Inlägg publicerade under kategorin Fallbeskrivning

Av djursjukhusetgammelstad - 20 mars 2013 08:23

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.


Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.


De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.


Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.


Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.


Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.


Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.


Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.


- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.


- Hur kan du veta att han har svalt två?


- Jag saknade två, säger husse.


- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.


- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.


Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.


Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.


- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.


- Ok, säger husse.


Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.


Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.


- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.


 

 


Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   


En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.


- Ut och sök! uppmanar matte.


I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.


- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.


De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?


Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        





ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 17 mars 2013 19:03

För snart tre år sedan kommer tyska jaktterriern Hedda in till Djursjukhuset. Husse har märkt att hon är slö och håglös, långt ifrån den krutdurk hon är i normala fall.


Vid undersökning konstateras mycket bleka slemhinnor. Blodprov tas. I provröret ser man med blotta ögat att blodet klumpar sig (agglutinerar). Det föranleder genast misstanke om sjukdomen immunmedierad hemolytisk anemi, som är en sjukdom där kroppen aggressivt angriper de röda blodkropparna så att de faller sönder (hemolys). Det leder till snabbt fallande blodvärde som gör att hunden får svårt att syresätta sig. Man blir trött, andfådd och får hjärtklappning. Det föreligger stor risk att dö i proppbildning.


Prognosen är mycket dålig när man kan se agglutination för blotta ögat.


Vi inledde behandling med hög dos kortison. Kortisonet avser att minska kroppens felaktiga attack på de röda blodkropparna. Emellanåt kan man påvisa en bakomliggande sjukdom som utlöser hemolys. Därför söker vi alltid efter sådan, eftersom vi vill veta om den underliggande sjukdomen också har dålig prognos eller behöver annan behandling.


Hedda svarar inte på behandlingen. Hennes värden fortsätter sjunka. Som lägst har Hedda ett blodvärde på 38. Hon är mycket trött och andfådd. Med husses medgivande får hon syntetiskt blod (Oxyglobin). Det ges för att öka syresättningen i vitala organ som hjärna, njure, hjärta och lever. Får dessa organ syrebrist kan skada vara irreparabel. Dock har Oxyglobin och blodtransfusion en kortvarig effekt. Vi har en respit och hoppas på effekt av kortisonet innan Oxyglobineffekten går ur.


Läget är kritiskt. Hedda har mörkfärgad diarré och är mycket sjuk. Vi väntar. Kommer hon att reda upp detta?


Dagen efter ses en viss förbättring. Hon verkar piggare. Blodvärdet är inte så mycket bättre, men det förbättrade allmäntillståndet ger hopp. Och nu vänder det. Hedda är kvar några dagar till. Hon går hem pigg som en lärka trots ett blodvärde på 53 (mot normala 130-210). Hon är rent odrägligt pigg. Som tyska jaktterriers har en förmåga att vara - energiska som få.


Husse hämtar henne. Vi är alla riktigt glada att det gick vägen trots dåliga odds. Hon får vilas hemma - så gott det går med en Hedda som tycker sig pigg igen.


Hon slussas över på en annan medicinering, Imurel. Hon kommer för nya prover som efterhand glesas ut. Eftersom vi inte kunnat påvisa den utlösande faktorn rekommenderar vi fortsatt behandling.


Husse berättar att han över tid valt att glesa ut Imurel. Att han nu är här för att kolla om det funkar utan. Det är några veckor helt utan. Vi tar blodprover, som visar ett blodvärde på 193. Vi konstaterar att det verkar gå vägen. En lyckad chansning som det ser ut, men att som veterinär hade det varit svårt att kunna ge rådet utifrån vad man riskerar. Ett återfall kan ju innebära döden.


Vi fotar henne för bloggen. Hedda är lycklig gummiboll och är svår att fånga på bild.


Dagen börjar riktigt bra   Att få möta den Hedda som var så nära döden för tre år sedan är ett riktigt lyft.


 



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 8 mars 2013 13:42

Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.


Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.


Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.


Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.


Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.


Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!


Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  


Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)


http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276


Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.


 


... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta


 

Av djursjukhusetgammelstad - 2 mars 2013 08:41

 


Låt oss beskriva ett ovanligt tillstånd hos hund. Som kelpiehannen Unik drabbades av - ett penisframfall. Matte kommer in med honom för undersökning. Unik är besvärad av att främre delen av penis fallit fram ur förhuden. Han vill slicka , har svårt att kissa, har ont.


Vi undersöker honom på Djursjukhuset. Vi funderar om hans förhud är för trång? Eller för kort? Hans så kallade retractor muskel som drar in penis viljemässigt och som emellanåt kan göra det till en utmaning med att lägga in kateter på en vaken hanhund för att den är så stark, tycks försvagad på Unik. Ollonet är torrt av att ligga exponerat. Det är dessutom kallt i Norrbotten den här tiden på året. Unik är ledsen på blicken. Han har ont. Förhuden rullar dessutom in sig mot penis med hårsidan emot.


