Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.

Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.

Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.

Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.

Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.

Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!

Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  

Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276

Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.

... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta

En stor andel av våra tamkatter är överviktiga. Ett skäl är att de flesta kastreras. Med avlägsnade av könskörtlar sjunker ämneomsättningen och aptiten ökar - en olycklig kombination. Om katten dessutom lever ett bekvämt inneliv så är risken stor för övervikt eller till och med fetma.

Övervikten smyger sig på. Det kan vara svårt att se själv hur hullet är när man ser sin kisse varje dag. Nedan ser du ett sätt att göra hullbedömning.

Den ideala katten har midja och revben som går att känna under huden när man stryker. Är den mager känner man kotornas utskott över ryggen - då är den i de allra flesta fall sjuk. Generellt är en idealvikt för en katt 3,5-4 kilo. Många huskatter ligger runt 5 kilo när de uppnåt fem-sex års ålder. Det innebär att de har en betydande övervikt. Med ökande vikt blir de mindre intresserade av att röra på sig. Med åldern kommer sedan artrosbesvär - mycket vanligt och tidigare helt förbisett som sjukdomslidande hos våra katter. Mer än 90 % av katter över tio år har ledsmärtor. Med övervikt ökar belastningen på lederna och katten blir ännu mer stillsam. Det kan vara svårt att skilja smärtinaktivitet från kattens vanliga soffhäng. Var uppmärksam på hur den beter sig jämfört med i unga år - om den slutat hoppa upp i fönster, klättra i klätterträdet, är grinig när man stryker över ryggen, ser stel ut när den reser sig eller tunnas ut i bakdelen finns all anledning att hjälpa katten med smärtkontroll.

En viktig faktor är att banta katten. Bäst är då att välja att medicinskt foder med mycket protein och fibrer. Katter får mättnadskänsla av protein och blir mindre påstridig att få påfyllning i skålen. Katten får inte bantas för fort. Om man gör det riskerar man att den utvecklar leverförfettning som är potentiellt livshotande för katten. Likaså får man inte vara för ihärdig med ett foder som för katten är bra men som den inte gillar. Katter tål inte svält - då blir de sjuka.

Vi hjälper dig gärna med kostråd om du vill för din överviktiga katt.

Att minska kroppsvikten är den största välgärning du kan göra för din katt. Du minskar också risken för diabetes och urinvägsbesvär, som nästan uteslutande drabbar den överviktiga katten.

Katter som går ner snabbt i vikt på grund av sjukdom utvecklar fettlever. De blir i långt gångna fall solgula i huden, ögonvitan och tandköttet. En sådan katt är i regel helt anorektisk (utan aptit) och viktnedgången har varit snabb. De har oftast varit tjocka innan. Då behöver de utredas för att ta reda på om de i grunden har både en fettlever och en leversjukdom eller om det är "enbart" fettlever. Vi sätter matnings-och medicineringssond på fettleverkatter och alla katter som inte äter självmant inom ett dygn. De senare för att undvika utvecklande av fettlever. Sondiläggning är tekniskt enkelt och tolereras väl av kisse.

Dels kan man lägga i nosen på vaken katt med lite lokalbedövning i näsborren. Dessa kan bara sitta några dygn. En grövre matningssond kan läggas under lätt narkos i matstrupen. Syftet är att "mata igång" den katt som av olika skäl förlorat sin aptit. Fördelen med sond är att de snabbare kan få komma hem - och för en katt är trivsel och stressreduktion centralt för tillfrisknande. Grundorsaken till kattens anorexi avgör hur lyckosam man är. Men det är alltid allvarligare när en överviktig katt blir anorektisk - fettlever är vanligare på dem än på den normalviktiga.

Ring och prata med oss om övervikt! Vi hjälper dig gärna med rätt kost och mängd du bör ge varje dag för att nå viktmålet. Använd hushållsvåg för att få exakt mängd. Och aktivera gärna kisse i samband med måltiderna - det finns mängder av sätt att få dem att simulera jakt efter föda. Lägg till exempel mat lite här och där i hemmet så att katten får söka sin mat. Lägg dem inne i leksaker för att stimulera till att pillra ut dem med tassen - alternativen är oändliga.

