Inlägg publicerade under kategorin Bra med näsduk

Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 17:09

 
 
 
Jag har arbetat många år som veterinär nu och nästan alla vid kusten i Norrbotten. Det är vi flera som har på Djursjukhuset. Vi träffar flera av våra kunder med sitt djur från första vaccinationen när de sitter som en liten lurvig plutt i famnen till dess att det är dags för ett farväl. Sedan möts vi ofta igen när ägaren har skaffat en ny fyrbent vän.
 
Att äga ett djur är en livsstil. Men också ett åtagande på många sätt. Vi tänker ju alla att djuret vi köper k...ommer att ge oss glädje och kärlek, finnas där för oss och förgylla vår dag efter arbetets slut. Många av oss försäkrar våra husdjur. Vi vill ha ett försäkringsbolag som hjälper till om något oförutsett händer. För de flesta av oss blir det kanske inte alls. Djuret är friskt tills den lider av ålderskrämpor och då är valet att få den sista sprutan rätt och självklar. Andra djur – precis som vi människor – oturas det för och de är mera sjukliga och behöver många besök till veterinären och behandlas under lång tid, kanske alltid. Det blir inte alltid som man tänkt. Det blir som det blir. Och vi behöver förhålla oss till det.
 
Djurägandet är ett åtagande. Men när glädjen är borta och det bara är sjukdom och mera behandlingar, operationer, besök – var drar vi den gränsen?
 
En av mina kunder är otursförföljd som hundägare. Hon har ett hjärta av guld och trots knappa resurser ger hon allt så länge det finns hopp om bättring. Vi kan kalla henne Lotta. Jag har följt hennes hundägande genom åren och varit med och avlivat flera hundar när oddsen gått emot.
 
Varje gång hon kommer med en ny hund har jag hållit mina tummar att den här gången, den här gången går det vägen för Lottas nya hundkompis. Att nu är det mer än dags för en frisk och sund krabat och att vi bara ses vid vaccinationer eller så.
 
Så tänkte jag när jag i början av året vaccinerade hennes ljuvliga lilla valp som knaprade Frolic med förtjusning när han fick sin spruta. Vi pratade kring hennes hundägande, som kostat många tårar och mycket pengar under åren.
 
- Det här är sista försöket, säger Lotta och ser på mig med allvar i blick. Blir det inte bra med Ludde så orkar jag inte med fler bakslag. Då slutar jag med hundar.
 
Hon är en av de mest dedikerade hundägare jag vet.Hon älskar och vårdar och tränar med frenesi för att hunden ska få det bästa livet. När de inte når upp till hennes förhoppningar på lydnadsplanen eller utställningsringen på grund av sina fysiska tillkortakommanden så anpassar hon sig efter nya förutsättningar.  Jag skulle rekommendera henne som köpare till vilken uppfödare som helst.
 
Klart att Lotta är märkt av alla sjukdomar som hennes hundar lidit av. Ledfel, magproblem, allergier, kramper, några med flera lidanden samtidigt. Klart att hennes oro spiller över ibland när hon ser tecken som skulle kunna vara början på de helvetesresor hon gjort flera gånger förr. Vi hörs ibland på telefonen, ibland på mejlen när den där oron dyker upp. Ibland bokar hon sig för besök. Vill komma för säkerhetsskull. Jag undersöker, bedömer och kan ibland lugna, att nej, den här gången ser jag ingen anledning till oro.
 
Emellanåt kommer andra tvivel. Vad gör jag för fel som hundägare? Är det jag som gör dem sjuka hela tiden? Hon försöker byta ras, köpa vuxen hund istället för valp.
 
Jag kan förstå att hon är framme vid sin sista hund. Men det känns tufft. Lotta lever ju verkligen för sina djur. Det känns inte rättvist att så mycket sjukdom har köat upp hos henne under sina kanske tio år som hundägare. Och vi pratar om det. Att nu får det vara nog med otur. Att denna valp ska bli den där friska, lyckliga hunden som hon bara kan njuta av. Jag står i korridoren när hon går och bär på lilla Ludde, som är början på något nytt.
 
