Inlägg publicerade under kategorin Fallbeskrivning

Av djursjukhusetgammelstad - 20 januari 2013 11:56

 


Katten Tösen är en umeå-dam som hör av sig i veckan på mejlen och hälsar att hon mår bra och är medicinfri sedan ett halvår. Matte kom in med henne på grund av kramper för tre år sedan. Tösen hade beteendeförändrats sista veckorna innan kramperna kom - blivit mer kontaktsökande och kelig berättade matte. Sedan kom de i cluster. Epilepsiliknande kramper som inte gav med sig. Hon verkade desorienterad, inte alls som hon brukar. Matte åkte de tjugofem milen till oss med stor oro för hur det skulle bli.


Tösen blev inskriven. Clusterkramper (till skillnad från glest förekommande) fordrar intravenös medicinering, det duger inte med tabletter som tar alldeles för lång tid att få effekt av. Blodprover som togs var normala; ingen medicinsk orsak till hennes symtom kunde påvisas. Det är både bra och frustrerande. Bra för att prognosen är ytterst dålig om man krampar av leversvikt till exempel. Frustrerande för att man som ägare vill veta vad som behandlas och om det är värt att göra det. Att det inte är att förlänga plågan.


Vi pratade orsak till kattkramper. Att det kan finnas förändringar i hjärnan som går att se på magnetröntgen. Matte bestämde sig för att prova krampmedicinera i första hand. Om Tösen inte fick krampkontroll skulle hon ta ny ställning.


Hon svarade fint. Blev besvärsfri och fick tuffa hem efter ett par dygn, lite yr och trött av den initiala doseringen. Sedan följde en tid av regelbundna provtagningar avseende fenemalnivå i blodet och leverstatus. Allt verkar fint såtillvida men Tösen är grinig och trött och vi bestämmer att vi behöver minska dosen. Och då mår Tösen fint igen! Matte känner igen sin gamla katt och pustar ut.


Sedan går det ett år eller två. Tösen har varit helt utan kramper. Vi diskuterar om man långsamt skulle försöka sänka dosen Fenemal och försöka komma av medicineringen. Matte är tveksam. Och det är hennes val. För Tösens del är det en risk att kramperna kommer tillbaka. I andra vågskålen ligger att slippa tabletter och provtagningar och eventuella biverkningar vi inte ser eller vet om.


Efter ytterligare något halvår bestämmer sig Tösens matte för att försöka sätta ut behandlingen. Hon minskar lååångsamt. Det går bra. Och som sagt - i veckan kom mejlet att Tösen varit besvärsfri länge. Matte Lena berättar att hon själv är sjuksköterska på intensivvårdsavdelning. Och att det finns inget så glädjande som när patienter som tillfrisknat tittar förbi och säger hej. Att det gör hennes dag.


Vi får nöja oss med mejl, säger Lena. Tösen själv har inga planer på att åka bil och hälsa på bara för att. Och det räcker alldeles gott att se henne på bild i sitt klätterträd och glädjas åt hur bra det gick. Ett mejl betyder så mycket, eller hur!


 

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 14 januari 2013 19:37

I dag berättar vi om Morgan. Han är en svartochvit huskatt på sex år som hamnade under en bil den 2 januari. Han fick först vila upp sig hemma men var sig inte alls lik, ville bara ligga och inte röra på sig alls. Långt från den sociale Morgan matte och husse känner. De åkte in till oss på Djursjukhuset för att få honom undersökt. Han ville inte belasta sitt vänstra bakben.


Morgan röntgade sitt bakben och veterinären konstaterade att höften var ur led. Och att det var svullet i området på grund av en massiv blödning.


 


Morgan sövdes och kirurgen reponerade höftleden. Han kunde känna att det var instabilt. Ledkapsel och muskler i området var för svårt skadade för att leden skulle kunna läka och fungera igen. Matte och husse blev uppringda och meddelade faktum. Och att man istället rekommenderade en caputresektion. Det är en operation som kan göras på lätta hundar och katter vid svåra skador eller sjukdomar i höftleden. Då avlägsnas höftkulan och djuret får leva utan den fortsättningsvis. Det brukar fungera fint. Hundar brukar gå på rehab i vattentrasken för att uppmuntras att få upp funktionen. Katter är inte så imponerade av vattentraskar. I första hand provar man hemma. Sjukgymnasten kan bistå med akupunktur, försiktig mobilisering av området och laserbehandling vid behov.


Morgan opererades med husse och mattes samtycke. Han har haft otur förr. Kommit i närkontakt med bil och klarat sig med blotta förskräckelsen med bäckensmärtor som fordrade stationärvård. Han är en liten oturskille, men när man träffar honom så ser jag en katt full av social energi. Älskvärd!