När en rad rimliga åkommor uteslutits återstår att fundera över hur problemet ska korrigeras. Vi har fastställt att förhuden inte är trång, så detta som enda åtgärd kommer inte att hjälpa Unik. Det finns inga sjukdomar i själva penis (till exempel tumörbildning) som kan förklara hans bekymmer.


Vi överväger att remittera för sk plastik. Att göra en förhudsförlängning. Vi ringer kirurgen på Strömsholms Specialistdjursjukhus dit vi remitterar de fall vi inte förmår lösa på egen hand. Kollegan är beredvillig och faxar över en operationsbeskrivning till en av våra kirurger, säger att hennes erfarenhet är att denna operationsmetod brukar lösa problemet. Veterinär Andreas läser operationsbeskrivningen och meddelar att det inte är några problem för honom att operera.


Matte blir lättad över att hon slipper åka de många milen söderut. Unik lämnas in för operation.


Resultat blir lyckat. Unik har med kirurgi framför penis på buken där veterinär Andreas dragit fram hud och därmed flyttat hela förhuden framåt fått en fin täckning av hela penis.


Och matte jublar av lycka. Hennes fina vän är frisk igen. Nu återstår att förhindra Mr Houdini från att krångla sig ur sin halsringskrage och ge sig på såret...


  

Som det såg ut innan operationen. Inte svårt att förstå att Unik har ont.


 

Här en närbild på sårområdet någon dag efter operationen. Snittet är lagt i en halvmåne framför och lagom med hud har avlägsnats. Hudkanterna har sedan lagts till varandra och staplats ihop. På så vis hänger hela den bakre bukhuden med framåt inklusive förhuden.

  

Av djursjukhusetgammelstad - 1 mars 2013 16:51

Här kommer en hälsning från engelska bulldoggen Molly som mår bra med sina små. Längst ner en softande pappa.


         

Av djursjukhusetgammelstad - 28 februari 2013 21:33

Molly är en engelsk bulldog som kommer in i veckan på grund av avstannat förlossningsarbete. Hon har fött tre valpar hemma. En av dem har avlidit någon timme efter födseln. Molly har fött själv vid en tidigare förlossning; annars ett bekymmer i rasen att det kan vara svårt med valpningen.


Men nu behöver hon hjälp. En valp sitter i loppet i felläge och ganska snart beslutas om kejsarsnitt. Vid fellägen är förstås inte värkförstärkande dropp aktuellt; risk finns att livmodern spricker och att tiken plågas i onödan.


Så Molly sövs och veterinär Marie dukar in henne efter att hon lyfts in på operationssalen. Två pigga valpar lyfts ut och en dödfödd - den som stoppade upp förlossningsarbetet. Valparna gnids och masseras enligt konstens alla regler  för att efterlikna den normala vaginala förlossningen. På så vis stimuleras andning och cirkulation. Mollys valpar ligger en stund med extra syrgas innan de läggs i kuvös i väntan på att mamma ska kvickna till och ta hand om dem.


På rummet väntar Mollys andra valpar och mattar som oroar sig för hur det går. Deras glädje går inte att ta miste på när vi dyker upp med valparna. Genast börjar kontroll av sort och namngivningsprocedur. Och de poserar gärna med de nyanlända små och lovar att det kommer några foton på Molly med sina valpar på hemmaplan.


Och det känns alltid lite extra skönt när tiken promenixar ut från operation i god hälsa. Man kan aldrig låta bli att förundras hur snabbt en kejsarsnittad tik är på benen och tar hand om sina små.


Nu väntar vi på besked hur det går därhemma.


Nedan bilder från kejsarsnittet. Lite läskigt om man inte gillar operationsbilder - men mödan värt när man ser resultatet - eller hur?


 

Här är livmodern utan valpar färdig att sy ihop. Den har delvis börjat dra ihop sig.


 

Här sys bukväggen ihop


 

Och här häftas huden ihop, sk stapling. Vi föredrar den metoden på Djursjukhuset eftersom det förkortar narkostiden och ger fina sår.  

Under tiden gnids det på små valpar av Adina och Henrietta så att de ska piggna till efter den snabba färden ut ur livmodern.


 


Som rutin tempar vi alla djur som varit sövda för att säkerställa att de inte blivit undertempererade. Molly ligger fortfarande intuberad och sussar sött.´Molly ligger också på värmedyna (under filten) för extra tillskottsvärme.


 


Molly viras in i filt i väntan på att narkosen går ur.


 


Lillen får lite syre på näsan för att piggna till.


 


Vi mår bra nu, hälsar de!


 


.... och såhär glada miner blev det ute i mottagningsrummet när småttingarna anländer i kuvösen i väntan på att mamma Molly kvicknar till efter operationen.





