Uffe är en skelleftekatt av rasen cornish rex som under lång tid varit kal på rygg och ovansida svans. Han tycks må bra för övrigt, äter och dricker och är bra i magen. Uffe har en kattkompis som inte är flintis av samma ras i hushållet. Eftersom han var ung när det började beslutas att han behandlas för parasiter i första hand.Det gör ingen skillnad. Matte skickar bilder på fortsatt kal rygg under behandlingen. Han får på slutet av parasitbehandlingen parallellt kortison för att det är ytterst sannolikt att han slickar bort håret själv, men det har ingen avgörande effekt alls. Matte är till att börja med en smula tveksam till att han har klåda  - hon ser honom inte putsa bort håren egentligen. Det är mycket vanligt att katter med klåda inte uppfattas ha det; de har ju ett naturligt putsbeteende och gränsen för det som blir överdrivet/sjukligt är svår att definiera i vardagen.

Vi funderar kring om det är beteende av typ stress, men fullföljer utredningsgången med att utreda honom för så kallad kutan födoämnesreaktion (matallergi). Trots allt är det viktigt att vi inte använder stress som en lättvindlig diagnos innan annat uteslutits.

När Uffe så får särskilt dietfoder med proteinkällor som han inte kommit i kontakt med tidigare kommer vändningen. Först är matte osäler, men runt Valborg kommer ett jublande glatt mejl över att pälsen är tillbaka. Och matte har också noterat, att Uffe mår mycket bättre på nya maten. Subtila tecken på magbesvär är inte lätt att upptäcka. Förrän de är borta. Här nedan kan ni se skillnaden på Uffe. Lockarna är på plats och Uffe äter mat han tål och är piggare och gladare än på länge. Håll med om att det finns skäl för matte att vara nöjd   

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.

Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.

I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.

Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?

Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   

Ännu en signatur Maria önskar få belyst hur man sköter hundöron på bästa sätt. Tack för bra skrivtips!

Hundens öronvax är brunsvart. På valpar är det mycket vanligt med ganska riklig vaxbildning. Har valpen inte klåda eller rodnad gör man bäst i att låta naturen ha sin gång och huden komma sams med den flora av bakterier och svamp som finns normalt på huden hos hunden.

Ett hundöra har en lång vertikal hörselgång som åtföljs av en kortare horisontell. Om man drar i öronlappen rätar man ut hörselgången tillfälligt så att den blir nästan rak. Här följer en länk med en bra anatomibild :

http://www.google.com/imgres?imgurl=http://www.dog-health-handbook.com/image-files/dogear.jpg&imgrefurl=http://www.dog-health-handbook.com/dog-ear-canal.html&h=417&w=350&sz=32&tbnid=jQ_GsU-iBAkBFM:&tbnh=85&tbnw=71&prev=/search%3Fq%3Dearcanal,dog%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=earcanal,dog&usg=__uogochJ5mi7emaihMd6ARQAl1_M=&docid=8xasw53M-tc5zM&hl=sv&sa=X&ei=e3sOUZD_A4aD4gTm8ICAAQ&ved=0CDEQ9QEwAg&dur=1050

Peta eller inte peta med tops?

Det är frestande att rengöra med tops för att få rent i hörselgång och öronmussla. Men det är sällan av godo. Dels riskerar man att pressa en del av vaxet ner framför sig i hörselgången så att det bildas en solid klump nära trumhinnan. Dels riskerar man förstås att skada själva trumhinnan om hunden hoppar till eller vrider på huvudet när man är nere i hörselgången. Om öronhuden är röd och inflammerad bidrar man till mer inflammation om man är ovarsam med tops och det kan också bli kvar bomullrester nere på djupet.

Så nej till tops helt enkelt!

Rengöringsmedel

Det finns en uppsjö av olika öronrengöringsmedel. De innehåller olika typer av vaxlösande med varierande pH. De med surt pH kan verka förebyggande mot svampöverväxt men kan å andra sidan svida om örat är sårigt eller inflammerat. Flera har adringerande egenskaper så att huden lugnar ner sig i örat och blir mindre rött. Och några har mjukgörande, återfuktande tillsatser.

