Inlägg publicerade under kategorin Bra med näsduk

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54

 


Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.



Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.



Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.



Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.



Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.



Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.



Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.



Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.



Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 22 juni 2013 19:58

Jouren har varit ganska lugn när matte ringer om Vilmer. Hon är uppriven, gråter så det hackar i orden och veterinären har svårt att riktigt förstå vad som hänt.


- Benet... åååh.. det hä-änger, snyftgråter matte.


Hon kommer in med Vilmer. Ett bedårande litet pyre på dryga kilot. Och mycket riktigt hänger ett bakben i en högst onormal vinkel. Veterinären känner försiktigt.


- Jag tror det är ur led, möjligen brutet också.


Vilmer gnyr. Han har ont, hittar ingen position som känns uthärdlig. Matte smeker med ömma, rädda händer över hans lurviga rygg. Han får en lugnande spruta och somnar in så att han kan röntgas.


- Jaa, det är ur led, meddelar veterinären. Vi får låna honom av dig en stund, han behöver sövas för att jag ska kunna dra det rätt.


Matte nickar förvirrad. Hon åker hem, väntar oroligt vid telefonen. Efter två timmar ringer veterinären och berättar att allt gått bra, att höften är på plats igen och att lille Vilmer ligger för uppvak.


- Hur gick det till egentligen? frågar veterinären vänligt. Det krävs ju rätt stor kraft för att en höft ska hamna ur led, även på en liten hund. Han har ett par revbensbrott också?


Matte blir tyst.


- Eeeh.. ja... alltså, han föll nerför trappan. Min sambo råkade knuffa ner honom. Han är ju så liten, Vilmer, han såg honom inte och plötsligt...


Rösten bryts. Matte gråter igen. Det gör ont i hjärtat att höra.


- Såja, en olycka kan ju hända, stackars husse. Jag föreslår att Vilmer sover ut till i morgon så ser vi att allt är bra med honom innan han åker hem.


Vilmer virvlar in i mattes famn efter sin övernattning på bortaplan. Hans ben är uppbundet för några dagar framåt för att behålla benet i läge. Han rör sig med imponerande hastighet på sina tre ben. Mattes ögon tåras av lycka att allt gick bra.


Några månader senare kommer Vilmer in akut igen. Han är genomblöt och andas tungt. Ögonen är uppspärrade av skräck över lufthunger.


- Han.. han.. han råkade falla ner i vår badtunna. Jag hittade honom i sista sekunden, gråter matte.


Halvt drunknad kippar den lille parveln efter luft. Veterinären lyssnar omsorgsfullt på hans andningsljud och ser allvarlig ut. Vilmers ögonvitor lyser röda av blödningar.


- Vi får hjälpa honom med syrgas och lite morfin för att minska ångesten. Och värma upp honom. Han är ganska nerkyld.


Matte är återigen förkrossad. Hon lämnar över Vilmer som väser och snörvlar vid varje andetag.


- Vänta här, säger veterinären. Jag kommer tillbaka så får vi resonera i lugn och ro när Vilmer är under vård.


När veterinären kommer tillbaka i rummet har matte samlat sig. Hon ser förvirrad och förtvivlad ut.


- Jag behöver fråga, säger veterinären allvarligt. Är det verkligen olyckor det är frågan om?


- Va? Vad menar du?


- Två allvarliga tillbud på så kort tid är inte normalt, säger veterinären rättframt.


- Menar du att min sambo..? säger hon upprört.


- Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag behöver göra en polisanmälan. Det är något som inte stämmer. Jag är skyldig att anmäla. Och syftet är gott. Att skydda det värnlösa djuret från potentiellt mera våld. Och också barn och partner till den som är våldsam. Men. Jag hoppas jag har fel. Jag lämnar gärna ut kontaktuppgifter till Kvinnojouren som du kan ringa om du själv känner att du vill.


