Inlägg publicerade under kategorin Kirurgi

Av djursjukhusetgammelstad - 3 september 2013 21:42

Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig av oro. Vad har hänt? Hon inser att hon aldrig kan leta upp Smilla utan att Smilla själv behöver klara av att komma tillbaka. Matte visslar i pipan. Det är tyst. Efter en lång stund hör hon Smilla igen. Hennes skrik som skär genom märg och ben.


Hunden dyker upp, rosslande i andningen. Hon släpar sig fram.


Matte tar Smilla till bilen och kör i ilfart till Djursjukhuset.


Där konstateras att hennes Smilla har fått en stakningsskada in i brösthålan. Bröstkorgen är perforerad av något, sannolikt en gren som har rikoschetterat i full kraft in i bröstet och åstadkommit ett läckage in i bröstet. Lungorna trycks ihop av den instormande luften, hjärtat arbetar frenetiskt för att syresätta kroppen. Smilla är döende.


Smilla sövs. Vår mest erfarna djursjukskötare rings in. Tiken läggs på ventilator (respirator) för att få hjälp att andas när hon inte klarar det själv. Två veterinärer hjälps åt under operationen för att laga den sårskada som uppstått. Man avslutar med att lägga så kallade pleuradränage för att kunna evakuera luft som fortsätter att läcka in i lungsäcken.


Smilla behandlas med smärtstillande och antibiotika. Hon är kritiskt sjuk men återfinner inom några fantastiska dygn sin kraft igen. När matte får höra att Smilla är hemgångsklar, visserligen klenare än vanligt men utan behov av dränage, är matte lycklig men osäker. På hennes näthinna har hon en rosslande, plågad hund som inte har lång tid kvar. Men när matte kommer för att träffa henne sprider sig ett lyckligt leende när hon ser sin Smilla på bättringsvägen.


Och i dag har vi förmånen att kunna göra en slutröntgen av hennes lungor och kunna konstatera att allt har gått bra. Och studsbollen Smilla längtar efter att springa igen.


 

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 19 augusti 2013 11:07

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra innan de uppnått tioårsåldern. Vissa raser är mer drabbade. Långhårig collie, rottweiler, cavalier king charles spaniel, golden retriever och engelsk cocker spaniel är högriskraser för att utveckla sjukdomen.


Medan raser med låg risk att utveckla pyometra är: drever, schäfer, miniatyrtax, tax (vanlig storlek) och hamiltonstövare.


Vanligast får tiken pyometra som medelålders-äldre. Sjukdomen uppkommer i samband med eller efter löp. Klassiska symtom är ökad törst och urinavgång, slöhet, röda ögonvitor. En del av tikarna har öppen livmodermun och har variga, ibland blodblandade flytningar. I de fall tiken har stängd livmodermun ansamlas varet inne i livmodern som förstoras. I vissa fall kan livmodern brista och varet kommer ut i bukhålan med bukhinneinflammation som följd. Dessa tikar är livshotande sjuka.


Enda botande behandlingen är operation. En icke åtgärdad pyometra är potentiellt dödligt. Antibiotika fungerar på vissa men bara tillfälligt och är därför inget alternativ. På de flesta fungerar de inte alls.


Alizineinjektioner kan användas i mycket särskilda fall men efter diskussion och samråd med veterinär. Alizin ger livmodertömning men det finns hög risk för återfall vid nästa löp. Det är inget egentligt alternativ för en avelstik, eftersom man inte bör avla på tikar med benägenhet att utveckla en pyometra.


Vid operationen avlägsnas äggstockar och livmoder under fullnarkos. Tiken får intravenöst dropp och smärtlindring. I de flesta fall mår hon bra av att få fortsatt stationärvård med dropp och smärtlindring tills hon är helt återhämtad och med normal kroppstemperatur samt äter och dricker självmant. Antibiotika ges till gravt nedsatta tikar inför operationen och till de tikar som har en brusten livmoder. Övriga läker i de allra flesta fall utan komplikation.


Stygnen på magen tas efter cirka 10 dagar. Tills dess får man hålla henne i strikt koppel på promenaderna, låta henne vila ut på en lugn plats i en ren bädd och med krage på för att skydda såret.


Om man väljer att kastrera sin tik får man avdrag på sin försäkringspremie hos sitt försäkringsbolag. Kom i håg att meddela ditt försäkringsbolag om du har en kastrerad tik!


På bilden nedan syns en stor livmoder på en liten dvärgspets. Normal livmoderstorlek är 3-4 mm per livmoderhorn.

   

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.


Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.


Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.


Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:


http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k


http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.


Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).


Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.


Bosse före operationen:

     


... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:


http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8


Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:


http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds





Av djursjukhusetgammelstad - 29 april 2013 09:43

Ebba är en 6 år gammal rottistik som efter lek i höstas skadade sitt vänstra bakben. Hon kom till oss för bedömning av benet och en korsbandsskada konstaterades. I leden sågs också artrosförändringar. Ebba bokades till veterinär Andreas som opererade henne med en så kallad TTA-metod (tuberositas tibiae advancement). Man sågar då av den övre platån i leden och förskjuter den framåt för att ändra belastningen i knäleden. Det kan tyckas som en drastisk metod, men har visat sig ha mycket gynnsamma resultat på återhämtningen. Lika viktigt som en lyckad kirurgi är en omsorgsfull rehabiltering efteråt med syfte att återställa muskulär funktion och ledens rörelseomfång. Se nedan bilder efter operationen och en lycklig och ambitiös Ebba på rehabbesök.    


 



   
 




Av djursjukhusetgammelstad - 24 april 2013 20:43

     

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.


När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 


Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.


Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.


Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.


Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.


 

  

Av djursjukhusetgammelstad - 17 april 2013 17:59

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.


Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.


I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.


Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?


Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   


                              

Av djursjukhusetgammelstad - 20 mars 2013 08:23

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.


Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.


De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.


Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.


Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.


Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.


Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.


Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.


- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.


- Hur kan du veta att han har svalt två?


- Jag saknade två, säger husse.


- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.


- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.


Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.


Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.


- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.


- Ok, säger husse.


Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.


Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.


- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.


 

 


Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   


En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.


- Ut och sök! uppmanar matte.


I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.


- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.


De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?


Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        





Av djursjukhusetgammelstad - 8 mars 2013 13:42

Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.


Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.


Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.


Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.


Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.


Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!


Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  


Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)


http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276


Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.


 


... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se