Så hur vet man vad man ska välja? Och när ska man rengöra hundens öron?

För att svara på den sista frågan först - ett hundöra behöver inte vara kliniskt rent. Om det är lite vaxigt och hunden är obesvärad utan kliande eller huvudskakningar så behöver örat inte rengöras alls.

Om du har en hund med tunga, hårbeväxta öron som har tendens att bli kladdiga efter badande eller när det är varmt ute kan du anpassa efter behov. Vid öroninflammationer rådger din veterinär dig om frekvens.

Här är några tumregler för vad du bör tänka på vid val av öronrengöringsmedel:

1) Det ska vara anpassat för hund

2) Öronhuden ska inte bli röd efter applikation. Hunden ska vara obesvärad av användning; det ska inte svida eller göra ont. Då finns risk för att man faktiskt skapar ett problem!

3) Dela inte flaska mellan flera hundar eftersom det finns risk för oönskad smittspridning. Det finns engångspipetter som kan vara ett fräscht alternativ om flaskan används glest. Annars rekommenderas att du försöker att inte få hudkontakt med flaskan nere i örat och att du kan använda desinfektionsmedel efteråt på flaskan så att det håller sig fräscht.

Hur gör jag?

Det finns i regel bifogat en bruksanvisning. Håll i ytterörat. Dryp ned medlet så hörselgången fylls. Massera kinden (området över hörselgången) . Låt hunden skaka upp överflödet. Torka ytterörat med en bomullsrondell eller dylikt så det blir torrt. Klart! Och den gamla sanningen att inte peta med något mindre grovt än en armbåge är en bra tumregel.

Trånga hörselgångar?

Vissa hundraser har trånga hörselgångar, till exempel shar pei. Men i regel är en trång hörselgång ett resultat av inflammation och i de flesta fall kan ursprungsdiametern återupprättas om inflammationen går tillbaka.

Ståöron vs hängöron - och öron med hår

Det finns också hundar med mycket öronhår. En del är lika krulliga i sin hörselgång som på huden - en del utan några besvär alls medan andra behöver rengöras och hårplockad för att det inte ska bildas pluggbildning av päls och vax nere i örat. Plocka eller inte? Som en generell regel kan håret vara kvar om hunden är öronfrisk och klådfri och inte har en ökad vaxproduktion. Rådgör gärna med uppfödare och din veterinär om du är osäker!

Tunga pälsiga öronlappar som till exempel amerikansk cocker spaniel med flera kan ha mera problem än ett motsvarande öra som står upp, troligen på grund av ökad luftning av örat. Men det finns många cockrar som aldrig har problem med öronvaxbildning och det finns hundar med ståöron som har det - så det är inte hela sanningen!

På samma sätt kan en del hundar bada på sommaren mest hela tiden utan att öronen behöver rengöras det minsta - medan andra får öroninflammation om de inte hålls efter eller till och medicineras.

Det är en balans mellan hudens immunförsvar, hur aktiva körtlar som finns i hörselgången och vad örat utsätts för i den yttre miljön (värme och vatten, rengöring). En hund som är allergisk har i regel en mer uttalad vaxbildning och kan behöva rengöras regelbundet (varannan vecka eller så) för att slippa öroninflammation.

Om hunden kliar och är vaxig kan rengöring prövas i ett par-tre dagar förutsatt att inte tillståndet förvärras. Är inflammationen inte bättre rekommenderas veterinär bedömning av örat.

Återkommande öronproblem behöver en långsiktig utredning och behandlingsstrategi.

https://www.youtube.com/watch?v=GGhZ9vpwrcY&feature=youtube_gdata_player   (här kan du kolla när skabbdjuren är i rörelse  

Hundar kan smittas av rävens skabb. Det vanligaste symtomet är klåda som accelerar från smitttillfället till att i normalfallet bli mycket påtaglig efter 14 dagar-3 veckor. Vanligaste kliande områdena är armbågsspetsar och öronlappskanter. Ibland tillstöter sekundära infektioner som i sig kan klia påtagligt.

