Senaste inläggen

Av djursjukhusetgammelstad - 18 februari 2013 18:57

  


Nu är vi riktigt stolta på Djursjukhuset när vår VD Elisabeth Folkesdotter-Pekkari är nominerad som en av tre årets företagare. Årets företagare delas ut till en företagare som utfört en prestation i sin kommun och som genom sitt sätt att vara och driva sitt företag är en förebild för andra företagare. Vinnaren utses av Företagarnas styrelse.

Gå in och läs mer!

http://www.naringslivetspris.se/nominerade/



  

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 17 februari 2013 16:35

 


Juvertumör hos katt är oftast den medelålders-äldre kattens sjukdom. Tumörerna är tyvärr ofta mycket aggressiva, växer snabbt och infiltrativt in i omgivande vävnad (vilket gör det svårt att avlägsna all tumörvävnad vid kirurgi) och sprider sig till lymfvävnad och lungor.


Intakta (det vill säga honor som inte kastrerats) löper flera gånger större risk för att utveckla juvertumörer än den som kastreras under det första levnadsåret. P-piller är en negativ faktor - man får kalkylera risk för juvertumör om man väljer att medicinera katten istället för kastrering (sterilisering i dagligt tal) som preventivmetod mot oönskade kattungar. Vi rekommenderar därför kastration före p-piller, men om kastration inte är aktuellt är det ändå att föredra p-piller före okontrollerad förökning av katter som är svåra att placera och riskerar att fara illa. Bäst vore om man i sitt kattägande kalkylerar med en kostnad för id-märkning, vaccination och kastration.


Juvertumörer hos katt har många likheter med vissa  bröstcancertyper hos kvinna. Därför forskas det intensivt på olika markörer som anger prognos för tumörtillståndet. Den enskilda katten är dock för det mesta svår att hjälpa. Ägaren söker hjälp när knölen dyker upp men den växer ofta mycket snabbt och det är ofta tveksamt om det är medicinskt motiverat (eller etiskt) att operera eftersom risken för metastaser och återkomst av juvertumörer i vävnaden är mycket stor.


I ett senare förlopp har tumörerna vuxit så snabbt att huden spänner och katten börjar slicka för att det gör ont. Dessa knölar infekteras då och luktar illa av kattens munbakterier.


Tecken på metastastisk spridning är avmagring, hosta och nedsatt allmäntillstånd. I tidigt skede - när operation är aktuell - gör man alltid en lungröntgen för att försäkra sig om att det inte redan föreligger lungmetastaser.


Ska man operera behöver tumörerna upptäckas tidigt, kirurgisk marginal mot frisk vävnad vara stor och katten vara i gott hull. Ofta görs då en borttagning av en hel juversida, ett stort ingrepp som behöver mycket smärtlindring framför allt det första dygnet.


Ta gärna som rutin att undersöka din katthona på ålderns höst för förekomst av eventuella juvertumörer - det kan göra en livräddande skillnad.


På bilden dessvärre icke-operabel juvertumör. Alltid lika ledsamt. Men fokus behöver ligga på kisse - det är för hennes skull vi opererar och då behöver operationen ge en juste chans till livskvalitet efter såret läkt. Annars behöver man fatta beslut om när lidandet är för stort. Vid brustna juvertumörer behöver beslut tas om avlivning.


Och förstås - ligg steget före genom att kastrera din hona. Det går utmärkt att kastrera även unga honor från fem månaders ålder eller så. Yngre går också - men det finns inga stora fördelar med det. Hon behöver inte ha löpt innan hon kastreras.


På bilden nedan ses en katthona som kastreras - först klippning, sedan klorhexidinsprittvätt av magen och indukning inför ingreppet. Hon går hem samma dag för att få vila upp sig på hemmaplan. Såret brukar läka snabbt och med dagens smärtlindring är katten komfortabel hela tiden.


     

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 14 februari 2013 11:19

 




Signaturen Veronica behöver hjälp med bantningstips för sin äldre hund. Han utfodras enligt tabeller, är ganska lat av naturen och står stilla i vikt. Vad gör man då?