Matte ser rädd ut. Hon flackar med blicken. Åker hem. Under natten försämras Vilmer och hans lilla kropp orkar inte mera. Veterinären är skakad och har svårt att samla sig kring att anmäla när hon ser den förtvivlade kvinnan huka över lille Vilmer. Tänk om det bara är två olyckor?

http://www.roks.se/har-finns-hjalp


http://www.roks.se/engagera-dig/kalender/konferens-om-kopplingen-mellan-manniskors-och-djurs-utsatthet-i-valdsrelatione

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 24 mars 2013 18:21


 



Det började förra sommaren. Marco fick varigt sekret i sina ögonvrår. Vår veterinär Elisabeth undersökte honom när det inte gav med sig. Huden i ögonvrån var då sårig och Elisabeth misstänkte en autoimmun sjukdom, det vill säga en sjukdom där kroppen angriper sig själv utan egentlig orsak.


Marco bokas in för provtagning. På kort tid har han nu fått sår i munnen, i klofästen och vid ögonen. Det gör för ont för att ta hudprover utan att söva honom. Blodprov för autoimmunsjukdom tas (ANA-prov) samtidigt.


Eftersom Marco mår dåligt och misstankegraden är stark sätts han in på hög dos kortison i väntan på svar. ANA-provet kommer tillbaka positivt. Hudproverna är svårtolkade, inte entydigt antydande att det rör sig om en SLE. Sammanvägt med positivt ANA och hur såren ser ut sammanfattar veterinären Marco har SLE.


SLE är en sjukdom som kan angripa både hud, leder och inre organ. För att må bra krävs ofta höga doser kortison. Dessvärre får hunden över tid ofta besvärande biverkningar. De dricker, kissar, är hungriga, magen svullnar, muskler förtvinar, päls försvinner och huden förtvinas. Levern blir ofta svullen och är en förklaring till bukförstoring.


Marcos SLE visar sig också vara svårbehandlad. Trots höga doser så får han nya sår, nu på kroppen. Och runt anus. Klofästena är variga och ömma. Marco har ont, mår inte bra, är flåsig och har biverkningar av kortison. Marco får en annan immundämpande medicin, Imurel samtidigt som dosen med kortison höjs. Marco provas på en annan kortisontyp, Medrol, som generellt ger mindre hunger och törst men i övrigt har samma biverkningar som ”vanlig” prednisolon. Tanken är nu att han får Imurel parallellt med Medrol för att sedan kunna minska Medroldosen när Imurel har full effekt efter ett par veckor. Han får också antibiotika för sin bakteriella klofalsinfektion.


Såren läker. Ett andra ANA-test är också positivt. Vi känner oss säkra på hans diagnos.


Marco mår inte bra av kortisonet, vi provar trappa ut det och behålla Imurel. Nya sår kommer snabbt och aggressivt.


Matte och husse vill inte ge upp, men vi behöver hitta en behandling som gör honom besvärsfri men med bibehållen livskvalitet. Alternativen är inte många. Vi pratar om Atopica som kan fungera ibland men är kostsamt. Levern är pressad av kortisonet, Marco är konstant hungrig. Han är bukig och ger ett trött intryck.


Nytt försök. Atopica parallellas med högdosbehandling med kortison. Såren läker på nytt.

Vi hoppas att detta är lösningen. Hoppas hoppas. Börjar trappa ned kortison.

Men det kommer bakslag igen. Nu är timmen slagen. Matte och husse tar kontakt med jouren och låter sin vän somna in. Väljer en urna hans kvarlevor får vila i.


Finaste Marco. När inget annat än lidande återstår är det skönt att få slippa mer. Det var  ledstjärnan från början till slut. All beundran för matte och husse som tappert gav allt tills korten var utspelade för deras vän.





Av djursjukhusetgammelstad - 8 mars 2013 13:42

Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.


Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.


Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.


Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.


Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.


Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!


Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  


Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)


http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276


Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.


 


... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta


 

Av djursjukhusetgammelstad - 16 januari 2013 12:29

Samira finns inte längre. Matte och husse tog farväl av sin salukitik när hennes lever sviktade. Hellre fem i tolv än fem över, resonerar de. De vill minnas Samira med den värdighet och det liv och kraft hon representerade.