Operationen går bra. Morgan stannar för övervak och smärtlindring. Dagen efter kissar han blod, men tycks tömma blåsan normalt. Det är alltid en oro vid bäckenskador - att också urinröret ska vara skadat. Här nedan ser du resultatet:


    


Morgan är inte riktigt sugen på att äta till att börja med. Katter behöver stödmatas tidigt för att förhindra uppkomst av fettlever som är ett allvarligt tillstånd hos den svältande katten. Sköterskorna matade honom därför med spruta i munnen med ett konvalescensfoder tills aptiten återvände.


Ganska snart var det hemfärd. Morgan hade repat på sig fint. I dag kom han för stygntagning. Se nedan hur fint han rör sig 10 dagar efter operationen:



  Morgan tycks ha ett favoritintresse som motiverar till aktivitet  . Efter filmning var det dags för stygntagning. Såret ser fint ut.


Nu får han vila upp sig hemma och inomhus. Det är risky business att vara utomhus utan fyra fungerande ben. Och vi hoppas förstås att Morgan håller sig från vägen när han väl spatserar ut igen. Trots allt hade han tur. Många katter är betydligt svårare skadade när de blir påkörda. Och husse berättar att han har en kombatant alldeles intill som han behöver vara i slag för att möta. Så tills vidare får han nöja sig med att slippa kragen och att han kan putsa sig igen.


     

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 10 januari 2013 22:06

Många fina möten har vi förmånen att ha som djursjukhuspersonal. Vi möter den åldrade katten och hunden oftare än förr om åren. Åldrandet har fått en annan acceptans både bland ägare och personal - det är helt enkelt ok att bli sjuk utan att bli avlivad fast man börjar gråna på nosen. Förutsatt att det finns förutsättningar för livskvalitet. Förutsatt att vårdlidandet inte överskuggar det förväntade resultatet, att vägen till hälsa är lång i förhållande till rimlig tid kvar.


Det är något särskilt med åldringarna. Katter som har ett finfint liv styr sin "personal" därhemma med järnhand, behöver bara vifta lite med tassen för att klargöra att det är dags för mat eller utgång. Eller vid dåligt väder stillsamt betrakta utevädret på tröskeln för att efter en stund med sprättiga tassar och höga knälyft återgå in till stugvärmen. Medan matte tålmodigt väntar på att kisse bestämmer sig - in eller ut? in eller ut? Och när matte suckande stänger ute vindarna kan hon konstatera att det snart är dax för en ny rekognoscering. Kanske en spurt runt huset, sedan med uppfordrande tassar gnidande mot fönsterglaset. Hallå där, släpp in mig! Det kom ett julkort i år på vackra Bride, en skogis som återhämtat sig efter en längre sjukdomstid. Där tackade Bride för hjälpen och hälsade att även pillerburksöppnarna hälsade. Vi log åt kortet. Det beskriver väl vilken roll en katt får och tar sig i hemmet. Det behövs ingen ledarkurs. Kisse är inte modern ledare utan chef och vill ha allting serverat för sig.   


Klart man blir fäst vid sitt djur! Och det är glädjande att våra katter fått bättre status, att de får behandling när de blir krassliga eller att man vill ta reda på vad som är fel.


Klüzz är en sådan prins i sitt hem. Han är en gråpälsad herre som är högt älskad och drar de fördelar han kan av det. Matte är uppmärksam på hans mående och sökte hjälp för viktminskning och diarré för kanske ett år sedan. Matte var inställd på dietkost men ville ha en andra åsikt av oss. Han visade sig ha giftstruma (hypertyreos) som är den äldre kattens sjukdom. Sköldkörteln blir överaktiv och producerar för mycket sköldkörtelhormon. Det leder till ökad förbränning, värmekänsla, rastlöshet, viktminskning och ibland magstörningar och hjärtproblem - en varieté av symtom helt enkelt.


Det pratades alternativa behandlingar. Den som kanske är att föredra är en radiojodbehandling som inaktiverar delar av sköldkörteln. Den behandlingen utförs i Uppsala närmast och innebär inskrivning av kisse en vecka eller så. Matte kände inte att det var ett alternativ riktigt. Och så brukar de flesta norrbottningar tänka - det är långt och stressigt för katten med långa transporter. Hemma bäst gäller ju i högsta grad för katten.


Det blev istället tablettbehandling. Men efter två veckor fick Klüzz allergisk klåda i hela ansiktet och behandlingen fick avbrytas medan vi grunnade på hur vi skulle göra nu. Symtomen tog ny fart och han kräktes dagligen och matte oroade sig förstås för högt blodtryck och hjärtsvikt. Han kändes som en hotande härdsmälta, berättade hon. Och samtidigt var fortfarande inte Uppsalaresan ett realistiskt alternativ.


Precis i den vevan dök ett sprillans nytt foderkoncept för hypertyreota katter - Hills Y/D. Det är ett extremt jodfattigt foder och det var självklart att prova för att se om det kunde kontrollera hans sköldkörtelvärden. Matte var lycklig över att ha chansen med det nya fodret, som inte ännu lanserats på svenska marknaden.