Övervikt är den rika västvärldens problem även för våra sällskapsdjur. På djursjukhuset har vi som rutin att väga ditt djur vid besök. Det är inte ovanligt att kilona smyger sig på. Då är viktkurvan en oslagbar bevisföring i kampen om argumenten. Vi är bra på att hitta andra anledningar än övervikt till hundens figur ska sägas. Eller att förklara bort det med att det är en tillfällighet, att formen bara är en jaktsäsong bort. Vikt är känsligt även för våra hjärtegryn. Och det gäller att fara varsamt fram så att ingen känner sig otillbörligt kritiserad eller så - råden ska ju vara i välmening för att djuret ska hålla sig stark och frisk och sund. Ingen följer ett aldrig så välment råd om man far fram som en ångvält.


Här följer några bortförklaringar. Känner du kanske igen någon av dem själv?   


  • Fido är inte tjock, han har mycket päls och behöver klippas ned. Du skulle se vad smal han blir då!

Motargument: Lille Fidos päls kan omöjligt väga sju kilo som är hans viktuppgång under två år?

  • Fido är inte tjock, han har en kraftig benstomme

Motargument: Fidos bentäthet kanske är exceptionell, men han har inga ben i midjan och han har förlorat sin kontur.

  • Fido är kanske rund, men han behöver hullet inför jakten. Då brukar han rasa i vikt.

Motargument: Det finns ingen fördel med att inleda jakten med överhull. Det belastar hjärta och leder onödigtvis och blir jobbigt för hunden. Om han har svårt att föda sig under jaktsäsong kan man istället försöka hitta ett annat foder som han mår bra och äter tillräckligt av för att slippa bryta eget fett för energi. Då blir troligen också jaktlyckan större. Och lederna håller bättre. (En del Fidos är inte heller smala i november när man träffar dem i annat ärende...)

  • Det kan inte stämma att han vägt 18 kilo, ni skrev nog fel 2009.

Hm. Host. Ja?


Och följande argument möts man av dagligen när bantning kommer på tal:


- Han blir så besviken om han inte får. Han är van att fika med mig, att jag sticker till honom en bulle. Hur ska det gå?

- Han får verkligen inget annat, och ändå går han inte ner.

- Vi går en lång tvåmilatur varje dag. Han är lös och springer.

- Han får bara en deciliter foder. Jag lovar! Inget mer. Och han går ändå inte ner.


 


Varför blir då hunden tjock? Ja, sambanden är ju ganska enkla. För mycket energi in i förhållande till ut. Promenader är inte särskilt givande som viktnedgång - det behöver strypas energitillförsel för att det ska hända något. Och är de två milen verkligen två mil? Det tar fyra-fem timmar att gå minst. Och få av oss gör det som daglig rutin.


Det kan vara svårt med lightfoder i handeln. Det är ett utmärkt foder när hunden nått sin idealvikt, men ska de bantas är de medicinska dieterna oslagbara. Hunden håller sig mättare, bajsar mer och går ner i vikt under tre-fyra månader till sin idealvikt. Man har större chans att stå emot den där bedjande blicken.


Följande fallgropar behöver beaktas:

  • Sidoenergi från familjens tallrik
  • Kvällskex, ost, fika, belöningsgodis
  • Välmenande besökare
  • Välmenande hundvakt
  • Välmenande familj

Ja, allt som innebär att viktminskning uteblir för att man faktiskt inte följer dieten. Ska det ges godis så får man ta av kulor från dagens ranson. Enkel matematik.


Vi ägnar oss åt en del självbedrägeri både när det gäller den ständigt hungrige cocker spanieln. Ibland är matte jättenoga men husse som är hemma hela dagarna fikar gärna med hunden och tar bilen till affären för att köpa tidningen. Är de kastrerade blir det ännu svårare med viktkontroll. Aptiten ökar, ämnesomsättningen minskar - och då gäller det verkligen att se upp. Men jag har mött kastrerade labbar som står på kortison som gått att banta så jag vet att det går. Och att det är den bästa present du kan ge den åldrande hunden att slippa sin övervikt för då värker artroslederna avsevärt mindre och det är lättare att motionera.


Så rådet är - ta hjälp av veterinärfoder så vet du exakt vilken mängd som ska ges. Håll dig till dieten under fyra månader. Voilá - du har en normalviktig hund! Och kan sedan få hjälp att välja diet som passar för att bibehålla normalvikten. Sedan gäller det att väga en gång i månaden eller så för att det inte ska smyga sig på överhull igen. Se nedan en tabell för Body Condition Score. Vill du ha hjälp så ställer vi gärna upp och avgör hullstatus på din hund.


