Vi värnar förstås om skotträdda djur på nyårsnatten! Vi har svarat på många frågor i telefonen om hur man bäst gör för att lugna ner sin rädda hund som flåsar och stressar när fyrverkerierna drar igång. Glöm inte bort den rädda katten! Den kan vara lika ängslig, men drar sig istället undan och gömmer sig.

Nedan en länk till ett TV reportage om skotträdda hundar från idag. Klicka på högerlisten efter reklamjingeln så kommer du direkt till reportaget. Läs gärna också på vår hemsida om skotträdsla på www.djursjukhuset.se

Vi tillönskar alla djur en fridfull nyår!

http://www.24norrbotten.se/#category=0&date=playlist&clip=0&startTime=0m0s

Julrush i stan idag. Gnistrande kallt. Biltermometern visar 25 minusgrader när vi cirklar för att hitta parkering. Vi går efter gågatan. Utanför systemet står tre hundar bundna. Alla utan täcke. En fryser påtagligt, magen är uppdragen och hela hunden vibrerar. Blicken är vänd mot en affär. Kanske matte kommer snart?

Vi går och gör några ärenden. När vi är tillbaka är två hundar kvar. Den mest frusna är borta tack och lov. Vi handlar mat. På hemvägen ber jag min man passera gågatan så vi kan se om alla hundar är borta. En står kvar. Jag räknar efter. Minst en timme torde hundstackaren fått stå i isande vinterkyla medan ägaren julhandlar.

Jag ringer polisen. 11414. Blir ställd i kö. Vi åker och tankar, hämtar barn från sporthall, åker tillbaka till stan. I samma stund som jag blir framkopplad är vi tillbaka för att se om hunden är borta. Det är den inte. En kvinna svarar.  Hon blir riktigt upprörd. Det känns bra att vi har en hundvän som svarar. Som fattar hur elakt det är att bli bunden vid en lyktstolpe i minus 25 i en timme. Jag och min dotter går bort till hunden. I samma stund dyker det upp en ung man.

- Du kan inte binda fast en hund och själv gå och handla när det är så här kallt, säger jag till mannen medan jag har henne kvar i luren.

- Det är brorsan som bundit henne här, säger han. Nä, det är inget bra. Jag såg henne här och då kopplade jag loss henne.

- Hon har stått här jättelänge. Det är ett brott att göra så. Jag håller just på att polisanmäler, säger jag.

- Ja, fast det är ju brorsan som...

- Vad heter din bror?

- Det är jag inte skyldig att berätta.

- Prata själv med polisen då, säger jag och räcker över luren.

I samma stund dyker brodern upp. Med påsar i handen.

- Hon där håller på att polisanmäler dig för att du bundit hunden här, säger han.

- Va! säger han. Hon har ju underhudsfett. Inte fryser hon. Hon har bara stått här typ en halvtimme. Det är ju syrrans hund. Jag lovade rasta den.

Brodern lämnar över luren till honom. Han vidhåller sin synpunkt att hunden inte alls fryser. Tonläget blir högre. Tillslut lämnar han över luren till mig. Börjar gå.

- J-a kärring, säger han upprört. Hon fryser f-n inte alls.

Vi åker hem. Kan han ha varit så okunnig för att han inte egentligen är hundägare? Men det är knappast en ursäkt. Det känns i alla fall skönt att veta att ingen står kvar där och fryser.

Döden är en alldaglig företeelse i en veterinärs arbete. Vi ställs dagligen inför lidande som inte kan botas eller lindras och behöver då samtala med ägaren att endast avlivning återstår. Ibland är gränsdragningen inte lika klar. Det förekommer att vi får mejl från villrådiga ägare som vill ha stöd att de tänker rätt. Det gäller inte enbart att djuret är sjukt. Det kan vara aggressivitet, en hund eller katt som håller en familj i skräck. En katt... som kissar överallt utan att det finns fysiska orsaker och den är svår att omplacera.

Ibland är det djur som skulle kunna opereras och leva vidare men ägaren saknar finansiella muskler. De berättar om sjukkassa, sjukpension, ensamansvar för flera barn, gråter att de är så svaga att de inte förmår genomföra operationen som kan göra djuret friskt igen. Eller framför det som att de inte vill plåga sitt djur. Ägaren behöver få frid. Känna att de gjort allt som begärs. Att vi faktiskt avråder från att ta från barnets sparkonto och bli helt utan resurser om frågan kommer upp. Skulle det varit ett alternativ skulle man inte frågat. Ägaren vill ha stöd. Att de inte är obarmhärtiga som väljer avlivning. Vi tänker annorlunda kring djurdöden än många andra länder.

