Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.

Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.

Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.

Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.

Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.

Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.

Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.

Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.

Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra innan de uppnått tioårsåldern. Vissa raser är mer drabbade. Långhårig collie, rottweiler, cavalier king charles spaniel, golden retriever och engelsk cocker spaniel är högriskraser för att utveckla sjukdomen.

Medan raser med låg risk att utveckla pyometra är: drever, schäfer, miniatyrtax, tax (vanlig storlek) och hamiltonstövare.

Vanligast får tiken pyometra som medelålders-äldre. Sjukdomen uppkommer i samband med eller efter löp. Klassiska symtom är ökad törst och urinavgång, slöhet, röda ögonvitor. En del av tikarna har öppen livmodermun och har variga, ibland blodblandade flytningar. I de fall tiken har stängd livmodermun ansamlas varet inne i livmodern som förstoras. I vissa fall kan livmodern brista och varet kommer ut i bukhålan med bukhinneinflammation som följd. Dessa tikar är livshotande sjuka.

Enda botande behandlingen är operation. En icke åtgärdad pyometra är potentiellt dödligt. Antibiotika fungerar på vissa men bara tillfälligt och är därför inget alternativ. På de flesta fungerar de inte alls.

Alizineinjektioner kan användas i mycket särskilda fall men efter diskussion och samråd med veterinär. Alizin ger livmodertömning men det finns hög risk för återfall vid nästa löp. Det är inget egentligt alternativ för en avelstik, eftersom man inte bör avla på tikar med benägenhet att utveckla en pyometra.

Vid operationen avlägsnas äggstockar och livmoder under fullnarkos. Tiken får intravenöst dropp och smärtlindring. I de flesta fall mår hon bra av att få fortsatt stationärvård med dropp och smärtlindring tills hon är helt återhämtad och med normal kroppstemperatur samt äter och dricker självmant. Antibiotika ges till gravt nedsatta tikar inför operationen och till de tikar som har en brusten livmoder. Övriga läker i de allra flesta fall utan komplikation.

Stygnen på magen tas efter cirka 10 dagar. Tills dess får man hålla henne i strikt koppel på promenaderna, låta henne vila ut på en lugn plats i en ren bädd och med krage på för att skydda såret.

Om man väljer att kastrera sin tik får man avdrag på sin försäkringspremie hos sitt försäkringsbolag. Kom i håg att meddela ditt försäkringsbolag om du har en kastrerad tik!

På bilden nedan syns en stor livmoder på en liten dvärgspets. Normal livmoderstorlek är 3-4 mm per livmoderhorn.

   

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.

Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.

Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.

Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:

http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k

http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.

Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).

Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.

Bosse före operationen:

... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8

Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:

http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds

Ebba är en 6 år gammal rottistik som efter lek i höstas skadade sitt vänstra bakben. Hon kom till oss för bedömning av benet och en korsbandsskada konstaterades. I leden sågs också artrosförändringar. Ebba bokades till veterinär Andreas som opererade henne med en så kallad TTA-metod (tuberositas tibiae advancement). Man sågar då av den övre platån i leden och förskjuter den framåt för att ändra belastningen i knäleden. Det kan tyckas som en drastisk metod, men har visat sig ha mycket gynnsamma resultat på återhämtningen. Lika viktigt som en lyckad kirurgi är en omsorgsfull rehabiltering efteråt med syfte att återställa muskulär funktion och ledens rörelseomfång. Se nedan bilder efter operationen och en lycklig och ambitiös Ebba på rehabbesök.    

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.

När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 

Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.

Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.

Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.

Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.

Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.

I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.

Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?

Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   

Ilizi är en äldre ridgebackdam som är ute på en löprunda med matte när hon blir ormbiten i nosen. Matte åker in med henne till oss på Djursjukhuset där hon skrivs in för vård, observation och smärtlindring. Nosen sväller upp tämligen omgående och Ilizi är inte särkilt sugen på att äta och verkar lite tagen.

Nästa dag är hon piggare vid ronden och hon bedöms preliminärt kunna gå hem. Matte blir uppringd och meddelad detta och andas förstås ut att faran tycks vara över. Vid lunchtid försämras Ilizi, först subtilt - lite flåsig, inåtvänd. Nosen har svullnat upp mera. Veterinären ringer matte och resonerar kring att det är ett illavarslande förlopp och att det finns anledning att behandla med ormserum.

Ilizi försämras sedan snabbt med snabb hjärtfrekvens och påverkat allmäntillstånd. Hon sätts på serumbehandling intravenöst. Som med ett trollspö mår hon bra efter behandlingen är avslutad. Hon är pigg och otålig och nossvullnaden har fallit helt. Hennes blodvärden ser fina ut, men vi skickar också ett troponin, en hjärtmarkör som kan vara vägledande för hur hjärtat mår vid sidan av den vanliga undersökningen. Troponinet är förhöjt och Ilizi går hem på strikt vila.