 




Fakta · Hund
Av djursjukhusetgammelstad - 7 februari 2013 10:46

Antibiotikaresistens berör oss alla. Bakterierna känner inga lands- eller djurslagsgränser utan smittar i de flesta fall utan urskiljning. Orsaken till det globala hälsohotet är överanvändning av antibiotika - fel antibiotika, onödig, för länge, i kombinationer. Av okunnighet. Av rädsla för att ha missat en bakterieinfektion, för att motverka infektioner i efterförloppet av operation så att kunden/patienten blir missnöjd.


Vi har nått vägs ände. Det saknas nya läkemedel. Resistensgener sprids som en löpeld i världen. Vi kan bara bekämpa på ett enda sätt - att använda antibiotika vid konstaterad infektion som inte läker av sig själv. Och kuren behöver vara så kort som möjligt. 10-dagarsregeln är förlegad kunskap. Likaså att det utvecklas resistens hos djuret under behandling, eller att de blir mer resistenta om man slutar för tidigt.


Nej, antibiotikabehandling gynnar de bakterier som finns på kroppen som inte är känslig för det läkemedel som används. All användning lägger ett så kallat selektionstryck över alla bakterier i hela världen - vi gynnar de livskraftiga, och en del av dem delar gladeligen med sig av sina resistensgener. En värsting är ESBL. Det saknas i princip behandling för denna mycket resistenta grupp. Vi har haft ett tjugotal fall på hund och katt i Sverige - och ungefär lika många på häst. Vi har troligen bara sett början. ESBL sprider sig som en farsot och är fruktad smitta på sjukhusen. Vi hade mer än 5 000 fall i Sverige förra året.


I teorin är det enkelt att hantera djurpatienter smittade med resistenta bakterier. I verkligheten är det svårare. När man står med den enskilda ägaren som har en sårinfektion efter en fraktur, djupt ner i benet. Hur gör vi då? Eller hudpatienten som har en multiresistent stafylokock, matte är helt ensam sedan hennes man gick bort, barnen utflugna ute i världen. Ska vi avliva hennes enda kamrat? Eller SM-vinnaren i agility som får en ESBL-infektion i urinvägarna - ska vi behandla eller avstå?


I det långa perspektivet behöver antibiotikabehandlingarna ner. Radikalt. Både på människor och djur. Men en samsyn i frågan är det viktigaste - vad vi gör med det faktiska fallet. Det är avsett som ett stöd för veterinären. Jordbruksverket har redan nu gått ut med en lista över kritisk antibiotika för människor som är förbjuden för veterinärer att förskriva. Oavsett.

Det gäller samtidigt att vi inte blir för fundamentalistiska. Multiresistens är en vardag i stora delar av världen, något man räknar med. Vi hoppas förstås att vi ska slippa. Men vi behöver vara realister. Och absolut se vårt ansvar att inte stigmatisera den hund-eller kattägare som får ett djur med multiresistent smitta. Vi behöver ge korrekta råd om hur vi ska behandla, isolera och tänka kring patienten. Baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Varken mer eller mindre.


Veterinärförbundet har initierat ett ärende där en sådan guide skrivs. Vi möttes igår på SVA, Uppsala. Ordförande är Ulrika Grönlund-Andersson, antibiotikaavdelningen, SVA. Saknas på bilden men med över Skype var Alexandra Vilén, Helsingborgs Regiondjursjukhus. Det är jag i rosa.


Ett viktigt arbete. För framtiden. För våra barn och kommande generationer. Att bevara möjligheten att behandla deras bakteriella infektioner. Penicillinet var och är en kritisk livräddare. Låt oss vara rädda om den. Ifrågasätt gärna varför ditt djur behöver antibiotika. För säkerhetsskull är inte ok längre. För ödestimmen är slagen.  

Av djursjukhusetgammelstad - 3 februari 2013 16:40

Ännu en signatur Maria önskar få belyst hur man sköter hundöron på bästa sätt. Tack för bra skrivtips!