Y/D fungerar enbart om katten äter fodret strikt, så nu vidtog minutiös övervakning så prinsen inte snålade till sig av de andra två katterna. Och ingen mat kunde förstås stå framme mer än hans. Och under tre månader blev allt stadigt bättre. Diarré och kräkningar upphörde och han tog sig i vikt. Han blev också allmänt på bättre humör och lekte med de andra katterna mindre våldsamt än förr. Kom också till ro bättre än på mycket länge. Matte brottades med dåligt samvete hur hon kunnat missa hans långsamma förändring i beteende under så lång tid men kunde samtidigt glädjas med att gamle Klüzz var tillbaka igen!


Men sedan kom bakslaget. Symtomen kom tillbaka, viktminskningen tilltog, kräkningar och diarréer likaså. Matte brottades med gränsdragningar. Var det slut nu? Dags att ta farväl? Vi erbjöd att avlägsna delar av sköldkörteln kirurgiskt, en rätt riskfylld operation med tanke på hans höga värden.


Till slut bestämde matte att ge det en chans. Hans kalciumvärden sjönk efter operationen och han blev kvar under fem dygn. Men hade återhämtade sig fint och matte var alldeles översvallande på telefonronden då hon älskade oss alla. Ett slags glädjeyreöverslag - trevligt på jobbet att få uppskattning! (även om det tillhör ovanligheterna med att bli älskad kanske   ).


Så gamle Klüzz åkte hem för att vila upp sig hemma. Efter tre veckor hade värdena sjunkit från som mest 296 till 20. Lyckan gurglade i matte. Högsta vinsten! Beslutet var rätt, återhämtningen var snabb och han verkade aldrig deppad eller smärtpåverkad.


Och vi alla gläds åt en levnadsglad katt som förhoppningsvis har många år kvar med matte Kicki. Nedan kan ni beundra honom:


 


Så här låg han ofta berättar matte medan han var överfunktionell i sin sköldkörtel. Kroppen är i stark stress och han känner sig varm. Efter tillfrisknandet har han rullat ihop sig igen, ligger gärna i famnen och låter sig nådigt smekas. Det är lurigt med sjukdomar som förlöper långsamt över tid. Jämför blicken på bilderna nedan när han mår bra igen.


   



Av djursjukhusetgammelstad - 9 januari 2013 17:25

Tiger är en tjusig amstaff-kille på tre år som kom till oss på Djursjukhuset förra våren för sina hudbesvär. Han hade tidigt i livet fått problem med demodex (hårsäckskvalster) som ses i huden som hårlösa fläckar, ofta inte kliande. Enstaka demodexangrepp läker itakt med att hunden blir större, medan mer omfattande infektioner fordrar behandling. Tiger blev fri från sin demodex men fick istället kort senare eksem och klåda, framför allt tassar men också öronen och kroppen kliade.


Eftersom han var en ung kille inleddes utredningen med allergidiet och schamponering samt sprayning av de mest kliande områdena med kortisonspray. Han hade både jästsvamp och bakterier på huden och fick därför ett receptbelagt schampo ämnat för att behandla båda infektionerna. Det krävde säkerligen sin man att schamponera en sprallig Tiger, men matte var motiverad och följde anvisningarna noggrant.


Eksemen ville inte riktigt läka så det togs en odling från huden och antibiotika skrevs ut. Huden läkte tillsammans med piller och schamponering samt diet och vi hoppades vi var lösningen på spåren - men så fick Tiger bakslag igen och matte var förstås olycklig.


Vi gjorde ett allergiprov som visade reaktion för några pollen och kvalster. I samråd med matte inleddes så en hyposensibilisering. Detta innebär att små, små mängder av allergenerna som han reagerar emot sprutas under huden i ökande dos tills dess att underhållsdos (oftast 1 ml) är uppnådd. Då fortsätter man att injicera 1 ml en gång per månaden fortsättningsvis.


Rätt många hundar svarar finfint på hyposensibilisering. Syfter är att minska klåda, återfall i hudinfektioner och öroninflammationer särskilt hos unga djur som har ett helt liv framför sig. Syftet är också att minska kortisonbehov i form av droppar och tabletter samt reducera behov av schamponering. Och inte minst är avsikten att vi ska slippa multibehandla allergiska hundar med antibiotika för återkommande bakteriella hudinfektioner.


Parallellt med insättning av behandling fick Tiger kortison och schamponerades, men när han var uppe i underhållsbehandling sattes kortisonet ut. Nu höll vi tummarna att det skulle gå vägen!


Strax före jul hörde matte av sig och berättade att han verkade ha svarat på behandlingen. Skinnet var nu slätt och fint igen istället för fullt av eksem och han behöver varken medicinska bad eller kortisontabletter längre. Och han är fri att äta vad han vill. Det brukar killar som Tiger uppskatta!


Att få en klådhund är ofta tålamodsprövande. Vissa raser som är livliga - typ amstaffarna - är mycket energiska också i sitt kliande, vilket stressar alla i familjen och förstås är jobbigt allra mest för hunden.