Och har du en tjockis och tre smalisar behöver du skilja dem åt vid matningstillfällena. En tjock katt kan inte ha fri tillgång på mat - då går den inte ner. Och aktivera dem varje dag med olika leksaker för att stimulera rörelse. Inte alltid lätt med djuret som har svart bälte i chillande - och det kräver sin ägare för att vara påhittig och omväxlande nog för att de ska bli nyfikna. Skicka gärna bilder på era sätt att aktivera katten i samband med utfodring och lek så gör vi ett bildgalleri för inspiration för alla kattälskare som läser bloggen.

Mejla dem till: maria.karlsson@djursjukhuset.se

Nedan bilder på sondläggning av katt. Det ser lite läskigt ut men kisse ligger helt lugnt (även om han undrar vad som händer förstås).

Här är det som behövs för att lägga sonden

Lokalbedövning i nosen

Sondiförande

Sonden på plats och fixeras. Finaste kisse lugn och samarbetsvillig. Hela proceduren tar en minut eller så.

En annan charmknutte med nässond som badat med vår omsorgssköterska Katrin.

Ännu en signatur Maria önskar få belyst hur man sköter hundöron på bästa sätt. Tack för bra skrivtips!

Hundens öronvax är brunsvart. På valpar är det mycket vanligt med ganska riklig vaxbildning. Har valpen inte klåda eller rodnad gör man bäst i att låta naturen ha sin gång och huden komma sams med den flora av bakterier och svamp som finns normalt på huden hos hunden.

Ett hundöra har en lång vertikal hörselgång som åtföljs av en kortare horisontell. Om man drar i öronlappen rätar man ut hörselgången tillfälligt så att den blir nästan rak. Här följer en länk med en bra anatomibild :

http://www.google.com/imgres?imgurl=http://www.dog-health-handbook.com/image-files/dogear.jpg&imgrefurl=http://www.dog-health-handbook.com/dog-ear-canal.html&h=417&w=350&sz=32&tbnid=jQ_GsU-iBAkBFM:&tbnh=85&tbnw=71&prev=/search%3Fq%3Dearcanal,dog%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=earcanal,dog&usg=__uogochJ5mi7emaihMd6ARQAl1_M=&docid=8xasw53M-tc5zM&hl=sv&sa=X&ei=e3sOUZD_A4aD4gTm8ICAAQ&ved=0CDEQ9QEwAg&dur=1050

Peta eller inte peta med tops?

Det är frestande att rengöra med tops för att få rent i hörselgång och öronmussla. Men det är sällan av godo. Dels riskerar man att pressa en del av vaxet ner framför sig i hörselgången så att det bildas en solid klump nära trumhinnan. Dels riskerar man förstås att skada själva trumhinnan om hunden hoppar till eller vrider på huvudet när man är nere i hörselgången. Om öronhuden är röd och inflammerad bidrar man till mer inflammation om man är ovarsam med tops och det kan också bli kvar bomullrester nere på djupet.

Så nej till tops helt enkelt!

Rengöringsmedel

Det finns en uppsjö av olika öronrengöringsmedel. De innehåller olika typer av vaxlösande med varierande pH. De med surt pH kan verka förebyggande mot svampöverväxt men kan å andra sidan svida om örat är sårigt eller inflammerat. Flera har adringerande egenskaper så att huden lugnar ner sig i örat och blir mindre rött. Och några har mjukgörande, återfuktande tillsatser.

Så hur vet man vad man ska välja? Och när ska man rengöra hundens öron?

För att svara på den sista frågan först - ett hundöra behöver inte vara kliniskt rent. Om det är lite vaxigt och hunden är obesvärad utan kliande eller huvudskakningar så behöver örat inte rengöras alls.

Om du har en hund med tunga, hårbeväxta öron som har tendens att bli kladdiga efter badande eller när det är varmt ute kan du anpassa efter behov. Vid öroninflammationer rådger din veterinär dig om frekvens.

Här är några tumregler för vad du bör tänka på vid val av öronrengöringsmedel:

1) Det ska vara anpassat för hund

2) Öronhuden ska inte bli röd efter applikation. Hunden ska vara obesvärad av användning; det ska inte svida eller göra ont. Då finns risk för att man faktiskt skapar ett problem!