Hundens öronvax är brunsvart. På valpar är det mycket vanligt med ganska riklig vaxbildning. Har valpen inte klåda eller rodnad gör man bäst i att låta naturen ha sin gång och huden komma sams med den flora av bakterier och svamp som finns normalt på huden hos hunden.


Ett hundöra har en lång vertikal hörselgång som åtföljs av en kortare horisontell. Om man drar i öronlappen rätar man ut hörselgången tillfälligt så att den blir nästan rak. Här följer en länk med en bra anatomibild :


http://www.google.com/imgres?imgurl=http://www.dog-health-handbook.com/image-files/dogear.jpg&imgrefurl=http://www.dog-health-handbook.com/dog-ear-canal.html&h=417&w=350&sz=32&tbnid=jQ_GsU-iBAkBFM:&tbnh=85&tbnw=71&prev=/search%3Fq%3Dearcanal,dog%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=earcanal,dog&usg=__uogochJ5mi7emaihMd6ARQAl1_M=&docid=8xasw53M-tc5zM&hl=sv&sa=X&ei=e3sOUZD_A4aD4gTm8ICAAQ&ved=0CDEQ9QEwAg&dur=1050


Peta eller inte peta med tops?


Det är frestande att rengöra med tops för att få rent i hörselgång och öronmussla. Men det är sällan av godo. Dels riskerar man att pressa en del av vaxet ner framför sig i hörselgången så att det bildas en solid klump nära trumhinnan. Dels riskerar man förstås att skada själva trumhinnan om hunden hoppar till eller vrider på huvudet när man är nere i hörselgången. Om öronhuden är röd och inflammerad bidrar man till mer inflammation om man är ovarsam med tops och det kan också bli kvar bomullrester nere på djupet.


Så nej till tops helt enkelt!


Rengöringsmedel


Det finns en uppsjö av olika öronrengöringsmedel. De innehåller olika typer av vaxlösande med varierande pH. De med surt pH kan verka förebyggande mot svampöverväxt men kan å andra sidan svida om örat är sårigt eller inflammerat. Flera har adringerande egenskaper så att huden lugnar ner sig i örat och blir mindre rött. Och några har mjukgörande, återfuktande tillsatser.


Så hur vet man vad man ska välja? Och när ska man rengöra hundens öron?


För att svara på den sista frågan först - ett hundöra behöver inte vara kliniskt rent. Om det är lite vaxigt och hunden är obesvärad utan kliande eller huvudskakningar så behöver örat inte rengöras alls.


Om du har en hund med tunga, hårbeväxta öron som har tendens att bli kladdiga efter badande eller när det är varmt ute kan du anpassa efter behov. Vid öroninflammationer rådger din veterinär dig om frekvens.



Här är några tumregler för vad du bör tänka på vid val av öronrengöringsmedel:


1) Det ska vara anpassat för hund


2) Öronhuden ska inte bli röd efter applikation. Hunden ska vara obesvärad av användning; det ska inte svida eller göra ont. Då finns risk för att man faktiskt skapar ett problem!


3) Dela inte flaska mellan flera hundar eftersom det finns risk för oönskad smittspridning. Det finns engångspipetter som kan vara ett fräscht alternativ om flaskan används glest. Annars rekommenderas att du försöker att inte få hudkontakt med flaskan nere i örat och att du kan använda desinfektionsmedel efteråt på flaskan så att det håller sig fräscht.


Hur gör jag?


Det finns i regel bifogat en bruksanvisning. Håll i ytterörat. Dryp ned medlet så hörselgången fylls. Massera kinden (området över hörselgången) . Låt hunden skaka upp överflödet. Torka ytterörat med en bomullsrondell eller dylikt så det blir torrt. Klart! Och den gamla sanningen att inte peta med något mindre grovt än en armbåge är en bra tumregel.


Trånga hörselgångar?


Vissa hundraser har trånga hörselgångar, till exempel shar pei. Men i regel är en trång hörselgång ett resultat av inflammation och i de flesta fall kan ursprungsdiametern återupprättas om inflammationen går tillbaka.


Ståöron vs hängöron - och öron med hår


Det finns också hundar med mycket öronhår. En del är lika krulliga i sin hörselgång som på huden - en del utan några besvär alls medan andra behöver rengöras och hårplockad för att det inte ska bildas pluggbildning av päls och vax nere i örat. Plocka eller inte? Som en generell regel kan håret vara kvar om hunden är öronfrisk och klådfri och inte har en ökad vaxproduktion. Rådgör gärna med uppfödare och din veterinär om du är osäker!


