Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig av oro. Vad har hänt? Hon inser att hon aldrig kan leta upp Smilla utan att Smilla själv behöver klara av att komma tillbaka. Matte visslar i pipan. Det är tyst. Efter en lång stund hör hon Smilla igen. Hennes skrik som skär genom märg och ben.

Hunden dyker upp, rosslande i andningen. Hon släpar sig fram.

Matte tar Smilla till bilen och kör i ilfart till Djursjukhuset.

Där konstateras att hennes Smilla har fått en stakningsskada in i brösthålan. Bröstkorgen är perforerad av något, sannolikt en gren som har rikoschetterat i full kraft in i bröstet och åstadkommit ett läckage in i bröstet. Lungorna trycks ihop av den instormande luften, hjärtat arbetar frenetiskt för att syresätta kroppen. Smilla är döende.

Smilla sövs. Vår mest erfarna djursjukskötare rings in. Tiken läggs på ventilator (respirator) för att få hjälp att andas när hon inte klarar det själv. Två veterinärer hjälps åt under operationen för att laga den sårskada som uppstått. Man avslutar med att lägga så kallade pleuradränage för att kunna evakuera luft som fortsätter att läcka in i lungsäcken.

Smilla behandlas med smärtstillande och antibiotika. Hon är kritiskt sjuk men återfinner inom några fantastiska dygn sin kraft igen. När matte får höra att Smilla är hemgångsklar, visserligen klenare än vanligt men utan behov av dränage, är matte lycklig men osäker. På hennes näthinna har hon en rosslande, plågad hund som inte har lång tid kvar. Men när matte kommer för att träffa henne sprider sig ett lyckligt leende när hon ser sin Smilla på bättringsvägen.

Och i dag har vi förmånen att kunna göra en slutröntgen av hennes lungor och kunna konstatera att allt har gått bra. Och studsbollen Smilla längtar efter att springa igen.

Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.

Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.

Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.

Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.

Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.

Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.

Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.

Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.

Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.

Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.

Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.

Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:

http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k

http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.

Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).

Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.

Bosse före operationen:

... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8

Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:

http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.

När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 

Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.

Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.

Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.

Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.

Djursjukhusets chefveterinär Maria Karlsson tilldelades den 21 mars som första veterinär Svensk förening för vårdhygiens Hygienpris. Motiveringen lyder: ""Maria har med sitt brinnande engagemang och sin kunskap lyft antibiotika- och vårdhygienfrågorna till en självklar patientsäkerhetsfråga inom veterinärmedicinen. Maria Karlsson driver frågorna med tydliga mål och sprider med sin entusiasm kunskapen vidare".

Nedan några bilder från Conventum, Örebro, där prisutdelningen ägde rum. Läs gärna mer på http://www.sfvh.se/Svenska_hygienpriset/Svenska_Hygienpriset_2013

Som enda klinik eller djursjukhus norr om Stockholm kan vi erbjuda hörseltest med ett särskilt instrument avsett för just det ändamålet. Undersökningen kallas för BAER-test (brainstem auditory evoked response). Vi är glada att kunna erbjuda våra uppfödare i regionen att testa valpar avseende hörande innan de levereras. Vi tror att fler valpar testas när undersökningen finns geografiskt närmare. Och för köparen är det förstås en fördel att veta valpens hörselstatus.

Medfödd dövhet förekommer hos ett tjugotal olika raser och är ofta genetiskt betingad. Vissa anlag för nästan helt vit pälsfärg eller päls med stora inslag av vitt förknippas med ökad risk för medfödd dövhet. Hur och varför dessa gener för utbredd vit färg ökar risken för dövhet och hur dövheten är kopplad till färganlaget är inte helt känt. Eftersom det är flera gener som styr hörandet finns inget DNA-test som kan påvisa dövhet.

Sjukdomen utvecklas oftast under valpens första levnadsveckor. Blodförsörjningen tillbakabildas till innerörats hörselsnäcka, vilket leder till att nervändorna förtvinar. Ena eller bägge öronen kan drabbas. Helt döva valpar upptäcks oftast av uppfödaren. Enkelsidig dövhet är mycket svår att diagnosticera utan hörseltest (BAER), en enkelsidigt hörande hund fungerar lika bra i samhället som helt hörande hund men man bör inte bedriva avel på dessa. En helt döv hund har däremot betydligt sämre förutsättningar att fungera väl i samhället och med familjen.

Nedan ser du Fröken Fräkens Birgitta Doth-e som kollar hörselfunktionen lugnt sovande på sin lugnande spruta. Uppfödare Anne kunde med glädje konstatera att alla små pyren var dubbelsidigt hörande när hon kom för BAER-testning på Djursjukhuset.