Den smittade hunden kan i sin tur smitta andra hundar.

Vi människor kan tillfälligtvis bli smittade såtillvida att vi kan få klåda men djuren varken förökar sig eller borrar gångar i huden hos oss.

Diagnos ställs på typiska symtom (klåda), med skrapprov över det kliande området och mikroskopering då kvalstret lätt påvisas. Man kan också ta blodprov för att påvisa antikroppar i blodet cirka en månad efter smittotillfället.

Behandling består i att använda receptbelagt läkemedel av så kallat spot-on typ. Läkemedlet droppas i nackregionen på huden. Omgivningssanering hemma behövs inte i normalfallet och prognos för tillfrisknande är god. Alla hundar behöver behandlas som är i hundens närmiljö.

Så här ser skabbdjuren ut i mikroskop. Ett och annat ägg kan också ses.

Intensivt kliande öra på grund av rävskabb.

    Som synes riktigt besvärligt för Bella, Lagotto från Kiruna.

     Hudsköterska Maggan mikroskoperar efter skabb

Varning för lite läskiga bilder!

Kortison är ett ämne som bildas naturligt i kroppens binjurar. Emellanåt kan det krävas högre doser än vad binjurarna förmår att producera. Då kan man tillföra hormonet i form av tabletter eller injektion.

Kortison är ett livsviktigt hormon i kroppen som har en central roll i ämnesomsättningen. Det är också ett stresshormon som gör kroppen redo för strid och flykt. Det är kraftfullt inflammationsdämpande och klådlindrande på många hudbesvär. Och livsviktig vid binjuresvikt och livshotande sjukdomar som t ex hemolytisk anemi (kroppseget angrepp på röda blodkroppar).

De omedelbara biverkningarna som kan ses är ökad törst, aptit och urinavgång. Det är i viss mån individberoende hur stora besvär djuret får, men också ett samband mellan högre dos - mer biverkning. På katter ses inte ökad törst och aptit lika tydligt alls. En del hundar flåsar mer och är stressade, andra blir slöa. På längre sikt och med höga doser kan man riskera fler biverkningar. En sådan - lite mer ovanlig - är att det bildas kalk i huden som ger sårbildning, hudinfektion och ofta besvärande klåda. Nacken är ett vanligt område för calcinoser, men i långt gångna fall kan de ses överallt på kroppen.

Här får man se upp så man inte höjer kortisondosen eftersom det enbart förvärrar tillståndet. Nedan en bild på en rottis med så kallade calcinoser. Det tar tid att läka men det läker förutsatt att kortisonbehandlingen sätts ut.

Kortisontabletter  (t ex Prednisolon och Medrol) skrivs flitigt ut vid allergisk klåda. Det är centralt innan behandlingen sätts in att t ex parasitklåda är uteslutet, till exempel demodex och rävskabb. Annars skapas förutsättningar för dem att föröka sig ytterligare. Det kan se förvillande likt ut i symtombild. Och värt att lägga på minnet är att en allergisk hund också kan smittas av parasiter - så att man inte höjer dosen i tron att det är allergin som förvärrats.

Även hundar och katter med magbesvär kan behöva kortison för sin inflammerade magtarmkanal. Vid sidan av medicineringen är det också här viktigt att inte ge mer än vad nöden kräver och kombinera med till exempel diet och bulkmedel (exempelvis psylliumfrön).

Vad är då en farlig dos?

Det är högst individuellt hur mycket kroppen "tål" under längre tid. Medan vissa får överdoseringsbesvär i form av leverpåverkan,  håravfall och bukighet kan andra medicineras utan problem. Genom andra insatser än tabletter, till exempel täta bad, öronbehandling med droppar, lokalbehandling med cortisonspray med mera försöker man alltid i första hand ge kortison varannan dag.

Benskörhet som ses hos oss människor är ingen biverkning vi ser hos katt och hund.

Nedan exempel på en katt med eosinofila granulom i mungipan och i munhålan som fordrar kortison för att hållas i schack:

... och nedan en kisse med allergisk klåda, där särskilt öron och tassar var drabbade. Se bild före behandling med kortison och efter en vecka:

Kisse står i dag på allergimedicinering med sprutor en gång i månaden och slipper kortison helt och hållet.