3) Dela inte flaska mellan flera hundar eftersom det finns risk för oönskad smittspridning. Det finns engångspipetter som kan vara ett fräscht alternativ om flaskan används glest. Annars rekommenderas att du försöker att inte få hudkontakt med flaskan nere i örat och att du kan använda desinfektionsmedel efteråt på flaskan så att det håller sig fräscht.

Hur gör jag?

Det finns i regel bifogat en bruksanvisning. Håll i ytterörat. Dryp ned medlet så hörselgången fylls. Massera kinden (området över hörselgången) . Låt hunden skaka upp överflödet. Torka ytterörat med en bomullsrondell eller dylikt så det blir torrt. Klart! Och den gamla sanningen att inte peta med något mindre grovt än en armbåge är en bra tumregel.

Trånga hörselgångar?

Vissa hundraser har trånga hörselgångar, till exempel shar pei. Men i regel är en trång hörselgång ett resultat av inflammation och i de flesta fall kan ursprungsdiametern återupprättas om inflammationen går tillbaka.

Ståöron vs hängöron - och öron med hår

Det finns också hundar med mycket öronhår. En del är lika krulliga i sin hörselgång som på huden - en del utan några besvär alls medan andra behöver rengöras och hårplockad för att det inte ska bildas pluggbildning av päls och vax nere i örat. Plocka eller inte? Som en generell regel kan håret vara kvar om hunden är öronfrisk och klådfri och inte har en ökad vaxproduktion. Rådgör gärna med uppfödare och din veterinär om du är osäker!

Tunga pälsiga öronlappar som till exempel amerikansk cocker spaniel med flera kan ha mera problem än ett motsvarande öra som står upp, troligen på grund av ökad luftning av örat. Men det finns många cockrar som aldrig har problem med öronvaxbildning och det finns hundar med ståöron som har det - så det är inte hela sanningen!

På samma sätt kan en del hundar bada på sommaren mest hela tiden utan att öronen behöver rengöras det minsta - medan andra får öroninflammation om de inte hålls efter eller till och medicineras.

Det är en balans mellan hudens immunförsvar, hur aktiva körtlar som finns i hörselgången och vad örat utsätts för i den yttre miljön (värme och vatten, rengöring). En hund som är allergisk har i regel en mer uttalad vaxbildning och kan behöva rengöras regelbundet (varannan vecka eller så) för att slippa öroninflammation.

Om hunden kliar och är vaxig kan rengöring prövas i ett par-tre dagar förutsatt att inte tillståndet förvärras. Är inflammationen inte bättre rekommenderas veterinär bedömning av örat.

Återkommande öronproblem behöver en långsiktig utredning och behandlingsstrategi.

I dag vill vi gärna berätta om hur vi ibland behöver vara detektiver för att komma fram till diagnos. Följ med på Enzos resa!

Enzo är en basset från Västerbotten som remitterades till oss på Djursjukhuset från våra kollegor i Vännäs. Han hade då haft feber i nästan två månader och utretts och försökbehandlats utan framgång.

Enzo skrevs in för utredning. Vid undersökning konstaterades att han var tunnmusklad, framförallt i ansiktet. Han uppvisade obehag vid sträckning i höftleder men i övrigt inga tecken på ledsmärtor. Hjärta och lungor lät normala och magen var mjuk och oöm. Han hade heller inte ont i nacken som kan ses ibland vid oklara febertillstånd och beror då på en hjärnhinneinflammation (som dessutom förekommer i rasen - även om Enzo var i äldsta laget för att det skulle vara riktigt rimligt).

Oklar feber behöver minutiös och strategisk utredning. Man behöver hitta orsaken för att kunna behandla rätt. Generellt är det ovanligt med bakteriella infektioner som orsak till feber utan att man har tydliga tecken på var febern kommer i från. Enzo varken hostade, hade bekymmer med urineringen eller diarré. Lymfknutor normalstora. Inga svullnader eller andra konstigheter. Nu behövde vi utreda honom i strategisk ordning för att hitta rätt.

Urinprovet var blankt - därmed kunde njurbäckeninflammation och prostatainfektion direkt uteslutas. Röntgen av lungor var normal - därmed kunde vi utesluta tråkigheter som till exempel lungtumör. Bukultraljud planerades för letande av eventuella tumörer. Men blodprovet visade på förhöjda muskelenzymer. Enzo hade också förhöjda blodproteiner och påverkan på leverproverna. Leverprovsförändringar hade setts tidigare i Vännäs - nu var de glädjande nog lägre.

