Inlägg publicerade under kategorin Fakta

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54

 


Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.



Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.



Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.



Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.



Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.



Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.



Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.



Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.



Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.



Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.


Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.


Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.


Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:


http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k


http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.


Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).


Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.


Bosse före operationen:

     


... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:


http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8


Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:


http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds





Av djursjukhusetgammelstad - 22 juni 2013 19:58

Jouren har varit ganska lugn när matte ringer om Vilmer. Hon är uppriven, gråter så det hackar i orden och veterinären har svårt att riktigt förstå vad som hänt.


- Benet... åååh.. det hä-änger, snyftgråter matte.


Hon kommer in med Vilmer. Ett bedårande litet pyre på dryga kilot. Och mycket riktigt hänger ett bakben i en högst onormal vinkel. Veterinären känner försiktigt.


- Jag tror det är ur led, möjligen brutet också.


Vilmer gnyr. Han har ont, hittar ingen position som känns uthärdlig. Matte smeker med ömma, rädda händer över hans lurviga rygg. Han får en lugnande spruta och somnar in så att han kan röntgas.


- Jaa, det är ur led, meddelar veterinären. Vi får låna honom av dig en stund, han behöver sövas för att jag ska kunna dra det rätt.


Matte nickar förvirrad. Hon åker hem, väntar oroligt vid telefonen. Efter två timmar ringer veterinären och berättar att allt gått bra, att höften är på plats igen och att lille Vilmer ligger för uppvak.


- Hur gick det till egentligen? frågar veterinären vänligt. Det krävs ju rätt stor kraft för att en höft ska hamna ur led, även på en liten hund. Han har ett par revbensbrott också?


Matte blir tyst.


- Eeeh.. ja... alltså, han föll nerför trappan. Min sambo råkade knuffa ner honom. Han är ju så liten, Vilmer, han såg honom inte och plötsligt...


Rösten bryts. Matte gråter igen. Det gör ont i hjärtat att höra.


- Såja, en olycka kan ju hända, stackars husse. Jag föreslår att Vilmer sover ut till i morgon så ser vi att allt är bra med honom innan han åker hem.


Vilmer virvlar in i mattes famn efter sin övernattning på bortaplan. Hans ben är uppbundet för några dagar framåt för att behålla benet i läge. Han rör sig med imponerande hastighet på sina tre ben. Mattes ögon tåras av lycka att allt gick bra.


Några månader senare kommer Vilmer in akut igen. Han är genomblöt och andas tungt. Ögonen är uppspärrade av skräck över lufthunger.


- Han.. han.. han råkade falla ner i vår badtunna. Jag hittade honom i sista sekunden, gråter matte.


Halvt drunknad kippar den lille parveln efter luft. Veterinären lyssnar omsorgsfullt på hans andningsljud och ser allvarlig ut. Vilmers ögonvitor lyser röda av blödningar.


- Vi får hjälpa honom med syrgas och lite morfin för att minska ångesten. Och värma upp honom. Han är ganska nerkyld.


Matte är återigen förkrossad. Hon lämnar över Vilmer som väser och snörvlar vid varje andetag.


- Vänta här, säger veterinären. Jag kommer tillbaka så får vi resonera i lugn och ro när Vilmer är under vård.


När veterinären kommer tillbaka i rummet har matte samlat sig. Hon ser förvirrad och förtvivlad ut.


- Jag behöver fråga, säger veterinären allvarligt. Är det verkligen olyckor det är frågan om?


- Va? Vad menar du?


- Två allvarliga tillbud på så kort tid är inte normalt, säger veterinären rättframt.


- Menar du att min sambo..? säger hon upprört.


- Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag behöver göra en polisanmälan. Det är något som inte stämmer. Jag är skyldig att anmäla. Och syftet är gott. Att skydda det värnlösa djuret från potentiellt mera våld. Och också barn och partner till den som är våldsam. Men. Jag hoppas jag har fel. Jag lämnar gärna ut kontaktuppgifter till Kvinnojouren som du kan ringa om du själv känner att du vill.


Matte ser rädd ut. Hon flackar med blicken. Åker hem. Under natten försämras Vilmer och hans lilla kropp orkar inte mera. Veterinären är skakad och har svårt att samla sig kring att anmäla när hon ser den förtvivlade kvinnan huka över lille Vilmer. Tänk om det bara är två olyckor?

http://www.roks.se/har-finns-hjalp


http://www.roks.se/engagera-dig/kalender/konferens-om-kopplingen-mellan-manniskors-och-djurs-utsatthet-i-valdsrelatione

Av djursjukhusetgammelstad - 7 april 2013 15:15

 


Ilizi är en äldre ridgebackdam som är ute på en löprunda med matte när hon blir ormbiten i nosen. Matte åker in med henne till oss på Djursjukhuset där hon skrivs in för vård, observation och smärtlindring. Nosen sväller upp tämligen omgående och Ilizi är inte särkilt sugen på att äta och verkar lite tagen.