Som alltid vid en behandling får fördelar vägas mot risker. Om alternativet är att ha svår klåda är det ju att föredra att få ha ett kvalitativt liv på kortison om inga andra alternativ finns. Eller att slippa buksmärtor, kräkningar, diarréer. Veterinären behöver prova fram lägsta fungerande dos och vid behov av höga doser som ger för stora biverkningar hitta andra alternativ eller komplement till behandlingen. Det är alltid du som ägare som har bäst överblick vilken livskvalitet ditt djur har så dialogen är viktig.

Ringorm hos hund är ganska ovanligt. Det många tänker är ringorm är snarare en stafylokockinfektion i huden som ger ringformiga eksem i ett mer koniskt skede. Se nedan Tigers mage:

Därför var det ett exklusivt besök när matte Olga kånkade in ett gäng bedårande, leveransklara amstaffar med eksem hela bunten. Inklusive mamma Kendi som ståtade med ett eksem på näsan. Vi pratade olika alternativ. Smittsamt - helt klart. Stafylokocker sprider sig inte på det viset på hundar. Å andra sidan - ringorm?

Matte berättar om Kendis stora passion för igelkottar. Vi tar en svampodling och med tanke på att alternativen är ganska få, skriver jag ut ett schampo som Olga får åka hem med. Jag försöker visualisera hennes elva valpar och mamma i badet och det rycker i smilbanden.   Vilken match! (Dock har vi inte förärats sådana bilder) Matte höjde inte på ett ögonbryn eller stönade ens när hon förärades receptet. Hon kånkade resolut hela bunten och åkte hem och sanerade.

Nåväl, eksemen ger med sig och odlingen konfirmerar ringorm som har gnagarursprung. Om Kendi kunnat berätta hade hon kunnat tala om när hon var på äventyr från valplådan och var i närkamp med en gnagare. Nu är i alla fall alla tolv besvärsfria och det är färdigbadat. Slutet gott.

Jag kan inte hålla mig utan måste visa en bild av en av de bedårande valparna:

Tiger är en tjusig amstaff-kille på tre år som kom till oss på Djursjukhuset förra våren för sina hudbesvär. Han hade tidigt i livet fått problem med demodex (hårsäckskvalster) som ses i huden som hårlösa fläckar, ofta inte kliande. Enstaka demodexangrepp läker itakt med att hunden blir större, medan mer omfattande infektioner fordrar behandling. Tiger blev fri från sin demodex men fick istället kort senare eksem och klåda, framför allt tassar men också öronen och kroppen kliade.

Eftersom han var en ung kille inleddes utredningen med allergidiet och schamponering samt sprayning av de mest kliande områdena med kortisonspray. Han hade både jästsvamp och bakterier på huden och fick därför ett receptbelagt schampo ämnat för att behandla båda infektionerna. Det krävde säkerligen sin man att schamponera en sprallig Tiger, men matte var motiverad och följde anvisningarna noggrant.

Eksemen ville inte riktigt läka så det togs en odling från huden och antibiotika skrevs ut. Huden läkte tillsammans med piller och schamponering samt diet och vi hoppades vi var lösningen på spåren - men så fick Tiger bakslag igen och matte var förstås olycklig.

Vi gjorde ett allergiprov som visade reaktion för några pollen och kvalster. I samråd med matte inleddes så en hyposensibilisering. Detta innebär att små, små mängder av allergenerna som han reagerar emot sprutas under huden i ökande dos tills dess att underhållsdos (oftast 1 ml) är uppnådd. Då fortsätter man att injicera 1 ml en gång per månaden fortsättningsvis.

Rätt många hundar svarar finfint på hyposensibilisering. Syfter är att minska klåda, återfall i hudinfektioner och öroninflammationer särskilt hos unga djur som har ett helt liv framför sig. Syftet är också att minska kortisonbehov i form av droppar och tabletter samt reducera behov av schamponering. Och inte minst är avsikten att vi ska slippa multibehandla allergiska hundar med antibiotika för återkommande bakteriella hudinfektioner.