Allergiska hundar får öroninflammationer, tass- ansikts- anal och bukklåda. Vissa en del av det, andra allt och lite till. Eksem och hudinfektioner samt öroninfektioner dyker upp sekundärt till allergin och är i sig ett problem som behöver hanteras. Förr skrevs det ut mycket mer antibiotika än vad som tillnärmelsevis görs i dag. Vi har blivit bättre på att utreda för att hitta orsaken, triggern, för varför djuret får en öron - eller hudinfektion.


Tyvärr går det inte att skilja om det rör sig om matreaktioner eller atopi, allergi mot ämnen i miljön.


Diet är viktigt; då sätter man hunden på foderproteiner den inte ätit förr. Ofta blir det ett medicinskt allergifoder där proteinerna är hydrolyserade, det vill säga kemiskt sönderdelade så att inte tarmen känner igen ursprungsproteinet. Men det går också bra att laga diet själv. Ofta viltkött och ris eller potatis/korngryn. Man skulle kunna tro att en matallergisk hund har dålig mage eller kräks, men det behöver inte vara så. De kan ha helt perfekt avföring och äta som vanligt men ändå klia sig av en matallergi. Om hunden får återkommande öroninflammationer och/eller kroppsklåda före ett års ålder behöver man särskilt fundera över matallergi, men det kan dyka upp närsomhelst i livet.


Matreaktioner får man när man varit utsatt för ett protein under en tid. De flesta foder i handeln är rätt lika om man tittar på innehållsdeklarationen, till exempel kyckling, ägg, vete, fisk, gris är sådant som kan ge reaktioner. Därför är det sällan idé att byta foder när hunden börjar klia sig. Till skillnad motför vad många tror så är det heller inte foderbyte som vanligen ger klåda - eftersom de ofta har lika proteinkällor. Men ibland är förstås antagandet rätt!


Enda sättet att ställa diagnos är att hunden får äta diet uop till tre månader i vissa fall. Om klådan försvinner sätter man sedan in den på ursprungsfodret inklusive godisar och matrester och ser vad som händer. Börjar hunden klia sig inom ett par veckor har man en diagnos. Om den inte kliar sig är foderreaktion ingen faktor att räkna med (förutsatt att man utsatt den för alla potentiella allergen den träffade på innan).


Man kan förstås matutreda själv, men erfarenhetsmässigt är det svårt att ´genomföra en diet på egen hand. Man behöver ofta guidning på vägen - och hundarna behöver klådlindrande mediciner och infektionsbehandling tills dess att man börjar ha effekt av dieten. Det kan hos vissa genominfekterade djur röra sig om veckotal - så även om dieten är korrekt är sidoinsatsen inadekvat. Då är det inte underligt om man ger upp som ägare och börjar misströsta. Därför är en coachande, hudintresserad veterinär centralt för att utredningen ska bli så koncis som möjligt.


Atopi är en genetiskt betingad klåda. Kroppen reagerar onormalt i sitt immunsystem med klåda mot ämnen i miljön. Allergi mot kvalster av olika slag i inomhusmiljön är vanligast, men även pollenreaktioner förekommer. Allergitest kan göras med pricktest (i huden) och som blodprov. Syftet är att framställa ett vaccin - det är ofta svårt att eliminera kvalster från djurets närmiljö.


Sedan finns det förstås atopiker som inte går ut i test men ändå har allergisk klåda. Och de behöver hjälp med en så skonsam medicinering som möjligt som gör att de kan leva livet utan att det kliar eller de behöver bo i krage. Här finns en arsenal av mediciner att ta till. De allra flesta kan man hjälpa!


Och - för att riktigt krångla till det - det är inte helt ovanligt att hundar kan reagera både på allergener i maten och miljön. Så det gäller att hålla tungan rätt i munnen och dra korrekta slutsatser av utredningen för att så snart det bara går skräddarsy en klådbehandling som ger valuta för insatsen!


Nedan bilder på snygga Tiger. '  


Bild 1 och 2 hans i och för sig inte så snygga mage när han hade sina hudinfektioner: typiskt ringformat utseende som talar för bakterieinfektion i huden. Med hjälp av cytologisk undersökning i mikroskop verifieras misstanken och även i hans fall för att avstyra risken för demodex (även om inte typiskt utseende behöver man undersöka noga för att få rätt behandling som inte förvärrar problemet).


     

Tiger poserar på en sten. Nedan: snygga magen utan blemmor efter ett halvårs hyposensibilisering!



 


Man kan för övrigt misstänka att detta är Tigers favvo-pose    Vill du läsa matte Jessicas egen berättelse finns den i Tigers album på FB.