Hon kommer på återbesök efter ett par veckor och njur-och leverprover tas vid sidan av ett nytt troponin. Samtliga prover är normala. Ilizi friskskrivs. På bilden kan du se sviter av ormbettet vid Ilizis nos. Ett ärr hon får leva med troligtvis.

Allmänt om ormbett:

• Var uppmärksam om du vistas i soliga stenpartier under våren. Håll din hund kopplad. Ormar solar gärna där - även medan snön fortfarande ligger. Förra året fick vi in ormbitna hundar redan i mars.
• Om din hund blir ormbiten - håll den i stillhet så mycket det går
• Ring veterinär för att få komma in för bedömning
• Kortison anses inte vara till någon hjälp vid ormbett. Meddela behandlande veterinär om du gett kortison och vilken dos.
• Vi skriver in alla ormbitna hundar för observation och smärtlindring samt burvila och intravenös vätsketerapi. En del hundar sväller inte alls upp vid bettstället. Dessa kan förmodas ha blivit bitna utan att ormen tömt sitt gift. De som fått i sig gift sväller i regel påtagligt över bettområdet (oftast nos eller framtass)
• Ormserum reserveras för de med påverkat allmäntillstånd, blodiga diarréer, blödningar i huden, hjärtpåverkan och de med organsvikt. Ju tidigare behandlingen sätts in desto bättre prognos.
• Vi rekommenderar uppföljande kontroll cirka två veckor efter bettet på de flesta hundar. Under mellanperioden ska hunden vilas. Det finns risk för så kallade senrekationer på hjärta, lever och njurar som man bör ha respekt för.
• De allra flesta ormbitna hundar klarar sig fint!

Joy är en ung tibetansk terriertik som strax efter förlossningen av sina valpar börjar skaka, hässja och bli darrig. Matte kontaktar oss på Djursjukhuset för råd. Vi misstänker ecklampsi, som är ett potentiellt livshotande tillstånd om det inte behandlas och bokar in henne för en omgående akuttid.

Typiska symtom vid ecklampsi är ofrivilliga muskelryckningar, flåsighet, små pupiller, feber, upphörd aptit och ointresse att ta hand om valparna. Vid riktigt akuta tillstånd får tiken kramper, som också ge upphov till blodsockerfall med ytterligare kramprisk. Även aggressivitet kan vara ett symtom som ses. Ecklampsi kan uppträda runt valpningen och tre veckor framåt och anses i första hand drabba tikar av liten ras med stora kullar - men utesluter inte att större tikar eller tikar med små kullar också kan få det. Tillståndet uppträder för att det blir ett stort behov av kalcium till valparna under fostertiden, som sedan ökar dramatiskt när mjölkproduktionen kommer igång. Då kan blodkalciumnivåerna falla hastigt och ecklampsi uppstår.

Tikar som får kramper på grund av snabbt insättande kalkbrist kan ofta behöva ytterligare kalcium intravenöst innan blodkalcium stabiliseras. De behöver noggrann övervakning de närmaste dygnen.

Joy konstateras med ett blodprov ha markant låg blodkalcium och får kalciuminfusion av veterinären. Dosen som ges anpassas efter tiken under noggrann bevakning av hjärtverksamheten. Calcium intravenöst ökar risken för hjärtrytmstörningar och en hastig giva eller en överdos kan vara fatal - så det gäller att vara försiktig.

I vissa fall rekommenderas avvänjning av valparna, i andra försöker man att fortsätta ge di med uppmärksamhet hur tiken mår. Om valparna är äldre ökar man istället på av valpfodret för att indirekt minska mjölkproduktionen. Ibland får man sinlägga tiken helt. Då brukar man ofta använda Galastop, som är ett registrerat läkemedel för ändamålet.

En tik med ecklampsi anses ha viss risk att utveckla tillståndet igen och man bör noggrant diskutera med sin veterinär om hon bör paras igen. Eftersom man ser ecklampsi oftare i vissa raser finns anledning att fundera över att avstå från avel på de individer som drabbas för att undvika att sjukdomen sprids i populationen. Men också för tikens skull - att få kalkbrist och kramper är påfrestande för tiken både fysiskt och psykiskt.

Förebygg ecklampsi med anpassat foder för dräktighet med kontrollerade nivåer av kalcium och fosfor. Ge inte extra kalktillskott - det kan snarare öka risken för att utveckla ecklampsi! Undvik att ge rent kött till tiken. Tillse att hon är näringsförsörjd hela dräktigheten - inte minst de sista tre veckorna ökar behovet av väl sammansatt näring kraftigt.

Tikar med och utan ecklampsi ska ges foder av med anpassat näringsinnehåll. Diskutera gärna med din veterinär om vilka foder som finns att välja på.

För vackra Joy gick allting bra. Hon diar sina valpar som ökat i vikt jättefint och mår själv alldeles prima. Härligt!