Inlägg publicerade under kategorin Medicin

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54

 


Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.



Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.



Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.



Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.



Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.



Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.



Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.



Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.



Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 24 april 2013 20:43

     

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.


När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 


Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.


Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.


Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.


Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.


 

  

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 7 april 2013 15:15

 


Ilizi är en äldre ridgebackdam som är ute på en löprunda med matte när hon blir ormbiten i nosen. Matte åker in med henne till oss på Djursjukhuset där hon skrivs in för vård, observation och smärtlindring. Nosen sväller upp tämligen omgående och Ilizi är inte särkilt sugen på att äta och verkar lite tagen.

Nästa dag är hon piggare vid ronden och hon bedöms preliminärt kunna gå hem. Matte blir uppringd och meddelad detta och andas förstås ut att faran tycks vara över. Vid lunchtid försämras Ilizi, först subtilt - lite flåsig, inåtvänd. Nosen har svullnat upp mera. Veterinären ringer matte och resonerar kring att det är ett illavarslande förlopp och att det finns anledning att behandla med ormserum.

Ilizi försämras sedan snabbt med snabb hjärtfrekvens och påverkat allmäntillstånd. Hon sätts på serumbehandling intravenöst. Som med ett trollspö mår hon bra efter behandlingen är avslutad. Hon är pigg och otålig och nossvullnaden har fallit helt. Hennes blodvärden ser fina ut, men vi skickar också ett troponin, en hjärtmarkör som kan vara vägledande för hur hjärtat mår vid sidan av den vanliga undersökningen. Troponinet är förhöjt och Ilizi går hem på strikt vila.

Hon kommer på återbesök efter ett par veckor och njur-och leverprover tas vid sidan av ett nytt troponin. Samtliga prover är normala. Ilizi friskskrivs. På bilden kan du se sviter av ormbettet vid Ilizis nos. Ett ärr hon får leva med troligtvis.


Allmänt om ormbett:


  • Var uppmärksam om du vistas i soliga stenpartier under våren. Håll din hund kopplad. Ormar solar gärna där - även medan snön fortfarande ligger. Förra året fick vi in ormbitna hundar redan i mars.
  • Om din hund blir ormbiten - håll den i stillhet så mycket det går
  • Ring veterinär för att få komma in för bedömning
  • Kortison anses inte vara till någon hjälp vid ormbett. Meddela behandlande veterinär om du gett kortison och vilken dos.
  • Vi skriver in alla ormbitna hundar för observation och smärtlindring samt burvila och intravenös vätsketerapi. En del hundar sväller inte alls upp vid bettstället. Dessa kan förmodas ha blivit bitna utan att ormen tömt sitt gift. De som fått i sig gift sväller i regel påtagligt över bettområdet (oftast nos eller framtass)
  • Ormserum reserveras för de med påverkat allmäntillstånd, blodiga diarréer, blödningar i huden, hjärtpåverkan och de med organsvikt. Ju tidigare behandlingen sätts in desto bättre prognos.
  • Vi rekommenderar uppföljande kontroll cirka två veckor efter bettet på de flesta hundar. Under mellanperioden ska hunden vilas. Det finns risk för så kallade senrekationer på hjärta, lever och njurar som man bör ha respekt för.
  • De allra flesta ormbitna hundar klarar sig fint!
Av djursjukhusetgammelstad - 3 april 2013 11:04

Joy är en ung tibetansk terriertik som strax efter förlossningen av sina valpar börjar skaka, hässja och bli darrig. Matte kontaktar oss på Djursjukhuset för råd. Vi misstänker ecklampsi, som är ett potentiellt livshotande tillstånd om det inte behandlas och bokar in henne för en omgående akuttid.


Typiska symtom vid ecklampsi är ofrivilliga muskelryckningar, flåsighet, små pupiller, feber, upphörd aptit och ointresse att ta hand om valparna. Vid riktigt akuta tillstånd får tiken kramper, som också ge upphov till blodsockerfall med ytterligare kramprisk. Även aggressivitet kan vara ett symtom som ses. Ecklampsi kan uppträda runt valpningen och tre veckor framåt och anses i första hand drabba tikar av liten ras med stora kullar - men utesluter inte att större tikar eller tikar med små kullar också kan få det. Tillståndet uppträder för att det blir ett stort behov av kalcium till valparna under fostertiden, som sedan ökar dramatiskt när mjölkproduktionen kommer igång. Då kan blodkalciumnivåerna falla hastigt och ecklampsi uppstår.