Av djursjukhusetgammelstad - 5 januari 2013 13:34


 




Kiwi är en huskattdam i sina bästa år som under hösten fått hostattacker. Matte filmar en av dem och visar filmen vid besöket. Symtom överenstämmer väl med allergisk bronkit/astma hos katt med kiknade läten när hon har svårt med andningen. Hennes astma har ännu inte hunnit bli så kronisk att hon har konstanta besvär, men behöver behandlas tidigt för att slippa just detta. Inledningsvis får Kiwi kortisontabletter och sätts på bantning, eftersom hon har lagt på sig över ett kilo sedan kastration och nu väger bastanta sex kilo.


Ett allergiblodprov visar på tydliga reaktioner mot inomhuskvalster och i samråd med matte har vi beställt ett vaccin för att genomföra en så kallad hyposensibilisering - då ges små mängder av kvalsterallergen i spruta under skinnet för att försöka påverka kroppens immunsystem att inte reagera allergiskt mot kvalstren.


Vid återbesök har Kiwi varit besvärsfri och utan kortison i två veckor. Dessvärre har hennes bantning gått sämre. Matte tar nya tag med viktminskning - försöker kombinera aktivering med leksaker med bantningskost.


 


Astma hos katt är ett potentiellt livshotande tillstånd. Katter är mästare på att dölja andningsbesvär genom att minska sin aktivitet och anpassa sig. Man riskerar därför att missa att de i själva verket är sjuka snarare än lata eller åldrade. I vissa fall får katten akuta hostattacker som Kiwi, i andra fall är hostan mer i form av spridda hostningar. Det är viktigt att ta dessa symtom på allvar! Många katter har då långt utvecklad astma och lufthunger är ett mycket ångestfyllt tillstånd. I vissa fall kommer katten in i  en akut astmakris och kräver intensivvård med syrgas och medicinering för att häva den.


Därför får matte vara beredd att ge kortison vid behov i väntan på att det beställda vaccinet har effekt.


Håll med om att hon är tjusig bredvid sin pepparkaka    !

Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:30

Photo: Vissa djur och ägare lämnar särskilda avtryck. Ett av de allra mest särskilda är ledarhunden Kvicka och hennes matte G. Matte bor mer än tio mil ifrån och är synskadad. Hon har haft flera ledarhundar före Kvicka och de har alla en speciell plats i hennes hjärta har hon berättat för mig. De har varit hennes ögon men de har också alla varit hennes vän.Jag har haft förmånen att träffa matte och hennes schäfertik vid ett flertal tillfällen de sista åren. Matte kommer med färdtjänst och när det gått har hon kombinerat besöket med sitt eget sjukhusbesök. När matte behövt vård under längre tid har Kvicka bott hos Telefon-A. Hemma hos henne är hon lugnet själv, berättar A. Det är svårt att tro. Hos oss på Djursjukhuset far hon i korridoren med full fart och tjoar och låter så det är svårt att fatta att hon är tolv år gammal.Vi har alla vetat att Kvicka uppnått en hög ålder. Inte minst hennes matte. Vi har berört åldern vid de sista telefonkontakterna. Om det blir någon ersättare efter Kvicka. Om det kommer en ny vän och tar Kvickas plats, blir nya ögon åt matte G.Det har känts svårt att tänka på. Kvicka och matte är ett djupt sammansvetsat par. Har ungefär samma behov av rörelse eftersom matte börjar bli till åren.Kvickas bakben började dock svika i kraft och funktion. Vår sjukgymnast undersöker och bedömer. Vi vet alla att timmen snart är slagen. Och vi håller andan och alla tummar att det ändå dröjer.Men i helgen hände det. Kvicka kunde inte ta sig upp för lilltrappen hemma. Matte G ringde taxi och åkte beslutsamt och lät henne somna in. Ett värdigt liv och slut förtjänade hon, mattes ögon. Och vi är många som sörjer en fantastisk hund och lider med matte över hennes svåromfattade förlust. Kära Kvicka, sov gott i din hundhimmel. Och allra käraste matte G, vi önskar av hela vårt hjärta att det finns en fin ersättare till din vän. Att du får nya ögon alldeles snart.//Maria Karlsson, chefveterinär(Matte har fått förstås fått höra och godkänna texten innan publikation)(Matte har fått höra och godkänna texten innan pu

Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:00

Lumi är en fransk pointer i ägo av en kär kollega i Gällivare. En dag i somras oturas det för hennes äldsta pojke när han rastar Lumi och hon smiter efter vilt och hamnar under en husvagn. Lumi skadas svårt. Hennes lårben brister i flera bitar, hennes lungor skadas, hon får omfattande mjukdelsskador. Matte transporterar sin skadade hund till min arbetsplats. Hon har satt in nödvändig medicinering och smärtlindring och är djupt oroad över fina Lumi. Hemma väntar hennes äldste gosse, utom sig av skuld för vad som hänt.
Lumi läggs in för vård inför att eventuellt kunna operera sitt trasiga bakben. Först behöver lungorna må bättre och alla blödningar och hudskador läka. Lumi läggs som prinsessan på ärten på mjuktmjukt underlag, får smärtdroppsinfusion och evakueras fri luft som trängt ut i lungsäcken och förhindrar hennes att andas normalt. Matte åker tillbaka till sina fyra barn och den långa väntan på förbättring av det kritiska läget börjar.
Värst är det för äldste pojken. Han förmår inte frigöra sig från skuld hur mamma än försöker. Han har på näthinnan när hans hund som funnits där så länge han kan minnas åker iväg i bilen i framsätet. Hur har hon det nu? Hur bor hon? Är det någon som bryr sig om och klappar det fina, mjuka huvudet och tittar in i de vackra, mörka ögonen och viskar att det ska gå bra? Jag pratar med matte och föreslår att jag skickar en bild hur hon har det med alla bandage, upprakade områden och dropp men att hon för övrigt tittar med den tillitsfulla blicken och litar-litar på att hon blir hjälpt. Så får barnen något konkret och begripligt. Jag fotar med min mobil, lägger in bilderna på min FB och vidarebefordrar dem till matte. Sedan stänger jag bort dem för allmän beskådan. Vi fotar ju vanligtvis inte våra svårt skadade djur och exponerar dem på nätet. Detta är ett behjärtansvärt och mattesanktionerat undantag.


När jag pratar med matte igen berättar hon att alla barnen samlats kring datorskärmen och tittat på sin Lumi tjugo mil hemifrån. De tittar och tittar. Länge. Sedan kommer förlösningen. Storebror har ro att åka bort till en kompis och göra annat än att grubbla. Han har sett henne på skärmen och ser att hon hälsar att hon kämpar allt hon kan och att hon inte för ett ögonblick lastar honom för olyckan. Att det var hon som fick vittring, slet sig och for iväg, för upptagen av sin jakt för att se husvagsekipaget. Nej, det vet vi förstås inte. Men jag önskar att det var det min bild skulle förmedla. Hursomhelst blir storebror lugnad av att se henne under vård.
Dagarna går. Luftläckaget från de skadade lungorna är ett hinder för att söva. Lumi vårdas minutiöst och vi är alla mycket fästa vid henne. Hon är en särdeles fin hund. Personalen fäster sig vid henne. Hon är tålmodig, uthärdande, vänlig.
Mot helgen kommer matte ner för att hälsa på. Det är ofta välgörande när patienterna blir kvar länge. Vi är också oroade över hur det ska gå för henne att klara sin operation och besöket kan också vara ett farväl. Det är viktigt för barnen att få se henne, minnas henne om så blir. Lumis aptit är inte så bra och vi hoppas att hon ska bli uppiggad av besöket av alla småmattar och lillhusse och stormatte. Barnen smeker det mjuka, mjuka huvudet, sitter hos henne och är säkert förskräckta över hur hon inte orkar stå eller springa, som är en så stor del av deras hunds personlighet. Farten. Fläkten. Jakten.
Minstmatten sover middag bredvid Lumi. Stormatte tar bild och lägger på sin FB. Det är hjärteknipande fint. Sjukasjuka Lumi och så en liten söt prinsessa bredvid. Klart att det läker Lumi att de kommer ner. Efter många dagar beslutar vi att hon är sövningsbar. Lumi sövs och två veterinärer gör allt för att laga hennes lårben, som är slaget i spillror under husvagnen. Det blir en lång operation. Det saknas benmaterial men slutresultatet ser trots allt lovande ut. Nu återstår det för Lumi att läka själv, att lungorna orkar och att det inte blir infektion i operationsområdet. Matte tar hem henne efter några dagars vistelse på Djursjukhuset. Hemma väntar en lång och oviss tid. Vila-vila först. Det är inga problem att övertyga Lumi. Hon är orkeslös och trött. Hon matas och vårdas och vänds och kelas med av hela familjen. De går i skift med sitt gullande så hon ska veta att hela familjen önskar god bättring. Efter några dagar tillstöter lunginflammation. Det känns inte bra alls. Vi oroas med familjen. Hur ska det gå? Det trugas med kattmat och alla delikatesser som finns för att hålla magen igång och orken uppe.
Matte är strävsam och behandlar efter konstens alla regler, matar Lumi när hon inte orkar själv, håller henne smärtfri och komfortabel med läkemedel och omsorg. Sakta återvänder orken. Lumi orkar stå själv och börjar vilja knuffa sig ut ur buren. Storebror får vaktpass för att dörren ska stå öppen. Matte lägger en bild på sin FB när en otålig Lumi försöker hitta en smitväg förbi ut ur buren. Nu vill hon igen!
Sedan har det varit ganska tyst hur det går. Jag förstår att återhämtningen varit svår och lång, att benet inte alls fungerat på grund av att mjukdelsskadorna var så omfattande. Att Lumi inte alls delat uppfattningen. På hundars vis velat springa som förr över fjällvidderna spanande efter ripor. Men begränsats av matte. Inte ännu Lumi.
Så i veckan kommer BILDEN jag väntat länge på. En bild på Lumi galopperandes genom frusengräset. I full fart springer hon. Lite suddig av all fart. Mina ögon tåras. Så himla fantastiskt. Jag gläds åt hur bra det blev, hur fint benet lagades och att hon kom tillbaka till livet igen. Kanske det finns någon som tänker att hon skulle ha avlivats. Men då har ni inte träffat Lumi och hennes storslagna matte. Lumi har inte fått lida. Hon har kämpat. Kämpat sig tillbaka till livet. Och storhusse kan andas ut. Nu är Lumi hel igen.