Höga blodproteiner kan bero på långvarig immunstimulering men också att det finns tumörer. För att särskilja dem åt skickas en såkallad elektrofores för att se om det är en och samma proteinfraktion som ligger högt (trolig tumör). Det är ett prov som analyseras i Uppsala en gång i veckan, så det var förstås läge att fundera över behandlingi väntan på provsvar. Det kähns angeläget att veta att vi inte tumörbehandlar utan att känna till det - vi riskerar att utsätta hunden för en behandling med biverkningar med en sjukdom med dålig prognos och det är förstås inte rätt.

Men i väntan på svar behövde vi prova något klokt.

Enzo sattes in på kortisonbehandling för en förmodad immunmedierad muskelinflammation. Vännäs hade skickat reumatiska prover och de hade inte blivit klara ännu. Om de är positiva är sjukdomen i regel mer svårbehandlad och behandlingskrävande.

Nästa morgon hoppade en glad Enzo i sin box och var ivrig att komma ut! Febern var nästan borta och det ledsna i hans ögon bytta mot en glädjeglimt istället. Han fick bo kvar ett dygn till för att vi skulle säkerställa att febern givit med sig innan det var dags att åka hem.

Veckan efter hemgång kommer det glädjande provsvaret på elektroforesundersökningen att det är en långvarig immunstimulering som ger höga blodproteiner. Och hans ANA-prov i Vännäs är negativt - det vill säga det finns hopp om att han ska klara sig på lägre doser kortison och vara besvärsfri alternativt kunna komma av behandlingen helt på sikt.

Det är inte klarlagt varför han har fått sin muskelinflammation - varför kroppen ger sig på sin egen muskulatur. Ibland får vi nöja oss med att hunden mår bra och att det är gott nog.

Vid telefonkontakt mår Enzo prima, är mera hungrig och törstig av kortisonet men pigg och fartig och lycklig igen. Matte säger att de har sin gamle Enzo tillbaka.

Remissvaret till distriktsveterinärstationen i Vännäs känns extra roligt att skriva när allt gick så bra. Nu tar våra duktiga kollegor i söder över vård och behandling men kan förstås ringa om de vill bolla frågor med oss.

Här nedan en bild på Enzo under tiden vi hade förmånen att få ha honom hos oss!   

Varning för lite läskiga bilder längre ner!

 Ni minns kanske Turbo? Sphynxkatten som fick fyra ungar men strax därpå blev sjuk i en aggressiv juverinflammation. Hon behövde vård med antibiotika, smärtlindring och intravenös vätskebehandling. Turbo var mycket sjuk. Hemma fanns hennes nyfödda ungar utan mamma. Mamma för sjuk att dia dem. Vi lade ut en vädjan om amma på Facebook. Responsen var enorm och frågan nådde långt ner i Sverige där flera erbjöd sig att stödmata om ingen amma fanns att tillgå. Matte åkte med Turbos ungar och provade. Första honan ville inte veta av dem. Modfälld och förstås orolig för sin hona åkte hon vidare till nästa. Den potentiella amman hade redan ungar, men det fanns plats även för dessa pyren. Och med lite list och erfarenhet accepterades idén. Matte kunde pusta ut. Åtminstone för stunden.

Turbos juver såg alltmer illa ut, började svartna och stötas av. En för katt mycket ovanlig komplikation. Tillslut sprack juvret, varet vällde ut. Hon mådde bättre efter det - så är det ofta. Trycket släpper från all ansamlad sårvätska  och ett naturligt dränage uppstår av bakterierna. Såret läggs om med kompresser som absorberar sårvätska och är tillslut infektionsfritt. Då sövs hon för att få hjälp med sårläkningen. Man lägger in syntetisk kollagen och syr igen såret. Det läker nästan mirakulöst snabbt och fint och Turbo återfår sina gamla krafter.

Hon är en social katt som älskar sällskap och kel. Lyckan är stor när hon får komma hem igen. Till matte och husse. Ungarna är kvar hos sin amma. Nu behöver Turbo hämta krafter själv, inte dela dem med ungar. Hur tråkigt det än känns.

En av ungarna, den minste, får vi rapport om inte klarar sig. Tre kraftpaket finns kvar, som växer och frodas hos sin nya mamma.