Tikar som får kramper på grund av snabbt insättande kalkbrist kan ofta behöva ytterligare kalcium intravenöst innan blodkalcium stabiliseras. De behöver noggrann övervakning de närmaste dygnen.


Joy konstateras med ett blodprov ha markant låg blodkalcium och får kalciuminfusion av veterinären. Dosen som ges anpassas efter tiken under noggrann bevakning av hjärtverksamheten. Calcium intravenöst ökar risken för hjärtrytmstörningar och en hastig giva eller en överdos kan vara fatal - så det gäller att vara försiktig.

I vissa fall rekommenderas avvänjning av valparna, i andra försöker man att fortsätta ge di med uppmärksamhet hur tiken mår. Om valparna är äldre ökar man istället på av valpfodret för att indirekt minska mjölkproduktionen. Ibland får man sinlägga tiken helt. Då brukar man ofta använda Galastop, som är ett registrerat läkemedel för ändamålet.


En tik med ecklampsi anses ha viss risk att utveckla tillståndet igen och man bör noggrant diskutera med sin veterinär om hon bör paras igen. Eftersom man ser ecklampsi oftare i vissa raser finns anledning att fundera över att avstå från avel på de individer som drabbas för att undvika att sjukdomen sprids i populationen. Men också för tikens skull - att få kalkbrist och kramper är påfrestande för tiken både fysiskt och psykiskt.


Förebygg ecklampsi med anpassat foder för dräktighet med kontrollerade nivåer av kalcium och fosfor. Ge inte extra kalktillskott - det kan snarare öka risken för att utveckla ecklampsi! Undvik att ge rent kött till tiken. Tillse att hon är näringsförsörjd hela dräktigheten - inte minst de sista tre veckorna ökar behovet av väl sammansatt näring kraftigt.


Tikar med och utan ecklampsi ska ges foder av med anpassat näringsinnehåll. Diskutera gärna med din veterinär om vilka foder som finns att välja på.


För vackra Joy gick allting bra. Hon diar sina valpar som ökat i vikt jättefint och mår själv alldeles prima. Härligt!  

 

Av djursjukhusetgammelstad - 24 mars 2013 18:21


 



Det började förra sommaren. Marco fick varigt sekret i sina ögonvrår. Vår veterinär Elisabeth undersökte honom när det inte gav med sig. Huden i ögonvrån var då sårig och Elisabeth misstänkte en autoimmun sjukdom, det vill säga en sjukdom där kroppen angriper sig själv utan egentlig orsak.


Marco bokas in för provtagning. På kort tid har han nu fått sår i munnen, i klofästen och vid ögonen. Det gör för ont för att ta hudprover utan att söva honom. Blodprov för autoimmunsjukdom tas (ANA-prov) samtidigt.


Eftersom Marco mår dåligt och misstankegraden är stark sätts han in på hög dos kortison i väntan på svar. ANA-provet kommer tillbaka positivt. Hudproverna är svårtolkade, inte entydigt antydande att det rör sig om en SLE. Sammanvägt med positivt ANA och hur såren ser ut sammanfattar veterinären Marco har SLE.


SLE är en sjukdom som kan angripa både hud, leder och inre organ. För att må bra krävs ofta höga doser kortison. Dessvärre får hunden över tid ofta besvärande biverkningar. De dricker, kissar, är hungriga, magen svullnar, muskler förtvinar, päls försvinner och huden förtvinas. Levern blir ofta svullen och är en förklaring till bukförstoring.


Marcos SLE visar sig också vara svårbehandlad. Trots höga doser så får han nya sår, nu på kroppen. Och runt anus. Klofästena är variga och ömma. Marco har ont, mår inte bra, är flåsig och har biverkningar av kortison. Marco får en annan immundämpande medicin, Imurel samtidigt som dosen med kortison höjs. Marco provas på en annan kortisontyp, Medrol, som generellt ger mindre hunger och törst men i övrigt har samma biverkningar som ”vanlig” prednisolon. Tanken är nu att han får Imurel parallellt med Medrol för att sedan kunna minska Medroldosen när Imurel har full effekt efter ett par veckor. Han får också antibiotika för sin bakteriella klofalsinfektion.


