato befinner sig på jakt i Abisko och kommer tillbaka blockhalt. Hans ena bakben är helt obrukbart och han har jätteont. De åker till sin lokala veterinär där han undersöks och röntgas och det konstateras att höften är ur led. Höften går inte att lägga tillbaka i läge, så Cato remitteras söderut för operation.

Bilresan ner blir en pärs. Cato får förtvivlat ont sista timmarna av den tio timmar långa resan och gråter, kvider och ylar från sin plats i bakluckan. Matte gråter också. Hennes Cato som alltid varit så tapper, aldrig hörts av vid tidigare skador. Det är lätt att förstå att han har ontont på ett sätt han aldrig tidigare haft. Mattes gråter av vånda att inte kunna hjälpa eller förklara vart de är på väg. Att hjälp kommer. Husse och matte stannar för att lugna honom. Han är tillitsfull som få, tystnar när han ser dem. Men så fort de kör igen blir han olycklig över sina outhärdliga smärtor. Det blir många stopp och många Cato, matte- och hussetårar under natten.

Cato opereras på det stora djursjukhuset och två dagar senare bär det hemåt. Hans återhämtning går segt. Cato vill inte stödja på benet alls. Matte och husse är regelbundna besökare vid vår rehabavdelning.

De börjar misströsta. Deras försäkring har nått taket och alla utlägg kommer direkt ur egen ficka.

Så plötsligt spricker operationssåret upp strax innan jul förra året. Det bildas en fistel. Den läker med antibiotika men är snart tillbaka igen. Man försöker intensifiera Catos badande på rekommendation från ortopeden i söder för att få mer muskelmassa i benet. Men mellan baden vill Cato ogärna använda sitt ben. Han har ont. Trots smärtlindring. Matte vet det när hon ser honom. Men hon vet också att han är hennes hjärta och att hans önskan att leva är obestridlig. Och det gör henne alldeles gråtfärdig att se honom lida. Var drar man gränsen? Hur vet man?

På röntgen ser man att hans höftled är säte för en massiv inflammation. Det finns inget hopp att få den att läka av. Vår veterinär föreslår att hans lårbenshuvud opereras bort. Cato är en lätt hund som har förutsättningar att leva utan höftkula. Det är inget lätt beslut. Många nattliga grubblerier föregår beslut. Men matte och husse bestämmer sig för att ge det en chans.

Innan operationen behöver hans knä bedömas. Det finns farhågor att det inte står rätt till. Matte väntar på helspänn vid telefonen och tårarna strömmar när beskedet kommer att det ser bra ut. Catos höftkula avlägsnas och en ny rehabilitering inleds. Till att börja med verkar allt gå i rätt riktning. Han använder sitt opererade ben några dagar efter operationen. Han vill dock inte det i vattentrasken. I samråd med vår rehabpersonal bestämmer man att han får träna på hemma i lugn och ro. Men det vill sig inte. Cato blir sämre på att använda benet. Vill inte. Matte och husse har numera svart bälte i trix att få honom att försöka använda benet, gå saktasakta, på skoterspår, göra små halter – men inget hjälper.

Nu börjar det bli dags för beslut. Det håller inte. Han har fortfarande ont. Det är rimligen enda förklaringen till att Cato inte vill använda benet.

Och det är nu det etiskt svåra kommer. För matte och husse. För oss. För alla i Catos omgivning. Är enda alternativet döden? Ja, säger nog en del. Nu har ni gjort allt för honom och mer därtill. Nu behöver han få somna in. Och matte gråter och våndas på nytt vad som är rätt och fel. För det finns få givna svar.

Veterinären pratar om att det finns en sista chans - att bli av med benet. Han använder det inte, det gör bara ont. Cato är redan trebent med ett odugligt bakben som värker.

Vi benamputerar ibland. Katter och lätta hundar som för övrigt mår bra men av olika skäl mår bättre att slippa sitt ben. På grund av svåra hudskador eller skelettskador som tar evigheter att läka eller helt saknar förutsättningar till läkning. Det är ingen vardagshändelse på något vis. Men från att inte ha förekommit alls har vi det nu som alternativ. För en selekterad skara djur med exklusiva ägare. Enda incitamentet är att det leder till en smärtfri tillvaro. Halvbra med andra åkommor är inget alternativ. Gamla hundar med artrosleder går bort. De andra tre benen behöver fungera exemplariskt. Djuret får heller inte vara tungt.