Tunga pälsiga öronlappar som till exempel amerikansk cocker spaniel med flera kan ha mera problem än ett motsvarande öra som står upp, troligen på grund av ökad luftning av örat. Men det finns många cockrar som aldrig har problem med öronvaxbildning och det finns hundar med ståöron som har det - så det är inte hela sanningen!


På samma sätt kan en del hundar bada på sommaren mest hela tiden utan att öronen behöver rengöras det minsta - medan andra får öroninflammation om de inte hålls efter eller till och medicineras.


Det är en balans mellan hudens immunförsvar, hur aktiva körtlar som finns i hörselgången och vad örat utsätts för i den yttre miljön (värme och vatten, rengöring). En hund som är allergisk har i regel en mer uttalad vaxbildning och kan behöva rengöras regelbundet (varannan vecka eller så) för att slippa öroninflammation.


Om hunden kliar och är vaxig kan rengöring prövas i ett par-tre dagar förutsatt att inte tillståndet förvärras. Är inflammationen inte bättre rekommenderas veterinär bedömning av örat.

Återkommande öronproblem behöver en långsiktig utredning och behandlingsstrategi.





Av djursjukhusetgammelstad - 31 januari 2013 09:20

Signaturen Maria önskar att vi skriver om skendräktighet. Toppen att få önskemål från dig som bloggläsare så vet vi vad som intresserar!



Skendräktighet drabbar tiken i efterförloppet av löpet. Tiken har en speciell löpcykel som gör att hon oavsett om hon har blivit dräktig eller inte får ett påslag av gulkroppshormon (progesteron). När detta sedan börjar sjunka runt dag 45 ökar istället prolaktinet (mjölkhormon), vilket gör att en del tikar blir tydligt skendräktiga. Det är också skälet till att undvika att kastrera om möjligt under denna tid eftersom risken för betydande skendräktighet finns när progesteronet sjunker abrupt.


Symtom vid skendräktighet

Tiken kan få aptitstörningar och bli fixerad vid leksaker som hon bär och bäddar med. Hennes juver blir mjölkfyllt och hon kan bli inaktiv och helst vilja ta det lugnt i hemmets vrå.


Är det farligt med skendräktighet?

Nej, det är inte farligt. Men för vissa tikar kan skendräktighetstiden påverka livskvaliteten på ett tråkigt vis. Hon kan vara ledsen och nedstämd under två-tre månader per år beroende på löpintervall.


Ökar skendräktighet risken för juvertumör?

Nej, det anses inte finnas koppling mellan skendräktighet och juvertumör, inte heller mellan att ha haft valpar eller storlek på kullen.


Är det bättre att låta tiken få en kull för att hon ska bli mindre skendräktig framöver?
Om man gör det för tikens skull avråder vi. Hon kommer troligen bli lika eller mer skendräktig de efterföljande löpen om hon fött valpar.


Behandling:

Vetenskapliga studier kring skendräktighet är ganska få. Flera råd är sådana som hängt med i åratal men har tveksam vetenskaplig substans. Man behöver tänka på det som yrkesman när man ger rådet så det inte bara sker på slentrian. Här nedan följer några råd om behandling:


  • Minska på maten?

Ett vanligt förekommande råd är att minska på fodermängden för att tiken fortare ska komma ur sin skendräktighet. Det finns några studier kring detta. Den senaste publicerades 2009 och är en ganska liten undersökning där författaren bedömer att kalorirestriktion kan skynda på förloppet men inte bota det. Här är länken om du vill läsa sammanfatnningen : http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18673334.


Eftersom vissa tikar tvärtom kan må illa och förlora aptit är det viktigt att ta individuell hänsyn. En tik som inte vill äta alls på mer än en dag bör man stimulera till att få i sig mat på olika sätt. Kanske det smakar bättre med lättsmält föda, till exempel ris och fisk eller kyckling, antingen som topping eller som enskilt mål. Vi tycker inte det är ok med havande kvinnor som inte klarar av att äta, så tycker jag att man ska tänka kring dessa tikar och dräktiga tikar också. I vissa fall kanske vi behöver stötta med medicinering mot magkatarr för att få tillbaka aptiten.