Såren läker. Ett andra ANA-test är också positivt. Vi känner oss säkra på hans diagnos.


Marco mår inte bra av kortisonet, vi provar trappa ut det och behålla Imurel. Nya sår kommer snabbt och aggressivt.


Matte och husse vill inte ge upp, men vi behöver hitta en behandling som gör honom besvärsfri men med bibehållen livskvalitet. Alternativen är inte många. Vi pratar om Atopica som kan fungera ibland men är kostsamt. Levern är pressad av kortisonet, Marco är konstant hungrig. Han är bukig och ger ett trött intryck.


Nytt försök. Atopica parallellas med högdosbehandling med kortison. Såren läker på nytt.

Vi hoppas att detta är lösningen. Hoppas hoppas. Börjar trappa ned kortison.

Men det kommer bakslag igen. Nu är timmen slagen. Matte och husse tar kontakt med jouren och låter sin vän somna in. Väljer en urna hans kvarlevor får vila i.


Finaste Marco. När inget annat än lidande återstår är det skönt att få slippa mer. Det var  ledstjärnan från början till slut. All beundran för matte och husse som tappert gav allt tills korten var utspelade för deras vän.





Av djursjukhusetgammelstad - 20 mars 2013 08:23

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.


Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.


De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.


Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.


Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.


Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.


Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.


Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.


- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.


- Hur kan du veta att han har svalt två?


- Jag saknade två, säger husse.


- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.


- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.


Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.


Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.


- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.


- Ok, säger husse.


Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.


Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.


- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.


 

 


Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   


En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.


- Ut och sök! uppmanar matte.


I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.


- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.


De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?


Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        





Av djursjukhusetgammelstad - 17 mars 2013 19:03

För snart tre år sedan kommer tyska jaktterriern Hedda in till Djursjukhuset. Husse har märkt att hon är slö och håglös, långt ifrån den krutdurk hon är i normala fall.


Vid undersökning konstateras mycket bleka slemhinnor. Blodprov tas. I provröret ser man med blotta ögat att blodet klumpar sig (agglutinerar). Det föranleder genast misstanke om sjukdomen immunmedierad hemolytisk anemi, som är en sjukdom där kroppen aggressivt angriper de röda blodkropparna så att de faller sönder (hemolys). Det leder till snabbt fallande blodvärde som gör att hunden får svårt att syresätta sig. Man blir trött, andfådd och får hjärtklappning. Det föreligger stor risk att dö i proppbildning.


Prognosen är mycket dålig när man kan se agglutination för blotta ögat.


Vi inledde behandling med hög dos kortison. Kortisonet avser att minska kroppens felaktiga attack på de röda blodkropparna. Emellanåt kan man påvisa en bakomliggande sjukdom som utlöser hemolys. Därför söker vi alltid efter sådan, eftersom vi vill veta om den underliggande sjukdomen också har dålig prognos eller behöver annan behandling.


Hedda svarar inte på behandlingen. Hennes värden fortsätter sjunka. Som lägst har Hedda ett blodvärde på 38. Hon är mycket trött och andfådd. Med husses medgivande får hon syntetiskt blod (Oxyglobin). Det ges för att öka syresättningen i vitala organ som hjärna, njure, hjärta och lever. Får dessa organ syrebrist kan skada vara irreparabel. Dock har Oxyglobin och blodtransfusion en kortvarig effekt. Vi har en respit och hoppas på effekt av kortisonet innan Oxyglobineffekten går ur.


Läget är kritiskt. Hedda har mörkfärgad diarré och är mycket sjuk. Vi väntar. Kommer hon att reda upp detta?


Dagen efter ses en viss förbättring. Hon verkar piggare. Blodvärdet är inte så mycket bättre, men det förbättrade allmäntillståndet ger hopp. Och nu vänder det. Hedda är kvar några dagar till. Hon går hem pigg som en lärka trots ett blodvärde på 53 (mot normala 130-210). Hon är rent odrägligt pigg. Som tyska jaktterriers har en förmåga att vara - energiska som få.


Husse hämtar henne. Vi är alla riktigt glada att det gick vägen trots dåliga odds. Hon får vilas hemma - så gott det går med en Hedda som tycker sig pigg igen.