Hon föddes i maj 2002. Aktiv som få. Hon fick prova lydnad, spårning, lure coursing  och kapplöpning. Hon visade sig vara en succé både på kapplöpning och lure coursing. Och dessutom vacker som få. Meriterna i utställningssammanhang blev många.


Samira kom att bli den naturliga flockledaren för övriga i hemmet. Utan att tappa humöret hade hon tydlig ledarplats.


Från sexårs ålder hälsoundersöktes Samira årligen. Förra året upptäcktes förhöjda levervärden. Hon sattes på diet och mådde bra, genomgick sedan en juvertumöroperation och återhämtade sig. Så en dag slutade hon äta. Det är ovanligt för Samira som alltid varit matglad. Matte tog det på allvar och åkte in med henne till djursjukhuset. Det togs prover och man såg att hennes lever var i svikt.


Det fanns ingen återvändo.


Veterinär Bo hjälpte med sista sprutan. Det blev en fin men jobbig stund.


Matte beskriver en oändlig saknad. Förstås. Hon fattas både hundflocken och matte och husse.


Men vi behöver vara klarsynta när klockan är slagen. All heder till matte som ser att den tid som är kvar enbart är lidande och sjukdom. Det är ju den gamla vännen man vill ha tillbaka, inte en sjukling som lider av terminala krämpor utan behandling. Det är inte helt lätt. Veterinären har som uppgift att vägleda och ge raka besked när det egna omdömet grumlas av kärlek för sin familjemedlem sedan många år. Det har vi också förståelse för - när det är svårt att fatta beslut men man måste.


För Samiras del fick hon ett innehållsrikt och aktivt liv. Hon efterlämnar många minnen. De lever kvar länge.  


Nedan bilder på Samira som matte och husse kommer att minnas henne. Vilken power!


     















Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:30

Photo: Vissa djur och ägare lämnar särskilda avtryck. Ett av de allra mest särskilda är ledarhunden Kvicka och hennes matte G. Matte bor mer än tio mil ifrån och är synskadad. Hon har haft flera ledarhundar före Kvicka och de har alla en speciell plats i hennes hjärta har hon berättat för mig. De har varit hennes ögon men de har också alla varit hennes vän.Jag har haft förmånen att träffa matte och hennes schäfertik vid ett flertal tillfällen de sista åren. Matte kommer med färdtjänst och när det gått har hon kombinerat besöket med sitt eget sjukhusbesök. När matte behövt vård under längre tid har Kvicka bott hos Telefon-A. Hemma hos henne är hon lugnet själv, berättar A. Det är svårt att tro. Hos oss på Djursjukhuset far hon i korridoren med full fart och tjoar och låter så det är svårt att fatta att hon är tolv år gammal.Vi har alla vetat att Kvicka uppnått en hög ålder. Inte minst hennes matte. Vi har berört åldern vid de sista telefonkontakterna. Om det blir någon ersättare efter Kvicka. Om det kommer en ny vän och tar Kvickas plats, blir nya ögon åt matte G.Det har känts svårt att tänka på. Kvicka och matte är ett djupt sammansvetsat par. Har ungefär samma behov av rörelse eftersom matte börjar bli till åren.Kvickas bakben började dock svika i kraft och funktion. Vår sjukgymnast undersöker och bedömer. Vi vet alla att timmen snart är slagen. Och vi håller andan och alla tummar att det ändå dröjer.Men i helgen hände det. Kvicka kunde inte ta sig upp för lilltrappen hemma. Matte G ringde taxi och åkte beslutsamt och lät henne somna in. Ett värdigt liv och slut förtjänade hon, mattes ögon. Och vi är många som sörjer en fantastisk hund och lider med matte över hennes svåromfattade förlust. Kära Kvicka, sov gott i din hundhimmel. Och allra käraste matte G, vi önskar av hela vårt hjärta att det finns en fin ersättare till din vän. Att du får nya ögon alldeles snart.//Maria Karlsson, chefveterinär(Matte har fått förstås fått höra och godkänna texten innan publikation)(Matte har fått höra och godkänna texten innan pu