På hundar med glupande aptit och ointresserade av att röra på sig kan det vara vettigt att justera fodergivan eller till och med ge ett mer kalorisnålt foder för att undvka övervikt.


  • Öka motionen och ta bort pipdjuren

En del tikar blir inåtvända och mindre fysiskt aktiva under sin skendräktighet. Man bör försöka hålla uppe flåset som vanligt på henne. Om hon mår illa får man med sin veterinärs hjälp adressera illamåendet vid behov. Man kan prova ta bort leksaker om hon samlar dem i sin korg. Om hon istället ersätter med att slicka över juvren får man överväga vilket som triggar hennes skendräktighet mest.

  • Galastopmedicinera

Det finns ett läkemedel registrerat för veterinärt bruk som heter Galastop. Produkten är effektiv att minska mjölkproduktionen och vi skriver ut den vid måttliga till kraftiga skendräktighetssymtom med mjölkbildning i juver. Biverkningar är framförallt kräkningar och diarré. Tikar som inte äter behöver därför få aptitstimulans för att slippa ytterligare illamående i samband med medicinering. Galastop är droppar som ges en gång dagligen i 4-6 dagar.

  • Kastrera?

Kastration är ett alternativ för tikar med svåra skendräktigheter. Ingreppet bör göras när äggstockar och juver är helt hormonellt inaktiva, det vill säga ungefär tre månader efter löpning. Försäkringen täcker inte i normalfallet. De flesta djursjukhus och kliniker har ett paketpris för ingreppet. Tiken sövs och äggstockar och ofta livmoder avlägsnas. På senare år görs det på vissa sjukhus också laparoskopiskt, dvs med enbart små insnitt i huden. I normalfallet även vid traditionell metod är tiken pigg igen efter stygntagning. Men man behöver förstås ha henne i koppel längre än så för att såret ska bli hållfast.


  • P-spruta?

Vi avråder helt från p-spruta som behandling av skendräktighet, då det finns risk att tiken får livmoderinflammation och även ökad risk för juvertumörutveckling.

  • Vänta ut?

Skendräktighet är normalt för tiken och majoriteten kan man vänta ut men ha förståelse för att tikens upplevelse faktiskt är att hon är dräktig.


 






Av djursjukhusetgammelstad - 24 januari 2013 19:21

I dag vill vi gärna berätta om hur vi ibland behöver vara detektiver för att komma fram till diagnos. Följ med på Enzos resa!


Enzo är en basset från Västerbotten som remitterades till oss på Djursjukhuset från våra kollegor i Vännäs. Han hade då haft feber i nästan två månader och utretts och försökbehandlats utan framgång.


Enzo skrevs in för utredning. Vid undersökning konstaterades att han var tunnmusklad, framförallt i ansiktet. Han uppvisade obehag vid sträckning i höftleder men i övrigt inga tecken på ledsmärtor. Hjärta och lungor lät normala och magen var mjuk och oöm. Han hade heller inte ont i nacken som kan ses ibland vid oklara febertillstånd och beror då på en hjärnhinneinflammation (som dessutom förekommer i rasen - även om Enzo var i äldsta laget för att det skulle vara riktigt rimligt).


Oklar feber behöver minutiös och strategisk utredning. Man behöver hitta orsaken för att kunna behandla rätt. Generellt är det ovanligt med bakteriella infektioner som orsak till feber utan att man har tydliga tecken på var febern kommer i från. Enzo varken hostade, hade bekymmer med urineringen eller diarré. Lymfknutor normalstora. Inga svullnader eller andra konstigheter. Nu behövde vi utreda honom i strategisk ordning för att hitta rätt.


Urinprovet var blankt - därmed kunde njurbäckeninflammation och prostatainfektion direkt uteslutas. Röntgen av lungor var normal - därmed kunde vi utesluta tråkigheter som till exempel lungtumör. Bukultraljud planerades för letande av eventuella tumörer. Men blodprovet visade på förhöjda muskelenzymer. Enzo hade också förhöjda blodproteiner och påverkan på leverproverna. Leverprovsförändringar hade setts tidigare i Vännäs - nu var de glädjande nog lägre.