Hon slussas över på en annan medicinering, Imurel. Hon kommer för nya prover som efterhand glesas ut. Eftersom vi inte kunnat påvisa den utlösande faktorn rekommenderar vi fortsatt behandling.


Husse berättar att han över tid valt att glesa ut Imurel. Att han nu är här för att kolla om det funkar utan. Det är några veckor helt utan. Vi tar blodprover, som visar ett blodvärde på 193. Vi konstaterar att det verkar gå vägen. En lyckad chansning som det ser ut, men att som veterinär hade det varit svårt att kunna ge rådet utifrån vad man riskerar. Ett återfall kan ju innebära döden.


Vi fotar henne för bloggen. Hedda är lycklig gummiboll och är svår att fånga på bild.


Dagen börjar riktigt bra   Att få möta den Hedda som var så nära döden för tre år sedan är ett riktigt lyft.


 



Av djursjukhusetgammelstad - 10 mars 2013 15:40

Analfistlar är nästan enbart förekommande hos schäfer och schäferblandningar, men kan emellanåt dyka upp även i andra raser. Sjukdomen ses hos både hannar och tikar och kan debutera i alla åldrar (dock sällsynt på unghundar). Symtom som ses är att hunden slickar mycket och att det blir en sekretbildning och en avvikande lukt från analområdet. För vissa hundar är det oerhört smärtsamt, medan det för andra - förvånande nog - inte tycks särskilt besvärande.


Tittar man närmare är analområdet genomsatt av små eller stora hål som bildar gångar i anus och sista delen av ändtarmen. En del får öppna kratrar som är mycket djupa och kan involvera hela anusområdet.


Numera betraktar man iförsta hand sjukdomen som en medicinsk åkomma. På sjuttiotalet spekulerade man i att det var schäferns platta, låga svansansättning som gjorde att anus luftades dåligt och man förespråkade svansamputation som behandling. Man har också använt kortison i höga doser utan att få fistlarna att läka, antingen ensamt eller tillsammans med Imurel (azatioprin) som är en cellgift.


När man sedan såg likheter med människans Morbus Crohn kom genombrottet behandlingsmässigt. Hundarna behandlas ofta framgångsrikt med Atopica (ciklosporin), som är en form av immunmodulerande medicinering. Behandlingen syftar till att minska kroppens felaktiga attack på tarmen. Fistelbildning av lindrig eller måttlig omfattning kan ibland behandlas enbart lokalt med Protopic-salva (tacrolimus) som smörjs på 1-2 gånger per dag.


Atopica tolereras i de flesta fall väl av hunden. De första dagarna kan man se illamående och kräkningar, men det är oftast övergående. På längre sikt kan man se ökad behåring, tandköttsnybildning och vårtbildningar, men de flesta mår fint och fistlarna läker ut. Tyvärr behöver flertalet underhållsbehandlas för att inte få återfall. Det är alltid värt att prova sätta ut behandlingen när hunden varit besvärsfri några veckor och sedan hitta lägsta kontrollerande dosering om det kommer ett skov.


Tyvärr är det mycket dyrt att ge Atopica för fistelkontroll. Det är viktigt att diskutera igenom det noggrant innan man sätter in behandlingen så att ägaren är medveten om det. Om hunden har många andra sjukdomar eller om det helt enkelt är för dyrt får man ibland fatta beslut om avlivning eftersom obehandlade analfistlar inte är ett etiskt alternativ.


Vissa kan behöva operera bort fistelbildningar som är svåra att behandla bort, men det är ett delikat område för kirurgisk insats. Det finns risk för avföringsinkontinens bland annat.


Antibiotikabehandling är helt överflödigt på analfistlar. Det är en immunologisk sjukdom och inte en bakterieinfektion. Därför är antibiotika en onödig kostnad - både för plånboken och miljön.


På bilderna nedan ser du en patient med fistlar som nu behandlas med Atopica. Hennes fistlar kräver högre dos Atopica än vanligt för att läka av men husse vill gärna behandla. Hon är i övrigt pigg och frisk och förvånansvärt lite besvärad av sina fistlar.


   

Till vänster ses en kraterliknande fistelbildning som är flera centimeter djup.  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se