Nästa dag är hon piggare vid ronden och hon bedöms preliminärt kunna gå hem. Matte blir uppringd och meddelad detta och andas förstås ut att faran tycks vara över. Vid lunchtid försämras Ilizi, först subtilt - lite flåsig, inåtvänd. Nosen har svullnat upp mera. Veterinären ringer matte och resonerar kring att det är ett illavarslande förlopp och att det finns anledning att behandla med ormserum.

Ilizi försämras sedan snabbt med snabb hjärtfrekvens och påverkat allmäntillstånd. Hon sätts på serumbehandling intravenöst. Som med ett trollspö mår hon bra efter behandlingen är avslutad. Hon är pigg och otålig och nossvullnaden har fallit helt. Hennes blodvärden ser fina ut, men vi skickar också ett troponin, en hjärtmarkör som kan vara vägledande för hur hjärtat mår vid sidan av den vanliga undersökningen. Troponinet är förhöjt och Ilizi går hem på strikt vila.

Hon kommer på återbesök efter ett par veckor och njur-och leverprover tas vid sidan av ett nytt troponin. Samtliga prover är normala. Ilizi friskskrivs. På bilden kan du se sviter av ormbettet vid Ilizis nos. Ett ärr hon får leva med troligtvis.


Allmänt om ormbett:


  • Var uppmärksam om du vistas i soliga stenpartier under våren. Håll din hund kopplad. Ormar solar gärna där - även medan snön fortfarande ligger. Förra året fick vi in ormbitna hundar redan i mars.
  • Om din hund blir ormbiten - håll den i stillhet så mycket det går
  • Ring veterinär för att få komma in för bedömning
  • Kortison anses inte vara till någon hjälp vid ormbett. Meddela behandlande veterinär om du gett kortison och vilken dos.
  • Vi skriver in alla ormbitna hundar för observation och smärtlindring samt burvila och intravenös vätsketerapi. En del hundar sväller inte alls upp vid bettstället. Dessa kan förmodas ha blivit bitna utan att ormen tömt sitt gift. De som fått i sig gift sväller i regel påtagligt över bettområdet (oftast nos eller framtass)
  • Ormserum reserveras för de med påverkat allmäntillstånd, blodiga diarréer, blödningar i huden, hjärtpåverkan och de med organsvikt. Ju tidigare behandlingen sätts in desto bättre prognos.
  • Vi rekommenderar uppföljande kontroll cirka två veckor efter bettet på de flesta hundar. Under mellanperioden ska hunden vilas. Det finns risk för så kallade senrekationer på hjärta, lever och njurar som man bör ha respekt för.
  • De allra flesta ormbitna hundar klarar sig fint!
Av djursjukhusetgammelstad - 3 april 2013 11:04

Joy är en ung tibetansk terriertik som strax efter förlossningen av sina valpar börjar skaka, hässja och bli darrig. Matte kontaktar oss på Djursjukhuset för råd. Vi misstänker ecklampsi, som är ett potentiellt livshotande tillstånd om det inte behandlas och bokar in henne för en omgående akuttid.


Typiska symtom vid ecklampsi är ofrivilliga muskelryckningar, flåsighet, små pupiller, feber, upphörd aptit och ointresse att ta hand om valparna. Vid riktigt akuta tillstånd får tiken kramper, som också ge upphov till blodsockerfall med ytterligare kramprisk. Även aggressivitet kan vara ett symtom som ses. Ecklampsi kan uppträda runt valpningen och tre veckor framåt och anses i första hand drabba tikar av liten ras med stora kullar - men utesluter inte att större tikar eller tikar med små kullar också kan få det. Tillståndet uppträder för att det blir ett stort behov av kalcium till valparna under fostertiden, som sedan ökar dramatiskt när mjölkproduktionen kommer igång. Då kan blodkalciumnivåerna falla hastigt och ecklampsi uppstår.


Tikar som får kramper på grund av snabbt insättande kalkbrist kan ofta behöva ytterligare kalcium intravenöst innan blodkalcium stabiliseras. De behöver noggrann övervakning de närmaste dygnen.


Joy konstateras med ett blodprov ha markant låg blodkalcium och får kalciuminfusion av veterinären. Dosen som ges anpassas efter tiken under noggrann bevakning av hjärtverksamheten. Calcium intravenöst ökar risken för hjärtrytmstörningar och en hastig giva eller en överdos kan vara fatal - så det gäller att vara försiktig.

I vissa fall rekommenderas avvänjning av valparna, i andra försöker man att fortsätta ge di med uppmärksamhet hur tiken mår. Om valparna är äldre ökar man istället på av valpfodret för att indirekt minska mjölkproduktionen. Ibland får man sinlägga tiken helt. Då brukar man ofta använda Galastop, som är ett registrerat läkemedel för ändamålet.