I USA har djuren rätt till sitt liv tills alternativen är uttömda. Framför allt skiljer sig synen på acceptabel livskvalitet. På amerikanskledda utbildningar blir det tydligt. Vi får sålla ut det som är överförbart till svensk praxis. Det är en oerhört grannlaga och viktig uppgift. En kollega till mig bevistade en amerikansk neurologavdelning för djur för ett antal år sedan. Hon konstaterade att alla djur som vårdades där skulle ha varit avlivade i Sverige. Hon konstaterade också att den avancerade vård som djuren fick kommer inte de oförsäkrade människorna i USA i närheten av. Och att flertalet av djuren de facto avled under pågående behandling eller skrevs hem som krymplingar med svenska ögon.

Gränserna flyttas som sagt fram också i Sverige. Jag har för egen del flyttat mina en mil sedan min examen 91. En del av flyttandet beror på bättre behandlingar och bättre läkemedel, som faktiskt ger djuret en adekvat livskvalitet. Men bara att djuret kontinuerligt behöver medicineras var ytterst kontroversiellt i början av 90-talet och alls inte självklart. Inte minst för djurägarna. Där har det skett en förändring. Djuren har en självklar plats i hemmen. En familjemedlem.

Jag minns en ägare som sörjde sin älskade hund vid en avlivning, klappade det mjuka gamla huvudet och eftertänksamt sa:

- Lilla gubben, du som fått vara så frisk, hur kunde det bli så här.

Jag funderade om vi hade olika syn på hälsa eller om det varit så att han tack vare sin medicinering mot epilepsi, struma och dåliga leder kunnat leva ett nära nog friskt hundliv. Jag tänkte också att mattes livssyn var ljus i grunden. Vi satt i stillhet vid hennes gamle vän och funderade kring livets bräcklighet. Hon berättade anekdoter från hans liv på ett fint och nära sätt. Jag kände mig berikad efteråt.

Förvisso avlivas djur av andra skäl än man kunde önska ibland. För att de inte jagar bra, för att katten parade sig utan att man tänkt det, för att man köpt en ny hund, för att man ska resa bort, för att det inte är kul längre utan besvärligt ... en rad orsaker som vi nog etiskt har svårt för.

Även om jag uppfattar att den typen av avlivningar blivit allt färre med åren. Att vi börjar vara mer varsamma med Livet. Med undantag för kaniner och mindre sällskapsdjur som orättvist ofta har ett lågt livsvärde. När barnet tröttnar avlivar man det. Dessförinnan har det ofta misskötts, suttit i en illa rengjord bur isolerad från gemenskap med andra.

En vän som läser min blogg kommenterade kring kaniner att hon vid alla tillfällen kaninköp kommit upp sagt att då får först barnet prova hur det är att vara kanin. Och så har barnet fått sitta med en bit hårdbröd och vatten ensam inne på toaletten. Hon konstaterar torrt att alla tre barnen kommit ut efter en kort stund och konstaterat att det verkar hemskt tråkigt att vara kanin och sedan har frågan aldrig kommit på tal. Ett tips för blivande föräldrar :-)

Tankarna kring vad som är acceptabel livskvalitet, målet med behandlingarna och det vårdlidande vid utsätter djuret för behöver också beaktas. Att man kan göra till exempel en operation är inte samma sak som att man bör göra den. Att djurets operationssmärtor i efterförloppet är svåra att behandla, att det behöver leva som konvalescent under lång tid utan att någonsin själv förstå eller kunna välja själv kan vara tillräckliga skäl att avstå. Eller den allergiska hunden som behöver schamponeras och smörjas och sprutas och örondroppas och behandlas för att hålla klådkontroll medan livet pågår med barnskjutsningar och läxläsning och allt man önskar är en lugn stund och en hund som är frisk. Eller den ryggskadade matten som inte klarar av att ta hand om djuret utan att lida på ett högt påtagligt vis själv. Eller att det medför att matte inte har råd att skicka med en tjuga till barnens skolfika eller köpa dem nya vinterskor eller att djuret redan är multisjukt och risken för ytterligare komplikationer är stora - ja, då behöver vi alla stanna upp och ställa oss frågan - för vem gör vi detta, till vilket pris och varför?

Informationsansvaret är stort för att kunna fatta rätt beslut. Och förståelsen för att gränsen är nådd för vad ägaren förmår på alla plan. Veterinärrollen är komplex. De viktigaste medmänskliga egenskaperna är empati och lyssningsförmåga. Att lyssna in vilka frågor som ställs och inte ställs som behöver besvaras innan beslut. Att inte väja för nödvändiga besked eller beslut. Vi är alla djurägare på Djursjukhuset. Etiska frågor är viktiga för oss. Hitanför gränsen för djurskyddet väjer vi inte för samtalet kring vad som är bäst för det enskilda djuret och ägaren.

Var inte rädd för att fråga om du behöver stöd i dina tankar.