Jag har själv en holländsk kollega med en bakbensamputerad katt. Det är min första erfarenhet av trebenta djur i hemmamiljö. I Holland är det inte särskilt märkvärdigt att amputera om alternativet är döden. Min kollegas katt kom som hittekatt till deras klinik med en svår fraktur i hasleden och krossår över hela benet. Det var avlivning eller amputation. Han blev amputerad och flyttade sedan hem hos min kollega. Jag har träffat den vackre grå kissen flera gånger. Han rör sig graciöst och med precision även utan bakben. Han är ingen klättrare längre men eftersom han är innekatt behöver han inte den förmågan. Jag ser en livsglad katt med tre ben.

För många är gränsen nådd här. Vi respekterar det. Det här är inget beslut man fattar över någons huvud. Och väljer man som ägare att ge en spruta för den sista vilan är vi där och stöttar att beslutet är rätt. Men jag har träffat finaste Cato och han är en exceptionell hund. Med ett psyke man sällan träffar. Och en tillit som får hjärtat att smälta i samma stund man ser in i de mörka, vackra ögonen. Han litar på oss. Inte med en enda rörelse värjer han sig, skakar av skräck eller försöker fly när han kommer till Djursjukhuset. Som han skulle ha all rätt att göra.

För Catos ägare var det ett fruktansvärt svårt beslut. Det är lättare att förklara att man rehabiliterar en jaktskada med en halt hund än att man tagit bort ett ben. Men över tid? När hunden fortsätter att halta? Då kommer frågor kring det förstås. Att är det inte dags att ge upp. Han blir ju inte bättre.

Det blir beslutat att Cato ska benamputeras. Hans tredje operation. Han är överlycklig efteråt. Att slippa sitt värkande ben. Han far runt som vanligt. Matte filmar hans framfart. Hans glädje. Hans fart. Äntligen kan han springa! På tre ben i fullfart. Mina ögon tåras när jag ser filmklippet. Så fantastiskt underbart! Så bra det blev.

Matte och husse kommer med tårta till oss på Djursjukhuset. Vill att vi ska fira också. Det är en fantastisk marsipantårta. Med Cato på. I marsipan på tre ben. Inte ett öga är torrt när vi ser tårtan i personalrummet. Vi skär andäktigt runt honom vartefter vi äter. Ingen vill riktigt ta en bit som innebär att vi behöver skära … på Cato.

Några veckor dyker den upp igen. Fisteln. Jag pratar med dem på telefonen. Jag har inte varit involverad alls i Cato innan. Jag är inte kirurg så han har varit i händerna på andra kunniga kollegor. Jag läser hans journal och bekymrar mig för fisteln. Var den kommer ifrån nu? Och vilka bakterier vi har i hans sår. Jag berättar min plan. Att vi behöver odla från fisteln. Och göra en fistulografi, det vill säga spruta in kontrast i fisteln och se hur djupt den går. Och bestämma vad som går att göra.

Jag erbjuder mig att Cato får lifta med mig eftersom vi bor i samma stad. De svänger förbi mig och jag lånar med mig honom över dagen för odlingen. Han hoppar glatt med på sina tre ben, så lätt i kopplet och så mjuk att jag faller pladask. Vilken hund!

Odlingen visar tack och lov inte på några multiresistenta bakterier, som tyvärr behöver finnas i bakhuvudet numera när sår inte läker hos våra husdjur. Vi gör därför en fistulografi. Fisteln är djup och går ner mot höftledsområdet. Det behöver skrapas bort ben för att komma till läkning. Jag ringer matte och berättar. Det innebär i så fall att Cato behöver sövas på nytt. Det finns förstås inga garantier, men jag är rätt så säker på att detta är vad som krävs för att få en fistel-fri Cato.

En månad senare är Cato uppe till fjälls och fäller ripor med husse! På premiärjakten som trebenting fäller han tolv ripor. Jag blir rörd när jag ser bilden med Cato och riporna.

Med en kristallkula är det förstås svårt att veta hur besluten gått. Men man har ju sällan kartan ritad för sig. Den skrivs lite i taget. Och jag beundrar matte och husse för deras uthållighet, deras kärlek till Cato och deras tålamod. Håll med om att de är sjusärdeles. Men så har de ju också en sjusärdeles hund. Med tre ben. Men en fågelfällare av rang ändå!