       
Av djursjukhusetgammelstad - 24 december 2012 01:03


Jag vill gärna berätta om Cato. Jag vill berätta för att det beskriver en sjusärdeles hund med en sjusärdeles matte och husse. Så´na som inte ger upp. Utan att någonsin vara egoistiska och göra sina val av andra skäl andra än för hundens bästa. Ta gärna fram en näsduk. Han är nämligen värd en tår, finaste Cato.


 


Cato är en engelsk setterhanne som det oturas för ordentligt i september förra året. Cato befinner sig på jakt i Abisko och kommer tillbaka blockhalt. Hans ena bakben är helt obrukbart och han har jätteont. De åker till sin lokala veterinär där han undersöks och röntgas och det konstateras att höften är ur led. Höften går inte att lägga tillbaka i läge, så Cato remitteras söderut för operation.


        

     



Bilresan ner blir en pärs. Cato får förtvivlat ont sista timmarna av den tio timmar långa resan och gråter, kvider och ylar från sin plats i bakluckan. Matte gråter också. Hennes Cato som alltid varit så tapper, aldrig hörts av vid tidigare skador. Det är lätt att förstå att han har ontont på ett sätt han aldrig tidigare haft. Mattes gråter av vånda att inte kunna hjälpa eller förklara vart de är på väg. Att hjälp kommer. Husse och matte stannar för att lugna honom. Han är tillitsfull som få, tystnar när han ser dem. Men så fort de kör igen blir han olycklig över sina outhärdliga smärtor. Det blir många stopp och många Cato, matte- och hussetårar under natten.


Cato opereras på det stora djursjukhuset och två dagar senare bär det hemåt. Hans återhämtning går segt. Cato vill inte stödja på benet alls. Matte och husse är regelbundna besökare vid vår rehabavdelning.

De börjar misströsta. Deras försäkring har nått taket och alla utlägg kommer direkt ur egen ficka.

Så plötsligt spricker operationssåret upp strax innan jul förra året. Det bildas en fistel. Den läker med antibiotika men är snart tillbaka igen. Man försöker intensifiera Catos badande på rekommendation från ortopeden i söder för att få mer muskelmassa i benet. Men mellan baden vill Cato ogärna använda sitt ben. Han har ont. Trots smärtlindring. Matte vet det när hon ser honom. Men hon vet också att han är hennes hjärta och att hans önskan att leva är obestridlig. Och det gör henne alldeles gråtfärdig att se honom lida. Var drar man gränsen? Hur vet man?


På röntgen ser man att hans höftled är säte för en massiv inflammation. Det finns inget hopp att få den att läka av. Vår veterinär föreslår att hans lårbenshuvud opereras bort. Cato är en lätt hund som har förutsättningar att leva utan höftkula. Det är inget lätt beslut. Många nattliga grubblerier föregår beslut. Men matte och husse bestämmer sig för att ge det en chans.


Innan operationen behöver hans knä bedömas. Det finns farhågor att det inte står rätt till. Matte väntar på helspänn vid telefonen och tårarna strömmar när beskedet kommer att det ser bra ut. Catos höftkula avlägsnas och en ny rehabilitering inleds. Till att börja med verkar allt gå i rätt riktning. Han använder sitt opererade ben några dagar efter operationen. Han vill dock inte det i vattentrasken. I samråd med vår rehabpersonal bestämmer man att han får träna på hemma i lugn och ro. Men det vill sig inte. Cato blir sämre på att använda benet. Vill inte. Matte och husse har numera svart bälte i trix att få honom att försöka använda benet, gå saktasakta, på skoterspår, göra små halter – men inget hjälper.


Nu börjar det bli dags för beslut. Det håller inte. Han har fortfarande ont. Det är rimligen enda förklaringen till att Cato inte vill använda benet.


 


Och det är nu det etiskt svåra kommer. För matte och husse. För oss. För alla i Catos omgivning. Är enda alternativet döden? Ja, säger nog en del. Nu har ni gjort allt för honom och mer därtill. Nu behöver han få somna in. Och matte gråter och våndas på nytt vad som är rätt och fel. För det finns få givna svar.


Veterinären pratar om att det finns en sista chans - att bli av med benet. Han använder det inte, det gör bara ont. Cato är redan trebent med ett odugligt bakben som värker.