Av djursjukhusetgammelstad - 29 december 2012 08:00

Lumi är en fransk pointer i ägo av en kär kollega i Gällivare. En dag i somras oturas det för hennes äldsta pojke när han rastar Lumi och hon smiter efter vilt och hamnar under en husvagn. Lumi skadas svårt. Hennes lårben brister i flera bitar, hennes lungor skadas, hon får omfattande mjukdelsskador. Matte transporterar sin skadade hund till min arbetsplats. Hon har satt in nödvändig medicinering och smärtlindring och är djupt oroad över fina Lumi. Hemma väntar hennes äldste gosse, utom sig av skuld för vad som hänt.
Lumi läggs in för vård inför att eventuellt kunna operera sitt trasiga bakben. Först behöver lungorna må bättre och alla blödningar och hudskador läka. Lumi läggs som prinsessan på ärten på mjuktmjukt underlag, får smärtdroppsinfusion och evakueras fri luft som trängt ut i lungsäcken och förhindrar hennes att andas normalt. Matte åker tillbaka till sina fyra barn och den långa väntan på förbättring av det kritiska läget börjar.
Värst är det för äldste pojken. Han förmår inte frigöra sig från skuld hur mamma än försöker. Han har på näthinnan när hans hund som funnits där så länge han kan minnas åker iväg i bilen i framsätet. Hur har hon det nu? Hur bor hon? Är det någon som bryr sig om och klappar det fina, mjuka huvudet och tittar in i de vackra, mörka ögonen och viskar att det ska gå bra? Jag pratar med matte och föreslår att jag skickar en bild hur hon har det med alla bandage, upprakade områden och dropp men att hon för övrigt tittar med den tillitsfulla blicken och litar-litar på att hon blir hjälpt. Så får barnen något konkret och begripligt. Jag fotar med min mobil, lägger in bilderna på min FB och vidarebefordrar dem till matte. Sedan stänger jag bort dem för allmän beskådan. Vi fotar ju vanligtvis inte våra svårt skadade djur och exponerar dem på nätet. Detta är ett behjärtansvärt och mattesanktionerat undantag.


