I vården av människor bedrivs studier av skador som uppstår i vården som en viktig del av patientsäkerhetsarbetet. En vårdskada definieras som lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakats av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av en patients tillstånd eller en förväntad effekt av den behandling patienten erhållit på grund av tillståndet.

Man räknar med att det årligen uppstår cirka 105 000 vårdskador som kräver 630 000 extra vårddygn i Sverige. Tretusen avlider. Förutom det mänskliga lidandet motsvarar det en kostnad för samhället på ungefär sex miljarder kronor. I amerikanska studier från 1999 konstateras att  mellan 44 000 och 98 000 dödsfall per år. Det var fler dödsfall än vad som orsakades av trafikolyckor, bröstcancer eller AIDS. 

Vård är aldrig riskfri. Men vi behöver naturligtvis känna oss trygga att vårdgivande personal lär sig av de misstag som gjorts. Detta förutsätter ett kontinuerligt patientsäkerhetsarbete - att vi registrerar och dokumenterar och drar slutsatser.

Inom djurvården uppstår också vårdskador. Vi har ingen motsvarighet till Socialstyrelsens nationella patientsäkerhetsarbete, så det finns inga siffror på hur många djur som skadas eller avlider till följd av vård. Varje inrättning förutsätts själva ha en överblick över hur situationen ser ut och göra konsekvensanalyser. Det finns heller inga nationella riktlinjer för ersättningsbarhet när det uppstår en vårdskada för ett djur. Ett första steg blir i praktiken att den enskilda djurägaren (kunden) kontaktar den djurvårdande inrättningen och påtalar att han/hon önskar ersättning för djurets vårdskada. Det ankommer då på kliniken att diskutera med kunden om hur ansvarsförhållandet ser ut och om man är överens om att skadan hos djuret uppstått på grund av försumlighet i vården. Kommer man inte överens finns möjlighet att få vårdkvaliteten bedömd via ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård .

(Här kan du läsa hur det går till: http://www.vetansvar.se/introsida/startsida/hurdugorenanmalan.4.778a5d1001f29869a7fff2241.html
 )

Det tar ofta lång tid innan ett ärende är utrett (ibland ett par år). Ansvarsnämnden avgör inte ekonomiska tvister. I de fall man inte kan komma överens med den djurvårdande inrättningen kan man som konsument ta hjälp av konsumentombudsmannen hur man bäst går vidare.

För oss på Djursjukhuset i Gammelstad önskar vi en öppen dialog med den kund som upplever att vården lett till skada eller men för djuret som kunnat undvikas. Vår målsättning är att Du som kund ska känna dig hörd för de synpunkter Du har och att Du så långt det är möjligt också ska känna Dig nöjd med oss som vårdgivare för Ditt djur. Vi kan också förklara och motivera i de fall vi inte delar uppfattningen att det rör sig om försumlighet.

Vårdskadeärenden är inte vanligt. Men ibland misslyckas vi. Vi är den första att beklaga om vi orsakat Ditt djur ett lidande som kunnat undvikas. Vår avsikt är att i alla lägen hjälpa och lindra - precis som övriga kollegor som tillhandahåller djursjukvård.

Vård är aldrig riskfri. Nollvision är inte rimlig men önskvärd. Vårdgivande personal är också människor med förmåga att i en del stunder begå olyckliga misstag. Vi försöker förekomma genom att ha skrivna rutiner för en stor del av vår verksamhet för att det ska finnas en struktur vi alla följer. Men alla situationer är inte möjliga att skapa rutiner kring eller förutse.  Instrument kan ibland gå sönder eller inte fungera som det är tänkt. Där har leverantörer av medicinteknisk utrustning en del i ansvaret, men också djurvårdande instans.

På humansidan finns kriterier för ersättningsbarhet för vårdskada. Knappt hälften av anmälda fall ersätts årligen.

Man har inte rätt till ersättning enbart för att ens behandling inte gav önskat resultat eller för att det uppstått en komplikation. Läs mer om ersättningsgrunder inom humanvården här http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/Stod/Bidrag-och-ersattningar/Skadeersattning/

Du är alltid välkommen att kontakta oss om Du har funderingar kring vården av Ditt djur. En öppen dialog gagnar oss alla. Har vi gjort fel så bär vi naturligtvis ansvaret.