Parallellt med insättning av behandling fick Tiger kortison och schamponerades, men när han var uppe i underhållsbehandling sattes kortisonet ut. Nu höll vi tummarna att det skulle gå vägen!

Strax före jul hörde matte av sig och berättade att han verkade ha svarat på behandlingen. Skinnet var nu slätt och fint igen istället för fullt av eksem och han behöver varken medicinska bad eller kortisontabletter längre. Och han är fri att äta vad han vill. Det brukar killar som Tiger uppskatta!

Att få en klådhund är ofta tålamodsprövande. Vissa raser som är livliga - typ amstaffarna - är mycket energiska också i sitt kliande, vilket stressar alla i familjen och förstås är jobbigt allra mest för hunden.

Allergiska hundar får öroninflammationer, tass- ansikts- anal och bukklåda. Vissa en del av det, andra allt och lite till. Eksem och hudinfektioner samt öroninfektioner dyker upp sekundärt till allergin och är i sig ett problem som behöver hanteras. Förr skrevs det ut mycket mer antibiotika än vad som tillnärmelsevis görs i dag. Vi har blivit bättre på att utreda för att hitta orsaken, triggern, för varför djuret får en öron - eller hudinfektion.

Tyvärr går det inte att skilja om det rör sig om matreaktioner eller atopi, allergi mot ämnen i miljön.

Diet är viktigt; då sätter man hunden på foderproteiner den inte ätit förr. Ofta blir det ett medicinskt allergifoder där proteinerna är hydrolyserade, det vill säga kemiskt sönderdelade så att inte tarmen känner igen ursprungsproteinet. Men det går också bra att laga diet själv. Ofta viltkött och ris eller potatis/korngryn. Man skulle kunna tro att en matallergisk hund har dålig mage eller kräks, men det behöver inte vara så. De kan ha helt perfekt avföring och äta som vanligt men ändå klia sig av en matallergi. Om hunden får återkommande öroninflammationer och/eller kroppsklåda före ett års ålder behöver man särskilt fundera över matallergi, men det kan dyka upp närsomhelst i livet.

Matreaktioner får man när man varit utsatt för ett protein under en tid. De flesta foder i handeln är rätt lika om man tittar på innehållsdeklarationen, till exempel kyckling, ägg, vete, fisk, gris är sådant som kan ge reaktioner. Därför är det sällan idé att byta foder när hunden börjar klia sig. Till skillnad motför vad många tror så är det heller inte foderbyte som vanligen ger klåda - eftersom de ofta har lika proteinkällor. Men ibland är förstås antagandet rätt!

Enda sättet att ställa diagnos är att hunden får äta diet uop till tre månader i vissa fall. Om klådan försvinner sätter man sedan in den på ursprungsfodret inklusive godisar och matrester och ser vad som händer. Börjar hunden klia sig inom ett par veckor har man en diagnos. Om den inte kliar sig är foderreaktion ingen faktor att räkna med (förutsatt att man utsatt den för alla potentiella allergen den träffade på innan).

Man kan förstås matutreda själv, men erfarenhetsmässigt är det svårt att ´genomföra en diet på egen hand. Man behöver ofta guidning på vägen - och hundarna behöver klådlindrande mediciner och infektionsbehandling tills dess att man börjar ha effekt av dieten. Det kan hos vissa genominfekterade djur röra sig om veckotal - så även om dieten är korrekt är sidoinsatsen inadekvat. Då är det inte underligt om man ger upp som ägare och börjar misströsta. Därför är en coachande, hudintresserad veterinär centralt för att utredningen ska bli så koncis som möjligt.

Atopi är en genetiskt betingad klåda. Kroppen reagerar onormalt i sitt immunsystem med klåda mot ämnen i miljön. Allergi mot kvalster av olika slag i inomhusmiljön är vanligast, men även pollenreaktioner förekommer. Allergitest kan göras med pricktest (i huden) och som blodprov. Syftet är att framställa ett vaccin - det är ofta svårt att eliminera kvalster från djurets närmiljö.