Vi tackar matte för rapporten och alla bilder. Vi håller alla tummar att Turbo är i gammal god form snart och längtar förstås efter att få beundra hennes ungar när de är färdiga för leverans.

Och vi vill tacka för allt engagemang när vi bad om amma! Det är gott att ha många hjärtan som klappar för våra vänner djuren när nöden är stor. Tack.

  Turbos ungars amma ...      

Katten Tösen är en umeå-dam som hör av sig i veckan på mejlen och hälsar att hon mår bra och är medicinfri sedan ett halvår. Matte kom in med henne på grund av kramper för tre år sedan. Tösen hade beteendeförändrats sista veckorna innan kramperna kom - blivit mer kontaktsökande och kelig berättade matte. Sedan kom de i cluster. Epilepsiliknande kramper som inte gav med sig. Hon verkade desorienterad, inte alls som hon brukar. Matte åkte de tjugofem milen till oss med stor oro för hur det skulle bli.

Tösen blev inskriven. Clusterkramper (till skillnad från glest förekommande) fordrar intravenös medicinering, det duger inte med tabletter som tar alldeles för lång tid att få effekt av. Blodprover som togs var normala; ingen medicinsk orsak till hennes symtom kunde påvisas. Det är både bra och frustrerande. Bra för att prognosen är ytterst dålig om man krampar av leversvikt till exempel. Frustrerande för att man som ägare vill veta vad som behandlas och om det är värt att göra det. Att det inte är att förlänga plågan.

Vi pratade orsak till kattkramper. Att det kan finnas förändringar i hjärnan som går att se på magnetröntgen. Matte bestämde sig för att prova krampmedicinera i första hand. Om Tösen inte fick krampkontroll skulle hon ta ny ställning.

Hon svarade fint. Blev besvärsfri och fick tuffa hem efter ett par dygn, lite yr och trött av den initiala doseringen. Sedan följde en tid av regelbundna provtagningar avseende fenemalnivå i blodet och leverstatus. Allt verkar fint såtillvida men Tösen är grinig och trött och vi bestämmer att vi behöver minska dosen. Och då mår Tösen fint igen! Matte känner igen sin gamla katt och pustar ut.

Sedan går det ett år eller två. Tösen har varit helt utan kramper. Vi diskuterar om man långsamt skulle försöka sänka dosen Fenemal och försöka komma av medicineringen. Matte är tveksam. Och det är hennes val. För Tösens del är det en risk att kramperna kommer tillbaka. I andra vågskålen ligger att slippa tabletter och provtagningar och eventuella biverkningar vi inte ser eller vet om.

Efter ytterligare något halvår bestämmer sig Tösens matte för att försöka sätta ut behandlingen. Hon minskar lååångsamt. Det går bra. Och som sagt - i veckan kom mejlet att Tösen varit besvärsfri länge. Matte Lena berättar att hon själv är sjuksköterska på intensivvårdsavdelning. Och att det finns inget så glädjande som när patienter som tillfrisknat tittar förbi och säger hej. Att det gör hennes dag.

Vi får nöja oss med mejl, säger Lena. Tösen själv har inga planer på att åka bil och hälsa på bara för att. Och det räcker alldeles gott att se henne på bild i sitt klätterträd och glädjas åt hur bra det gick. Ett mejl betyder så mycket, eller hur!

Varning för lite läskiga bilder!

Kortison är ett ämne som bildas naturligt i kroppens binjurar. Emellanåt kan det krävas högre doser än vad binjurarna förmår att producera. Då kan man tillföra hormonet i form av tabletter eller injektion.

Kortison är ett livsviktigt hormon i kroppen som har en central roll i ämnesomsättningen. Det är också ett stresshormon som gör kroppen redo för strid och flykt. Det är kraftfullt inflammationsdämpande och klådlindrande på många hudbesvär. Och livsviktig vid binjuresvikt och livshotande sjukdomar som t ex hemolytisk anemi (kroppseget angrepp på röda blodkroppar).