När jag pratar med matte igen berättar hon att alla barnen samlats kring datorskärmen och tittat på sin Lumi tjugo mil hemifrån. De tittar och tittar. Länge. Sedan kommer förlösningen. Storebror har ro att åka bort till en kompis och göra annat än att grubbla. Han har sett henne på skärmen och ser att hon hälsar att hon kämpar allt hon kan och att hon inte för ett ögonblick lastar honom för olyckan. Att det var hon som fick vittring, slet sig och for iväg, för upptagen av sin jakt för att se husvagsekipaget. Nej, det vet vi förstås inte. Men jag önskar att det var det min bild skulle förmedla. Hursomhelst blir storebror lugnad av att se henne under vård.
Dagarna går. Luftläckaget från de skadade lungorna är ett hinder för att söva. Lumi vårdas minutiöst och vi är alla mycket fästa vid henne. Hon är en särdeles fin hund. Personalen fäster sig vid henne. Hon är tålmodig, uthärdande, vänlig.
Mot helgen kommer matte ner för att hälsa på. Det är ofta välgörande när patienterna blir kvar länge. Vi är också oroade över hur det ska gå för henne att klara sin operation och besöket kan också vara ett farväl. Det är viktigt för barnen att få se henne, minnas henne om så blir. Lumis aptit är inte så bra och vi hoppas att hon ska bli uppiggad av besöket av alla småmattar och lillhusse och stormatte. Barnen smeker det mjuka, mjuka huvudet, sitter hos henne och är säkert förskräckta över hur hon inte orkar stå eller springa, som är en så stor del av deras hunds personlighet. Farten. Fläkten. Jakten.
Minstmatten sover middag bredvid Lumi. Stormatte tar bild och lägger på sin FB. Det är hjärteknipande fint. Sjukasjuka Lumi och så en liten söt prinsessa bredvid. Klart att det läker Lumi att de kommer ner. Efter många dagar beslutar vi att hon är sövningsbar. Lumi sövs och två veterinärer gör allt för att laga hennes lårben, som är slaget i spillror under husvagnen. Det blir en lång operation. Det saknas benmaterial men slutresultatet ser trots allt lovande ut. Nu återstår det för Lumi att läka själv, att lungorna orkar och att det inte blir infektion i operationsområdet. Matte tar hem henne efter några dagars vistelse på Djursjukhuset. Hemma väntar en lång och oviss tid. Vila-vila först. Det är inga problem att övertyga Lumi. Hon är orkeslös och trött. Hon matas och vårdas och vänds och kelas med av hela familjen. De går i skift med sitt gullande så hon ska veta att hela familjen önskar god bättring. Efter några dagar tillstöter lunginflammation. Det känns inte bra alls. Vi oroas med familjen. Hur ska det gå? Det trugas med kattmat och alla delikatesser som finns för att hålla magen igång och orken uppe.
Matte är strävsam och behandlar efter konstens alla regler, matar Lumi när hon inte orkar själv, håller henne smärtfri och komfortabel med läkemedel och omsorg. Sakta återvänder orken. Lumi orkar stå själv och börjar vilja knuffa sig ut ur buren. Storebror får vaktpass för att dörren ska stå öppen. Matte lägger en bild på sin FB när en otålig Lumi försöker hitta en smitväg förbi ut ur buren. Nu vill hon igen!
Sedan har det varit ganska tyst hur det går. Jag förstår att återhämtningen varit svår och lång, att benet inte alls fungerat på grund av att mjukdelsskadorna var så omfattande. Att Lumi inte alls delat uppfattningen. På hundars vis velat springa som förr över fjällvidderna spanande efter ripor. Men begränsats av matte. Inte ännu Lumi.
Så i veckan kommer BILDEN jag väntat länge på. En bild på Lumi galopperandes genom frusengräset. I full fart springer hon. Lite suddig av all fart. Mina ögon tåras. Så himla fantastiskt. Jag gläds åt hur bra det blev, hur fint benet lagades och att hon kom tillbaka till livet igen. Kanske det finns någon som tänker att hon skulle ha avlivats. Men då har ni inte träffat Lumi och hennes storslagna matte. Lumi har inte fått lida. Hon har kämpat. Kämpat sig tillbaka till livet. Och storhusse kan andas ut. Nu är Lumi hel igen.

       
Av djursjukhusetgammelstad - 24 december 2012 01:03


Jag vill gärna berätta om Cato. Jag vill berätta för att det beskriver en sjusärdeles hund med en sjusärdeles matte och husse. Så´na som inte ger upp. Utan att någonsin vara egoistiska och göra sina val av andra skäl andra än för hundens bästa. Ta gärna fram en näsduk. Han är nämligen värd en tår, finaste Cato.


 


Cato är en engelsk setterhanne som det oturas för ordentligt i september förra året. Cato befinner sig på jakt i Abisko och kommer tillbaka blockhalt. Hans ena bakben är helt obrukbart och han har jätteont. De åker till sin lokala veterinär där han undersöks och röntgas och det konstateras att höften är ur led. Höften går inte att lägga tillbaka i läge, så Cato remitteras söderut för operation.


        

     



Bilresan ner blir en pärs. Cato får förtvivlat ont sista timmarna av den tio timmar långa resan och gråter, kvider och ylar från sin plats i bakluckan. Matte gråter också. Hennes Cato som alltid varit så tapper, aldrig hörts av vid tidigare skador. Det är lätt att förstå att han har ontont på ett sätt han aldrig tidigare haft. Mattes gråter av vånda att inte kunna hjälpa eller förklara vart de är på väg. Att hjälp kommer. Husse och matte stannar för att lugna honom. Han är tillitsfull som få, tystnar när han ser dem. Men så fort de kör igen blir han olycklig över sina outhärdliga smärtor. Det blir många stopp och många Cato, matte- och hussetårar under natten.