En tik med ecklampsi anses ha viss risk att utveckla tillståndet igen och man bör noggrant diskutera med sin veterinär om hon bör paras igen. Eftersom man ser ecklampsi oftare i vissa raser finns anledning att fundera över att avstå från avel på de individer som drabbas för att undvika att sjukdomen sprids i populationen. Men också för tikens skull - att få kalkbrist och kramper är påfrestande för tiken både fysiskt och psykiskt.


Förebygg ecklampsi med anpassat foder för dräktighet med kontrollerade nivåer av kalcium och fosfor. Ge inte extra kalktillskott - det kan snarare öka risken för att utveckla ecklampsi! Undvik att ge rent kött till tiken. Tillse att hon är näringsförsörjd hela dräktigheten - inte minst de sista tre veckorna ökar behovet av väl sammansatt näring kraftigt.


Tikar med och utan ecklampsi ska ges foder av med anpassat näringsinnehåll. Diskutera gärna med din veterinär om vilka foder som finns att välja på.


För vackra Joy gick allting bra. Hon diar sina valpar som ökat i vikt jättefint och mår själv alldeles prima. Härligt!  

 

Av djursjukhusetgammelstad - 20 mars 2013 08:23

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.


Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.


De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.


Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.


Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.


Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.


Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.


Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.


- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.


- Hur kan du veta att han har svalt två?


- Jag saknade två, säger husse.


- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.


- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.


Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.


Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.


- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.


- Ok, säger husse.


Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.


Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.


- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.


 

 


Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   


En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.


- Ut och sök! uppmanar matte.


I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.


- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.


De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?


Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        





Av djursjukhusetgammelstad - 2 mars 2013 08:41

 


Låt oss beskriva ett ovanligt tillstånd hos hund. Som kelpiehannen Unik drabbades av - ett penisframfall. Matte kommer in med honom för undersökning. Unik är besvärad av att främre delen av penis fallit fram ur förhuden. Han vill slicka , har svårt att kissa, har ont.


Vi undersöker honom på Djursjukhuset. Vi funderar om hans förhud är för trång? Eller för kort? Hans så kallade retractor muskel som drar in penis viljemässigt och som emellanåt kan göra det till en utmaning med att lägga in kateter på en vaken hanhund för att den är så stark, tycks försvagad på Unik. Ollonet är torrt av att ligga exponerat. Det är dessutom kallt i Norrbotten den här tiden på året. Unik är ledsen på blicken. Han har ont. Förhuden rullar dessutom in sig mot penis med hårsidan emot.


När en rad rimliga åkommor uteslutits återstår att fundera över hur problemet ska korrigeras. Vi har fastställt att förhuden inte är trång, så detta som enda åtgärd kommer inte att hjälpa Unik. Det finns inga sjukdomar i själva penis (till exempel tumörbildning) som kan förklara hans bekymmer.


Vi överväger att remittera för sk plastik. Att göra en förhudsförlängning. Vi ringer kirurgen på Strömsholms Specialistdjursjukhus dit vi remitterar de fall vi inte förmår lösa på egen hand. Kollegan är beredvillig och faxar över en operationsbeskrivning till en av våra kirurger, säger att hennes erfarenhet är att denna operationsmetod brukar lösa problemet. Veterinär Andreas läser operationsbeskrivningen och meddelar att det inte är några problem för honom att operera.


Matte blir lättad över att hon slipper åka de många milen söderut. Unik lämnas in för operation.


Resultat blir lyckat. Unik har med kirurgi framför penis på buken där veterinär Andreas dragit fram hud och därmed flyttat hela förhuden framåt fått en fin täckning av hela penis.


Och matte jublar av lycka. Hennes fina vän är frisk igen. Nu återstår att förhindra Mr Houdini från att krångla sig ur sin halsringskrage och ge sig på såret...


  

Som det såg ut innan operationen. Inte svårt att förstå att Unik har ont.


 

Här en närbild på sårområdet någon dag efter operationen. Snittet är lagt i en halvmåne framför och lagom med hud har avlägsnats. Hudkanterna har sedan lagts till varandra och staplats ihop. På så vis hänger hela den bakre bukhuden med framåt inklusive förhuden.

  

Av djursjukhusetgammelstad - 27 februari 2013 07:12

En stor andel av våra tamkatter är överviktiga. Ett skäl är att de flesta kastreras. Med avlägsnade av könskörtlar sjunker ämneomsättningen och aptiten ökar - en olycklig kombination. Om katten dessutom lever ett bekvämt inneliv så är risken stor för övervikt eller till och med fetma.


Övervikten smyger sig på. Det kan vara svårt att se själv hur hullet är när man ser sin kisse varje dag. Nedan ser du ett sätt att göra hullbedömning.