Uffe är en skelleftekatt av rasen cornish rex som under lång tid varit kal på rygg och ovansida svans. Han tycks må bra för övrigt, äter och dricker och är bra i magen. Uffe har en kattkompis som inte är flintis av samma ras i hushållet. Eftersom han var ung när det började beslutas att han behandlas för parasiter i första hand.Det gör ingen skillnad. Matte skickar bilder på fortsatt kal rygg under behandlingen. Han får på slutet av parasitbehandlingen parallellt kortison för att det är ytterst sannolikt att han slickar bort håret själv, men det har ingen avgörande effekt alls. Matte är till att börja med en smula tveksam till att han har klåda  - hon ser honom inte putsa bort håren egentligen. Det är mycket vanligt att katter med klåda inte uppfattas ha det; de har ju ett naturligt putsbeteende och gränsen för det som blir överdrivet/sjukligt är svår att definiera i vardagen.

Vi funderar kring om det är beteende av typ stress, men fullföljer utredningsgången med att utreda honom för så kallad kutan födoämnesreaktion (matallergi). Trots allt är det viktigt att vi inte använder stress som en lättvindlig diagnos innan annat uteslutits.

När Uffe så får särskilt dietfoder med proteinkällor som han inte kommit i kontakt med tidigare kommer vändningen. Först är matte osäler, men runt Valborg kommer ett jublande glatt mejl över att pälsen är tillbaka. Och matte har också noterat, att Uffe mår mycket bättre på nya maten. Subtila tecken på magbesvär är inte lätt att upptäcka. Förrän de är borta. Här nedan kan ni se skillnaden på Uffe. Lockarna är på plats och Uffe äter mat han tål och är piggare och gladare än på länge. Håll med om att det finns skäl för matte att vara nöjd   

Ebba är en 6 år gammal rottistik som efter lek i höstas skadade sitt vänstra bakben. Hon kom till oss för bedömning av benet och en korsbandsskada konstaterades. I leden sågs också artrosförändringar. Ebba bokades till veterinär Andreas som opererade henne med en så kallad TTA-metod (tuberositas tibiae advancement). Man sågar då av den övre platån i leden och förskjuter den framåt för att ändra belastningen i knäleden. Det kan tyckas som en drastisk metod, men har visat sig ha mycket gynnsamma resultat på återhämtningen. Lika viktigt som en lyckad kirurgi är en omsorgsfull rehabiltering efteråt med syfte att återställa muskulär funktion och ledens rörelseomfång. Se nedan bilder efter operationen och en lycklig och ambitiös Ebba på rehabbesök.    

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.

När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 

Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.

Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.

Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.

Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.

Vinterbilder från våra FB-läsare                               

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.

Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.

I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.

Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?

Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   

Kaniner kommer ibland till oss på Djursjukhuset på grund av upphörd aptit. I vissa fall kan vi fastställa att det beror på felväxande tänder. Kanintänder växer kontinuerligt och fordrar att de slipas av den mat de äter. Därför är det väsentligt att de i huvudsak äter stråfoder, det vill säga gräs och hö, och endast i ringa mängd pellets. Även deras mage och tarm mår bra av en strårik diet - deras tarmar är ett mycket delikat ekosystem av bakterier, som behöver rätt näring för att må bra. Och mår tarmbakterierna bra mår kaninen bra!

Om tänderna växer långt kan de mekaniskt förhindra att kaninen kan äta. I värsta fall kan kaninen svälta ihjäl.

En kanin som mår bra äter med god aptit utan att gnissla tänder eller salivera, avföringen är små, mörka, fasta "kulor". Om kaninen har diarré, magrar eller äter dåligt behöver den undersökas.

Vissa kaniner har i grunden bettfel och då är prognosen ytterligt dålig. Det är viktigt att ställa diagnos och avgöra vilka behandlingsalternativ som finns.

Nedan ser du exempel på förvuxna framtänder som slipas ner med tandborr. Kanintänder ska inte klippas med klotång då de riskerar att spricka och splittras helt. Även kindtänderna behöver bedömas - ibland kommer huvudproblemet från kindtänderna med sårbildning och infektioner som följd.

Kaniner är flyktdjur och kamouflerar sin ohälsa så länge den kan. En kanin som slutar äta är ett mycket allvarligt tecken på sjukdom och behöver skyndsamt få en diagnos.