Höga blodproteiner kan bero på långvarig immunstimulering men också att det finns tumörer. För att särskilja dem åt skickas en såkallad elektrofores för att se om det är en och samma proteinfraktion som ligger högt (trolig tumör). Det är ett prov som analyseras i Uppsala en gång i veckan, så det var förstås läge att fundera över behandlingi väntan på provsvar. Det kähns angeläget att veta att vi inte tumörbehandlar utan att känna till det - vi riskerar att utsätta hunden för en behandling med biverkningar med en sjukdom med dålig prognos och det är förstås inte rätt.


Men i väntan på svar behövde vi prova något klokt.


Enzo sattes in på kortisonbehandling för en förmodad immunmedierad muskelinflammation. Vännäs hade skickat reumatiska prover och de hade inte blivit klara ännu. Om de är positiva är sjukdomen i regel mer svårbehandlad och behandlingskrävande.


Nästa morgon hoppade en glad Enzo i sin box och var ivrig att komma ut! Febern var nästan borta och det ledsna i hans ögon bytta mot en glädjeglimt istället. Han fick bo kvar ett dygn till för att vi skulle säkerställa att febern givit med sig innan det var dags att åka hem.


Veckan efter hemgång kommer det glädjande provsvaret på elektroforesundersökningen att det är en långvarig immunstimulering som ger höga blodproteiner. Och hans ANA-prov i Vännäs är negativt - det vill säga det finns hopp om att han ska klara sig på lägre doser kortison och vara besvärsfri alternativt kunna komma av behandlingen helt på sikt.


Det är inte klarlagt varför han har fått sin muskelinflammation - varför kroppen ger sig på sin egen muskulatur. Ibland får vi nöja oss med att hunden mår bra och att det är gott nog.


Vid telefonkontakt mår Enzo prima, är mera hungrig och törstig av kortisonet men pigg och fartig och lycklig igen. Matte säger att de har sin gamle Enzo tillbaka.


Remissvaret till distriktsveterinärstationen i Vännäs känns extra roligt att skriva när allt gick så bra. Nu tar våra duktiga kollegor i söder över vård och behandling men kan förstås ringa om de vill bolla frågor med oss.


Här nedan en bild på Enzo under tiden vi hade förmånen att få ha honom hos oss!   


   

Av djursjukhusetgammelstad - 23 januari 2013 08:57

Som enda klinik eller djursjukhus norr om Stockholm kan vi erbjuda hörseltest med ett särskilt instrument avsett för just det ändamålet. Undersökningen kallas för BAER-test (brainstem auditory evoked response). Vi är glada att kunna erbjuda våra uppfödare i regionen att testa valpar avseende hörande innan de levereras. Vi tror att fler valpar testas när undersökningen finns geografiskt närmare. Och för köparen är det förstås en fördel att veta valpens hörselstatus.


Medfödd dövhet förekommer hos ett tjugotal olika raser och är ofta genetiskt betingad. Vissa anlag för nästan helt vit pälsfärg eller päls med stora inslag av vitt förknippas med ökad risk för medfödd dövhet. Hur och varför dessa gener för utbredd vit färg ökar risken för dövhet och hur dövheten är kopplad till färganlaget är inte helt känt. Eftersom det är flera gener som styr hörandet finns inget DNA-test som kan påvisa dövhet.


Sjukdomen utvecklas oftast under valpens första levnadsveckor. Blodförsörjningen tillbakabildas till innerörats hörselsnäcka, vilket leder till att nervändorna förtvinar. Ena eller bägge öronen kan drabbas. Helt döva valpar upptäcks oftast av uppfödaren. Enkelsidig dövhet är mycket svår att diagnosticera utan hörseltest (BAER), en enkelsidigt hörande hund fungerar lika bra i samhället som helt hörande hund men man bör inte bedriva avel på dessa. En helt döv hund har däremot betydligt sämre förutsättningar att fungera väl i samhället och med familjen.


Nedan ser du Fröken Fräkens Birgitta Doth-e som kollar hörselfunktionen lugnt sovande på sin lugnande spruta. Uppfödare Anne kunde med glädje konstatera att alla små pyren var dubbelsidigt hörande när hon kom för BAER-testning på Djursjukhuset.


       




Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se