Cato opereras på det stora djursjukhuset och två dagar senare bär det hemåt. Hans återhämtning går segt. Cato vill inte stödja på benet alls. Matte och husse är regelbundna besökare vid vår rehabavdelning.

De börjar misströsta. Deras försäkring har nått taket och alla utlägg kommer direkt ur egen ficka.

Så plötsligt spricker operationssåret upp strax innan jul förra året. Det bildas en fistel. Den läker med antibiotika men är snart tillbaka igen. Man försöker intensifiera Catos badande på rekommendation från ortopeden i söder för att få mer muskelmassa i benet. Men mellan baden vill Cato ogärna använda sitt ben. Han har ont. Trots smärtlindring. Matte vet det när hon ser honom. Men hon vet också att han är hennes hjärta och att hans önskan att leva är obestridlig. Och det gör henne alldeles gråtfärdig att se honom lida. Var drar man gränsen? Hur vet man?


På röntgen ser man att hans höftled är säte för en massiv inflammation. Det finns inget hopp att få den att läka av. Vår veterinär föreslår att hans lårbenshuvud opereras bort. Cato är en lätt hund som har förutsättningar att leva utan höftkula. Det är inget lätt beslut. Många nattliga grubblerier föregår beslut. Men matte och husse bestämmer sig för att ge det en chans.


Innan operationen behöver hans knä bedömas. Det finns farhågor att det inte står rätt till. Matte väntar på helspänn vid telefonen och tårarna strömmar när beskedet kommer att det ser bra ut. Catos höftkula avlägsnas och en ny rehabilitering inleds. Till att börja med verkar allt gå i rätt riktning. Han använder sitt opererade ben några dagar efter operationen. Han vill dock inte det i vattentrasken. I samråd med vår rehabpersonal bestämmer man att han får träna på hemma i lugn och ro. Men det vill sig inte. Cato blir sämre på att använda benet. Vill inte. Matte och husse har numera svart bälte i trix att få honom att försöka använda benet, gå saktasakta, på skoterspår, göra små halter – men inget hjälper.


Nu börjar det bli dags för beslut. Det håller inte. Han har fortfarande ont. Det är rimligen enda förklaringen till att Cato inte vill använda benet.


 


Och det är nu det etiskt svåra kommer. För matte och husse. För oss. För alla i Catos omgivning. Är enda alternativet döden? Ja, säger nog en del. Nu har ni gjort allt för honom och mer därtill. Nu behöver han få somna in. Och matte gråter och våndas på nytt vad som är rätt och fel. För det finns få givna svar.


Veterinären pratar om att det finns en sista chans - att bli av med benet. Han använder det inte, det gör bara ont. Cato är redan trebent med ett odugligt bakben som värker.


Vi benamputerar ibland. Katter och lätta hundar som för övrigt mår bra men av olika skäl mår bättre att slippa sitt ben. På grund av svåra hudskador eller skelettskador som tar evigheter att läka eller helt saknar förutsättningar till läkning. Det är ingen vardagshändelse på något vis. Men från att inte ha förekommit alls har vi det nu som alternativ. För en selekterad skara djur med exklusiva ägare. Enda incitamentet är att det leder till en smärtfri tillvaro. Halvbra med andra åkommor är inget alternativ. Gamla hundar med artrosleder går bort. De andra tre benen behöver fungera exemplariskt. Djuret får heller inte vara tungt.


Jag har själv en holländsk kollega med en bakbensamputerad katt. Det är min första erfarenhet av trebenta djur i hemmamiljö. I Holland är det inte särskilt märkvärdigt att amputera om alternativet är döden. Min kollegas katt kom som hittekatt till deras klinik med en svår fraktur i hasleden och krossår över hela benet. Det var avlivning eller amputation. Han blev amputerad och flyttade sedan hem hos min kollega. Jag har träffat den vackre grå kissen flera gånger. Han rör sig graciöst och med precision även utan bakben. Han är ingen klättrare längre men eftersom han är innekatt behöver han inte den förmågan. Jag ser en livsglad katt med tre ben.