 

Den ideala katten har midja och revben som går att känna under huden när man stryker. Är den mager känner man kotornas utskott över ryggen - då är den i de allra flesta fall sjuk. Generellt är en idealvikt för en katt 3,5-4 kilo. Många huskatter ligger runt 5 kilo när de uppnåt fem-sex års ålder. Det innebär att de har en betydande övervikt. Med ökande vikt blir de mindre intresserade av att röra på sig. Med åldern kommer sedan artrosbesvär - mycket vanligt och tidigare helt förbisett som sjukdomslidande hos våra katter. Mer än 90 % av katter över tio år har ledsmärtor. Med övervikt ökar belastningen på lederna och katten blir ännu mer stillsam. Det kan vara svårt att skilja smärtinaktivitet från kattens vanliga soffhäng. Var uppmärksam på hur den beter sig jämfört med i unga år - om den slutat hoppa upp i fönster, klättra i klätterträdet, är grinig när man stryker över ryggen, ser stel ut när den reser sig eller tunnas ut i bakdelen finns all anledning att hjälpa katten med smärtkontroll.


En viktig faktor är att banta katten. Bäst är då att välja att medicinskt foder med mycket protein och fibrer. Katter får mättnadskänsla av protein och blir mindre påstridig att få påfyllning i skålen. Katten får inte bantas för fort. Om man gör det riskerar man att den utvecklar leverförfettning som är potentiellt livshotande för katten. Likaså får man inte vara för ihärdig med ett foder som för katten är bra men som den inte gillar. Katter tål inte svält - då blir de sjuka.


Vi hjälper dig gärna med kostråd om du vill för din överviktiga katt.


Att minska kroppsvikten är den största välgärning du kan göra för din katt. Du minskar också risken för diabetes och urinvägsbesvär, som nästan uteslutande drabbar den överviktiga katten.


Katter som går ner snabbt i vikt på grund av sjukdom utvecklar fettlever. De blir i långt gångna fall solgula i huden, ögonvitan och tandköttet. En sådan katt är i regel helt anorektisk (utan aptit) och viktnedgången har varit snabb. De har oftast varit tjocka innan. Då behöver de utredas för att ta reda på om de i grunden har både en fettlever och en leversjukdom eller om det är "enbart" fettlever. Vi sätter matnings-och medicineringssond på fettleverkatter och alla katter som inte äter självmant inom ett dygn. De senare för att undvika utvecklande av fettlever. Sondiläggning är tekniskt enkelt och tolereras väl av kisse.


Dels kan man lägga i nosen på vaken katt med lite lokalbedövning i näsborren. Dessa kan bara sitta några dygn. En grövre matningssond kan läggas under lätt narkos i matstrupen. Syftet är att "mata igång" den katt som av olika skäl förlorat sin aptit. Fördelen med sond är att de snabbare kan få komma hem - och för en katt är trivsel och stressreduktion centralt för tillfrisknande. Grundorsaken till kattens anorexi avgör hur lyckosam man är. Men det är alltid allvarligare när en överviktig katt blir anorektisk - fettlever är vanligare på dem än på den normalviktiga.


Ring och prata med oss om övervikt! Vi hjälper dig gärna med rätt kost och mängd du bör ge varje dag för att nå viktmålet. Använd hushållsvåg för att få exakt mängd. Och aktivera gärna kisse i samband med måltiderna - det finns mängder av sätt att få dem att simulera jakt efter föda. Lägg till exempel mat lite här och där i hemmet så att katten får söka sin mat. Lägg dem inne i leksaker för att stimulera till att pillra ut dem med tassen - alternativen är oändliga.


Och har du en tjockis och tre smalisar behöver du skilja dem åt vid matningstillfällena. En tjock katt kan inte ha fri tillgång på mat - då går den inte ner. Och aktivera dem varje dag med olika leksaker för att stimulera rörelse. Inte alltid lätt med djuret som har svart bälte i chillande - och det kräver sin ägare för att vara påhittig och omväxlande nog för att de ska bli nyfikna. Skicka gärna bilder på era sätt att aktivera katten i samband med utfodring och lek så gör vi ett bildgalleri för inspiration för alla kattälskare som läser bloggen.


Mejla dem till: maria.karlsson@djursjukhuset.se


Nedan bilder på sondläggning av katt. Det ser lite läskigt ut men kisse ligger helt lugnt (även om han undrar vad som händer förstås).


 

Här är det som behövs för att lägga sonden


 

Lokalbedövning i nosen


 

Sondiförande


 


Sonden på plats och fixeras. Finaste kisse lugn och samarbetsvillig. Hela proceduren tar en minut eller så.


 


En annan charmknutte med nässond som badat med vår omsorgssköterska Katrin.



Skapa flashcards