Han är förstås lite glupsk, Ludde. Behöver komma in ett par gånger för att han svalt ner en tygtrasa och en socka. Han får lite gott på rummet och en kräkspruta så att allt kommer i retur. Blir lite klen i knäna som man blir av sprutan, men slipper risken att det han gluffat i sig stoppar upp i tarmen.
 
Under sommaren börjar de riktiga problemen. Matte ser en hälta. Jag är inte särskilt inblandad i utredningen, det är andra duktiga kollegor som håller i ansvaret kring Luddes hälta. Han remitteras till ett regiondjursjukhus där hans vänstra ben artroskoperas. Bogleden är skadad i brosket och ledbanden är utttänjda. Han får vila upp sig efter operationen och får strikta råd hur det ska skötas. Matte går på rehab hos våra sjukgymnaster, åker de många milen på återbesök till det stora djursjukhuset i söder. Fler operationer. Även armbågen är öm och behöver undersökas. Matte är som vanligt tapper och följer alla råden. Det är krävande med en levnadsglad unghund som vill springa och busa och hoppa men inte får.
 
- Vila, Ludde, du behöver vila dina ömma nyopererade leder, manar Lotta honom ideligen. Du får springa sedan. När allt är bra igen får du springa allt du vill. L
 
otta har slutligen nått försäkringstaket. Luddes försäkring är tömd. Och hennes eget bidrag har varit betydande. Då börjar hon ana att även det andra benet inte är bra. Hon bokar tid och får det bekräftat. Och en ny plan upprättas med regiondjursjukhuset att det behöver lysas in med kamera i detta ben också. Jag har inte hängt med i alla turer på långt när. Jag har sett emellanåt att Ludde varit bokad till rehabavdelningen, jag har hälsat när vi träffats i receptionen. Jag har inte riktigt förstått omfattningen på Luddes hälta.
 
Förrän idag när Lotta vädjar om en telefonkontakt. Att om jag kan ringa fast jag nog har mycket, men om det går.
 
Jag ringer upp.
 
- Vad står på? undrar jag.
 
- Jo, Ludde behöver ny operation. På andra benet. Både armbåge och bog är dåliga där också.
 
- Vad är det du säger, Lotta? Är det så illa? Det var tråkigt, verkligen tråkigt att höra.
 
- Jag har inte råd, säger hon. Jag har verkligen inte råd. Och jag vet inte vad jag ska göra.
 
Hon är samlad. Gråter inte. Luttrad? Eller har tårarna kanske sinat av alla motgångar?
 
Jag tycker oändligt synd om henne. Hon berättar i korthet allt som hänt för mig. Jag lyssnar i luren. Förstår att detta är svårt. Och det är svårt för mig också. Hennes sista hund? Men jag behöver ge ett råd. Det som är rätt. Jag behöver berätta att hennes kamp behöver få ett slut. Och att hon behöver få frid i det beslutet.
 
- Snälla Lotta, du kan inte göra mer än du gjort. Jösses, det är ofattbart att det blev så här. Men du kan inte operera mera nu. Varken för dig eller Luddes skull.
 
Vi avslutar samtalet. Jag öppnar min mejl innan jag går för dagen och skickar iväg: ”Hej Lotta! Hur tungt och hemskt det än känns kring framtida beslut vill jag att du ska känna att jag stöttar din förnuftiga sida, som säger att krafter och pengar är slut och att du har gjort alltallt för Ludde och inte behöver göra mera . Även om hjärtat säger annat.”
 

Vissa beslut är svårare än andra. Lilla Ludde som inte hunnit fylla ett år och stackars Lotta som kämpat så. Men bara för att man kan göra mer behöver det inte betyda att man ska göra det. Åtminstone behöver hon få höra att det är ok att fatta beslut att låta Ludde få somna in. I mattes famn. Som jag sett hennes djur få göra alldeles för många gånger. Hon har inte svarat på mejlet, behöver inte det heller. Men jag hoppas hon läser dessa rader och förstår att de handlar om henne även om jag ändrat en del detaljer.
 
Ta den tid du behöver för att fatta ditt alldeles egna beslut. Jag respekterar båda alternativen. Det gör vi alla här som känner Ludde och dig.
 
(Hunden på bilden är inte Ludde)

Skapa flashcards