Sedan finns det förstås atopiker som inte går ut i test men ändå har allergisk klåda. Och de behöver hjälp med en så skonsam medicinering som möjligt som gör att de kan leva livet utan att det kliar eller de behöver bo i krage. Här finns en arsenal av mediciner att ta till. De allra flesta kan man hjälpa!

Och - för att riktigt krångla till det - det är inte helt ovanligt att hundar kan reagera både på allergener i maten och miljön. Så det gäller att hålla tungan rätt i munnen och dra korrekta slutsatser av utredningen för att så snart det bara går skräddarsy en klådbehandling som ger valuta för insatsen!

Nedan bilder på snygga Tiger. '  

Bild 1 och 2 hans i och för sig inte så snygga mage när han hade sina hudinfektioner: typiskt ringformat utseende som talar för bakterieinfektion i huden. Med hjälp av cytologisk undersökning i mikroskop verifieras misstanken och även i hans fall för att avstyra risken för demodex (även om inte typiskt utseende behöver man undersöka noga för att få rätt behandling som inte förvärrar problemet).

Tiger poserar på en sten. Nedan: snygga magen utan blemmor efter ett halvårs hyposensibilisering!

Man kan för övrigt misstänka att detta är Tigers favvo-pose    Vill du läsa matte Jessicas egen berättelse finns den i Tigers album på FB.

Det har kommit några frågor kring tassbilderna som lades ut häromdagen i samband med texten om smärta hos hund. Här kommer lite mer text runt varje.

Tassbesvär med bölder, fistelgångar, rodnad, klåda och hälta kan ha många bakomliggande orsaker. Beroende på tid som har gått med de svårare fallen börjar hunden avlasta för att slippa ha ont. Detta blir en ond cirkel. När hunden går på sida eller bakkant på dynan flyter den ut och det blir då tryckskador mot närliggande dynor på grund av "valkbildning". Hunden slickar intensivt. Detta leder till överväxt av jästsvamp och bakterier samt att huden blir skinnflådd och hårlös. Detta i sin tur gör att det fastnar smågrus under tassen under promenaden - och det förvärrar naturligtvis för hunden. De småhår som finns sticker in i den känsliga huden och ger främmandekroppsreaktioner och nya böldreaktioner.

Allergier är en orsak till besvär, både mot mat och miljöallergen - i bland både och.  En annan tåartroser. Då börjar det med snedbelastning på grund av tåont som sedan ger liknande ond cirkel som ovan på sikt. Vissa hundar har en kombination av orsaker till besvären. Även demodex (hårsäckskvalster) och låg ämnesomsättning ses emellanåt som orsak till tassböld.

När man väl fått utflutna dynor och fistlar är det oerhört viktigt att smärtlindra adekvat vid sidan av sin utredning. Hunden får heller inte slicka en endaste gång på tassen. Skor på utomhus för att förhindra att det fastnar sandpartiklar under promenaden. Skölja tassarna när man kommer hem. Bada mot bakterie/svampöverväxt. Medicinera mot fistlar och bölder. Tunna, rena bomullssockor på inomhus som bytes frekvent. Krage någon gång för att erhålla luftning.

Det är ett krävande tillstånd men lyckas man bryta den onda cirkeln i tid så finns det gott hopp om normal funktion igen. Men det kräver sin ägare! Heder åt er alla som följer råden och efter lång kamp kommer till lösning. Det är inte bara utredningen som är mödosam - det stora jobbet gör du som hundägare. Respekt!

Jämför bild 1 och 2 avseende trampdyneutseende. Tass 1 tillhör en allergisk hund med tassklåda, tass2 en med såväl artroser som födoämnesreaktioner.

    Ärrvandlad simhud efter flertal brustna bölder. Nedan: typiskt med hårlöshet och rodnad. Här växer sekundärt jästsvamp och bakterier till, som i sig kliar.

Jästsvamp i simhuden     

Fistelgång i bölden i simhuden. Detta var en hund som svarade snabbt på allergikost

  ''Ovan: Mycket svårt fall av tassböld vars orsak aldrig kunnat fastställas men svarar bra på kortisonbehandling.