Av djursjukhusetgammelstad - 18 februari 2013 19:00

Lilla Doris blev sjuk före jul i en livmoderinflammation. I samband med operationen upptäcktes att alla hennes hörntänder var frakturerade, troligen på grund av att hon burit sten eller på annat sätt varit ovarsam med sina tänder. Matte blev alldeles förskräckt. Hon kunde inte ana att det var så illa att hon behövde operera bort alla tänder. Hon äter, verkar glad och har återhämtat sig fint efter sin livmoderoperation. Nedan kan ni se hur hennes tänder ser ut vid det första besöket:


 

(fast här ser ni snygg-Doris när hon längtar ner från bordet)


 


Högra sidans hörntänder som är frakturerade. Vänstersidan likadan. En överraskning för både matte och oss! 


Det är det som är svårt med tandvärk. Förr lade man måttstocken vid att om hunden äter så har den inte ont. Eller om den tuggar så har den inte ont. Och så vidare. Men få hundar svälter av sin tandvärk. Det är en stark överlevnadsinstinkt att äta - trots tandvärk. Hundens smärtsystem skiljer sig inte från vårt - tandfrakturer gör ont! Och en riktigt skadad tand kan inte rotfyllas (vilket förstås är mindre traumatiskt och det bästa om tanden är möjlig att rädda) utan behöver extraheras (opereras ut). Det görs under fullnarkos och kräver skicklighet, tålamod och omdöme. Hörntändernas rötter är mycket långa, ofta 2/3 av den totala tanden. Tandröntgen är centralt för att veta det bästa angreppssättet. Tandbenet borras bort och en så kallad lambå av tandkött frigörs. När tanden borrats och hävlats ut sluter kirurgen såret med suturering för att skapa förutsättning för läkning.


Smärtlindring ges på flera sätt - med injektion i samband med sövningen, lokalbedövning under narkos samt med upprepad metadoninjektion efteråt. Doris vaknade fint och sjöng vackert av otålighet att få gå hem. Men innan dess fick hon en extra dos med metadon.


Ta gärna hjälp att bedöma hundens och kattens tänder i samband med besöket - för att undvika det tysta lidande som tandskador och tandlossning är!


Och du som är lite känslig varnas för lite läskiga bilder.


 


         

Här sys det stora hålet efter den stora tanden igen med tråd som är självförintande

       

Hopsytt och färdigt!  






Hej då Doris! Här får du en extra smärtlindringsspruta för kvällen och natten (och matte får med sig för fortsatt behandling)

Av djursjukhusetgammelstad - 21 januari 2013 12:52


Varning för lite läskiga bilder längre ner!


 Ni minns kanske Turbo? Sphynxkatten som fick fyra ungar men strax därpå blev sjuk i en aggressiv juverinflammation. Hon behövde vård med antibiotika, smärtlindring och intravenös vätskebehandling. Turbo var mycket sjuk. Hemma fanns hennes nyfödda ungar utan mamma. Mamma för sjuk att dia dem. Vi lade ut en vädjan om amma på Facebook. Responsen var enorm och frågan nådde långt ner i Sverige där flera erbjöd sig att stödmata om ingen amma fanns att tillgå. Matte åkte med Turbos ungar och provade. Första honan ville inte veta av dem. Modfälld och förstås orolig för sin hona åkte hon vidare till nästa. Den potentiella amman hade redan ungar, men det fanns plats även för dessa pyren. Och med lite list och erfarenhet accepterades idén. Matte kunde pusta ut. Åtminstone för stunden.


 


Turbos juver såg alltmer illa ut, började svartna och stötas av. En för katt mycket ovanlig komplikation. Tillslut sprack juvret, varet vällde ut. Hon mådde bättre efter det - så är det ofta. Trycket släpper från all ansamlad sårvätska  och ett naturligt dränage uppstår av bakterierna. Såret läggs om med kompresser som absorberar sårvätska och är tillslut infektionsfritt. Då sövs hon för att få hjälp med sårläkningen. Man lägger in syntetisk kollagen och syr igen såret. Det läker nästan mirakulöst snabbt och fint och Turbo återfår sina gamla krafter.


Hon är en social katt som älskar sällskap och kel. Lyckan är stor när hon får komma hem igen. Till matte och husse. Ungarna är kvar hos sin amma. Nu behöver Turbo hämta krafter själv, inte dela dem med ungar. Hur tråkigt det än känns.


En av ungarna, den minste, får vi rapport om inte klarar sig. Tre kraftpaket finns kvar, som växer och frodas hos sin nya mamma.


Vi tackar matte för rapporten och alla bilder. Vi håller alla tummar att Turbo är i gammal god form snart och längtar förstås efter att få beundra hennes ungar när de är färdiga för leverans.


Och vi vill tacka för allt engagemang när vi bad om amma! Det är gott att ha många hjärtan som klappar för våra vänner djuren när nöden är stor. Tack.


  Turbos ungars amma ...      


                     

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se