För många är gränsen nådd här. Vi respekterar det. Det här är inget beslut man fattar över någons huvud. Och väljer man som ägare att ge en spruta för den sista vilan är vi där och stöttar att beslutet är rätt. Men jag har träffat finaste Cato och han är en exceptionell hund. Med ett psyke man sällan träffar. Och en tillit som får hjärtat att smälta i samma stund man ser in i de mörka, vackra ögonen. Han litar på oss. Inte med en enda rörelse värjer han sig, skakar av skräck eller försöker fly när han kommer till Djursjukhuset. Som han skulle ha all rätt att göra.


För Catos ägare var det ett fruktansvärt svårt beslut. Det är lättare att förklara att man rehabiliterar en jaktskada med en halt hund än att man tagit bort ett ben. Men över tid? När hunden fortsätter att halta? Då kommer frågor kring det förstås. Att är det inte dags att ge upp. Han blir ju inte bättre.


Det blir beslutat att Cato ska benamputeras. Hans tredje operation. Han är överlycklig efteråt. Att slippa sitt värkande ben. Han far runt som vanligt. Matte filmar hans framfart. Hans glädje. Hans fart. Äntligen kan han springa! På tre ben i fullfart. Mina ögon tåras när jag ser filmklippet. Så fantastiskt underbart! Så bra det blev.





Matte och husse kommer med tårta till oss på Djursjukhuset. Vill att vi ska fira också. Det är en fantastisk marsipantårta. Med Cato på. I marsipan på tre ben. Inte ett öga är torrt när vi ser tårtan i personalrummet. Vi skär andäktigt runt honom vartefter vi äter. Ingen vill riktigt ta en bit som innebär att vi behöver skära … på Cato.


Några veckor dyker den upp igen. Fisteln. Jag pratar med dem på telefonen. Jag har inte varit involverad alls i Cato innan. Jag är inte kirurg så han har varit i händerna på andra kunniga kollegor. Jag läser hans journal och bekymrar mig för fisteln. Var den kommer ifrån nu? Och vilka bakterier vi har i hans sår. Jag berättar min plan. Att vi behöver odla från fisteln. Och göra en fistulografi, det vill säga spruta in kontrast i fisteln och se hur djupt den går. Och bestämma vad som går att göra.


Jag erbjuder mig att Cato får lifta med mig eftersom vi bor i samma stad. De svänger förbi mig och jag lånar med mig honom över dagen för odlingen. Han hoppar glatt med på sina tre ben, så lätt i kopplet och så mjuk att jag faller pladask. Vilken hund!


Odlingen visar tack och lov inte på några multiresistenta bakterier, som tyvärr behöver finnas i bakhuvudet numera när sår inte läker hos våra husdjur. Vi gör därför en fistulografi. Fisteln är djup och går ner mot höftledsområdet. Det behöver skrapas bort ben för att komma till läkning. Jag ringer matte och berättar. Det innebär i så fall att Cato behöver sövas på nytt. Det finns förstås inga garantier, men jag är rätt så säker på att detta är vad som krävs för att få en fistel-fri Cato.


En månad senare är Cato uppe till fjälls och fäller ripor med husse! På premiärjakten som trebenting fäller han tolv ripor. Jag blir rörd när jag ser bilden med Cato och riporna.


 


Med en kristallkula är det förstås svårt att veta hur besluten gått. Men man har ju sällan kartan ritad för sig. Den skrivs lite i taget. Och jag beundrar matte och husse för deras uthållighet, deras kärlek till Cato och deras tålamod. Håll med om att de är sjusärdeles. Men så har de ju också en sjusärdeles hund. Med tre ben. Men en fågelfällare av rang ändå!


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se