Vi benamputerar ibland. Katter och lätta hundar som för övrigt mår bra men av olika skäl mår bättre att slippa sitt ben. På grund av svåra hudskador eller skelettskador som tar evigheter att läka eller helt saknar förutsättningar till läkning. Det är ingen vardagshändelse på något vis. Men från att inte ha förekommit alls har vi det nu som alternativ. För en selekterad skara djur med exklusiva ägare. Enda incitamentet är att det leder till en smärtfri tillvaro. Halvbra med andra åkommor är inget alternativ. Gamla hundar med artrosleder går bort. De andra tre benen behöver fungera exemplariskt. Djuret får heller inte vara tungt.


Jag har själv en holländsk kollega med en bakbensamputerad katt. Det är min första erfarenhet av trebenta djur i hemmamiljö. I Holland är det inte särskilt märkvärdigt att amputera om alternativet är döden. Min kollegas katt kom som hittekatt till deras klinik med en svår fraktur i hasleden och krossår över hela benet. Det var avlivning eller amputation. Han blev amputerad och flyttade sedan hem hos min kollega. Jag har träffat den vackre grå kissen flera gånger. Han rör sig graciöst och med precision även utan bakben. Han är ingen klättrare längre men eftersom han är innekatt behöver han inte den förmågan. Jag ser en livsglad katt med tre ben.


För många är gränsen nådd här. Vi respekterar det. Det här är inget beslut man fattar över någons huvud. Och väljer man som ägare att ge en spruta för den sista vilan är vi där och stöttar att beslutet är rätt. Men jag har träffat finaste Cato och han är en exceptionell hund. Med ett psyke man sällan träffar. Och en tillit som får hjärtat att smälta i samma stund man ser in i de mörka, vackra ögonen. Han litar på oss. Inte med en enda rörelse värjer han sig, skakar av skräck eller försöker fly när han kommer till Djursjukhuset. Som han skulle ha all rätt att göra.


För Catos ägare var det ett fruktansvärt svårt beslut. Det är lättare att förklara att man rehabiliterar en jaktskada med en halt hund än att man tagit bort ett ben. Men över tid? När hunden fortsätter att halta? Då kommer frågor kring det förstås. Att är det inte dags att ge upp. Han blir ju inte bättre.


Det blir beslutat att Cato ska benamputeras. Hans tredje operation. Han är överlycklig efteråt. Att slippa sitt värkande ben. Han far runt som vanligt. Matte filmar hans framfart. Hans glädje. Hans fart. Äntligen kan han springa! På tre ben i fullfart. Mina ögon tåras när jag ser filmklippet. Så fantastiskt underbart! Så bra det blev.





Matte och husse kommer med tårta till oss på Djursjukhuset. Vill att vi ska fira också. Det är en fantastisk marsipantårta. Med Cato på. I marsipan på tre ben. Inte ett öga är torrt när vi ser tårtan i personalrummet. Vi skär andäktigt runt honom vartefter vi äter. Ingen vill riktigt ta en bit som innebär att vi behöver skära … på Cato.


Några veckor dyker den upp igen. Fisteln. Jag pratar med dem på telefonen. Jag har inte varit involverad alls i Cato innan. Jag är inte kirurg så han har varit i händerna på andra kunniga kollegor. Jag läser hans journal och bekymrar mig för fisteln. Var den kommer ifrån nu? Och vilka bakterier vi har i hans sår. Jag berättar min plan. Att vi behöver odla från fisteln. Och göra en fistulografi, det vill säga spruta in kontrast i fisteln och se hur djupt den går. Och bestämma vad som går att göra.


Jag erbjuder mig att Cato får lifta med mig eftersom vi bor i samma stad. De svänger förbi mig och jag lånar med mig honom över dagen för odlingen. Han hoppar glatt med på sina tre ben, så lätt i kopplet och så mjuk att jag faller pladask. Vilken hund!


Odlingen visar tack och lov inte på några multiresistenta bakterier, som tyvärr behöver finnas i bakhuvudet numera när sår inte läker hos våra husdjur. Vi gör därför en fistulografi. Fisteln är djup och går ner mot höftledsområdet. Det behöver skrapas bort ben för att komma till läkning. Jag ringer matte och berättar. Det innebär i så fall att Cato behöver sövas på nytt. Det finns förstås inga garantier, men jag är rätt så säker på att detta är vad som krävs för att få en fistel-fri Cato.


En månad senare är Cato uppe till fjälls och fäller ripor med husse! På premiärjakten som trebenting fäller han tolv ripor. Jag blir rörd när jag ser bilden med Cato och riporna.


 


Med en kristallkula är det förstås svårt att veta hur besluten gått. Men man har ju sällan kartan ritad för sig. Den skrivs lite i taget. Och jag beundrar matte och husse för deras uthållighet, deras kärlek till Cato och deras tålamod. Håll med om att de är sjusärdeles. Men så har de ju också en sjusärdeles hund. Med tre ben. Men en fågelfällare av rang ändå!


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se