De omedelbara biverkningarna som kan ses är ökad törst, aptit och urinavgång. Det är i viss mån individberoende hur stora besvär djuret får, men också ett samband mellan högre dos - mer biverkning. På katter ses inte ökad törst och aptit lika tydligt alls. En del hundar flåsar mer och är stressade, andra blir slöa. På längre sikt och med höga doser kan man riskera fler biverkningar. En sådan - lite mer ovanlig - är att det bildas kalk i huden som ger sårbildning, hudinfektion och ofta besvärande klåda. Nacken är ett vanligt område för calcinoser, men i långt gångna fall kan de ses överallt på kroppen.

Här får man se upp så man inte höjer kortisondosen eftersom det enbart förvärrar tillståndet. Nedan en bild på en rottis med så kallade calcinoser. Det tar tid att läka men det läker förutsatt att kortisonbehandlingen sätts ut.

Kortisontabletter  (t ex Prednisolon och Medrol) skrivs flitigt ut vid allergisk klåda. Det är centralt innan behandlingen sätts in att t ex parasitklåda är uteslutet, till exempel demodex och rävskabb. Annars skapas förutsättningar för dem att föröka sig ytterligare. Det kan se förvillande likt ut i symtombild. Och värt att lägga på minnet är att en allergisk hund också kan smittas av parasiter - så att man inte höjer dosen i tron att det är allergin som förvärrats.

Även hundar och katter med magbesvär kan behöva kortison för sin inflammerade magtarmkanal. Vid sidan av medicineringen är det också här viktigt att inte ge mer än vad nöden kräver och kombinera med till exempel diet och bulkmedel (exempelvis psylliumfrön).

Vad är då en farlig dos?

Det är högst individuellt hur mycket kroppen "tål" under längre tid. Medan vissa får överdoseringsbesvär i form av leverpåverkan,  håravfall och bukighet kan andra medicineras utan problem. Genom andra insatser än tabletter, till exempel täta bad, öronbehandling med droppar, lokalbehandling med cortisonspray med mera försöker man alltid i första hand ge kortison varannan dag.

Benskörhet som ses hos oss människor är ingen biverkning vi ser hos katt och hund.

Nedan exempel på en katt med eosinofila granulom i mungipan och i munhålan som fordrar kortison för att hållas i schack:

... och nedan en kisse med allergisk klåda, där särskilt öron och tassar var drabbade. Se bild före behandling med kortison och efter en vecka:

Kisse står i dag på allergimedicinering med sprutor en gång i månaden och slipper kortison helt och hållet.

Som alltid vid en behandling får fördelar vägas mot risker. Om alternativet är att ha svår klåda är det ju att föredra att få ha ett kvalitativt liv på kortison om inga andra alternativ finns. Eller att slippa buksmärtor, kräkningar, diarréer. Veterinären behöver prova fram lägsta fungerande dos och vid behov av höga doser som ger för stora biverkningar hitta andra alternativ eller komplement till behandlingen. Det är alltid du som ägare som har bäst överblick vilken livskvalitet ditt djur har så dialogen är viktig.

Ringorm hos hund är ganska ovanligt. Det många tänker är ringorm är snarare en stafylokockinfektion i huden som ger ringformiga eksem i ett mer koniskt skede. Se nedan Tigers mage:

Därför var det ett exklusivt besök när matte Olga kånkade in ett gäng bedårande, leveransklara amstaffar med eksem hela bunten. Inklusive mamma Kendi som ståtade med ett eksem på näsan. Vi pratade olika alternativ. Smittsamt - helt klart. Stafylokocker sprider sig inte på det viset på hundar. Å andra sidan - ringorm?

Matte berättar om Kendis stora passion för igelkottar. Vi tar en svampodling och med tanke på att alternativen är ganska få, skriver jag ut ett schampo som Olga får åka hem med. Jag försöker visualisera hennes elva valpar och mamma i badet och det rycker i smilbanden.   Vilken match! (Dock har vi inte förärats sådana bilder) Matte höjde inte på ett ögonbryn eller stönade ens när hon förärades receptet. Hon kånkade resolut hela bunten och åkte hem och sanerade.

Nåväl, eksemen ger med sig och odlingen konfirmerar ringorm som har gnagarursprung. Om Kendi kunnat berätta hade hon kunnat tala om när hon var på äventyr från valplådan och var i närkamp med en gnagare. Nu är i alla fall alla tolv besvärsfria och det är färdigbadat. Slutet gott.

Jag kan inte hålla mig utan måste visa en bild av en av de bedårande valparna: