Senaste inläggen

Av djursjukhusetgammelstad - 22 januari 2013 10:56

Det har kommit några spontana mejl om bloggen, att den är läsvärd, sorglig, informativ och rolig. Det är beröm vi suger åt oss av! Vi vill gärna spegla det dagliga arbetet med våra sjuka och friska patienter, hur bra det kan bli fast oddsen är svåra och hur fint det kan bli i avskedets stund när ägaren vet att alla kort är utspelade.


Många genom åren har sagt:


- Vad skönt för djuren som får somna in när det bara är plågor som återstår. Så skulle det vara för oss också.


Det är ett etiskt resonemang som är för stort att rymmas här - mänsklig eutanasi/dödshjälp. Men det är en reflektion som kommer ibland när djuret stilla får sin sista spruta och somnar in för gott. Stunden är som bäst när det känns lugnt och rätt. I de allra flesta fall vet man när klockan är slagen. Djurets ägare ringer oftast själv och bokar tid då krafterna börja rinna ifrån deras gamle vän.


Samtidigt vittnar många kollegor runt i landet om att det finns konfliktsituationer på ett annat sätt än förr. När veterinären ser ett lidande men ägaren till djuret inte ser detsamma. Hur gör vi då? Bäst är naturligtvis när vi kan komma fram till beslut med samsyn. Men det händer att ägarens kärlek till djuret eller andra personliga omständigheter gör det ytterst svårt att tänka sig avlivning.


Veterinärer och legitmerade djursjukskötare har ett djurskyddsansvar. Att polisanmäla den som vi anser plågar sitt djur genom att underlåta att behandla eller avliva det. Det behöver vara en sista utväg i de allra, allra flesta fall. Vi behöver lägga oss vinn att kommunicera och vara lyhörda för önskemål när ägaren önskar en dag till för ett avsked om djurets tillstånd så medger. Detta förutsätter att djuret inte kippar efter luft eller på annat sätt otillbörligt plågas naturligtvis.


En kund som flyttat söderut skickar ett klipp om en äldre man som abrupt får sitt djur taget ifrån sig med polisassistans. Hans version står oemotsagd i tidningen. Det finns naturligtvis andra perspektiv också. Veterinärens. Polisens. Men det känns sorgligt på alla vis när det behöver gå till sådana ytterligheter. För alla, men mest för husse. Kanske hade den gamle mannen kunnat erbjudas veterinär till hemmet för avlivning. Kanske var han inte mottaglig alls för några argument eller lirkanden. Men det är svårt att läsa om utan att känna stor sorg hur hans avsked från sin gamla hund blev i slutänden. Att den behövde få slippa leva mera står dock bort allt tvivel. Där är vår djurskyddslag glasklar hur vi ska tänka kring djurlidande och död.


Vi står på djurens sida. Oftast står vi där tillsammans med husse och matte - tvivels utan. Och det är skönt. Men när vi inte gör det - då behöver djuret den objektiva blicken att vi är vid vägs ände. Idealiskt är det att sedan kunna nå den där samsynen, det är en stark drivkraft att alla får lämna rummet med hedern i behåll. Att beslutet bottnade hos ägaren och att det fick göra det med varsamhet och empati men ändå tydlighet från veterinären. Att ägaren får en fin stund vid sin väns sida. Avskedets stund. Som kommer ibland förr än vi tänkt och anat.


Läs gärna artikeln:


http://www.sydsvenskan.se/malmo/husse-till-sjukhus/



Av djursjukhusetgammelstad - 21 januari 2013 12:52


Varning för lite läskiga bilder längre ner!


 Ni minns kanske Turbo? Sphynxkatten som fick fyra ungar men strax därpå blev sjuk i en aggressiv juverinflammation. Hon behövde vård med antibiotika, smärtlindring och intravenös vätskebehandling. Turbo var mycket sjuk. Hemma fanns hennes nyfödda ungar utan mamma. Mamma för sjuk att dia dem. Vi lade ut en vädjan om amma på Facebook. Responsen var enorm och frågan nådde långt ner i Sverige där flera erbjöd sig att stödmata om ingen amma fanns att tillgå. Matte åkte med Turbos ungar och provade. Första honan ville inte veta av dem. Modfälld och förstås orolig för sin hona åkte hon vidare till nästa. Den potentiella amman hade redan ungar, men det fanns plats även för dessa pyren. Och med lite list och erfarenhet accepterades idén. Matte kunde pusta ut. Åtminstone för stunden.


 


Turbos juver såg alltmer illa ut, började svartna och stötas av. En för katt mycket ovanlig komplikation. Tillslut sprack juvret, varet vällde ut. Hon mådde bättre efter det - så är det ofta. Trycket släpper från all ansamlad sårvätska  och ett naturligt dränage uppstår av bakterierna. Såret läggs om med kompresser som absorberar sårvätska och är tillslut infektionsfritt. Då sövs hon för att få hjälp med sårläkningen. Man lägger in syntetisk kollagen och syr igen såret. Det läker nästan mirakulöst snabbt och fint och Turbo återfår sina gamla krafter.


Hon är en social katt som älskar sällskap och kel. Lyckan är stor när hon får komma hem igen. Till matte och husse. Ungarna är kvar hos sin amma. Nu behöver Turbo hämta krafter själv, inte dela dem med ungar. Hur tråkigt det än känns.


En av ungarna, den minste, får vi rapport om inte klarar sig. Tre kraftpaket finns kvar, som växer och frodas hos sin nya mamma.


Vi tackar matte för rapporten och alla bilder. Vi håller alla tummar att Turbo är i gammal god form snart och längtar förstås efter att få beundra hennes ungar när de är färdiga för leverans.


Och vi vill tacka för allt engagemang när vi bad om amma! Det är gott att ha många hjärtan som klappar för våra vänner djuren när nöden är stor. Tack.


  Turbos ungars amma ...      


                     

Av djursjukhusetgammelstad - 20 januari 2013 11:56

 


Katten Tösen är en umeå-dam som hör av sig i veckan på mejlen och hälsar att hon mår bra och är medicinfri sedan ett halvår. Matte kom in med henne på grund av kramper för tre år sedan. Tösen hade beteendeförändrats sista veckorna innan kramperna kom - blivit mer kontaktsökande och kelig berättade matte. Sedan kom de i cluster. Epilepsiliknande kramper som inte gav med sig. Hon verkade desorienterad, inte alls som hon brukar. Matte åkte de tjugofem milen till oss med stor oro för hur det skulle bli.


Tösen blev inskriven. Clusterkramper (till skillnad från glest förekommande) fordrar intravenös medicinering, det duger inte med tabletter som tar alldeles för lång tid att få effekt av. Blodprover som togs var normala; ingen medicinsk orsak till hennes symtom kunde påvisas. Det är både bra och frustrerande. Bra för att prognosen är ytterst dålig om man krampar av leversvikt till exempel. Frustrerande för att man som ägare vill veta vad som behandlas och om det är värt att göra det. Att det inte är att förlänga plågan.


Vi pratade orsak till kattkramper. Att det kan finnas förändringar i hjärnan som går att se på magnetröntgen. Matte bestämde sig för att prova krampmedicinera i första hand. Om Tösen inte fick krampkontroll skulle hon ta ny ställning.


Hon svarade fint. Blev besvärsfri och fick tuffa hem efter ett par dygn, lite yr och trött av den initiala doseringen. Sedan följde en tid av regelbundna provtagningar avseende fenemalnivå i blodet och leverstatus. Allt verkar fint såtillvida men Tösen är grinig och trött och vi bestämmer att vi behöver minska dosen. Och då mår Tösen fint igen! Matte känner igen sin gamla katt och pustar ut.


Sedan går det ett år eller två. Tösen har varit helt utan kramper. Vi diskuterar om man långsamt skulle försöka sänka dosen Fenemal och försöka komma av medicineringen. Matte är tveksam. Och det är hennes val. För Tösens del är det en risk att kramperna kommer tillbaka. I andra vågskålen ligger att slippa tabletter och provtagningar och eventuella biverkningar vi inte ser eller vet om.


Efter ytterligare något halvår bestämmer sig Tösens matte för att försöka sätta ut behandlingen. Hon minskar lååångsamt. Det går bra. Och som sagt - i veckan kom mejlet att Tösen varit besvärsfri länge. Matte Lena berättar att hon själv är sjuksköterska på intensivvårdsavdelning. Och att det finns inget så glädjande som när patienter som tillfrisknat tittar förbi och säger hej. Att det gör hennes dag.


Vi får nöja oss med mejl, säger Lena. Tösen själv har inga planer på att åka bil och hälsa på bara för att. Och det räcker alldeles gott att se henne på bild i sitt klätterträd och glädjas åt hur bra det gick. Ett mejl betyder så mycket, eller hur!


 

Av djursjukhusetgammelstad - 16 januari 2013 12:29

Samira finns inte längre. Matte och husse tog farväl av sin salukitik när hennes lever sviktade. Hellre fem i tolv än fem över, resonerar de. De vill minnas Samira med den värdighet och det liv och kraft hon representerade.


Hon föddes i maj 2002. Aktiv som få. Hon fick prova lydnad, spårning, lure coursing  och kapplöpning. Hon visade sig vara en succé både på kapplöpning och lure coursing. Och dessutom vacker som få. Meriterna i utställningssammanhang blev många.


Samira kom att bli den naturliga flockledaren för övriga i hemmet. Utan att tappa humöret hade hon tydlig ledarplats.


Från sexårs ålder hälsoundersöktes Samira årligen. Förra året upptäcktes förhöjda levervärden. Hon sattes på diet och mådde bra, genomgick sedan en juvertumöroperation och återhämtade sig. Så en dag slutade hon äta. Det är ovanligt för Samira som alltid varit matglad. Matte tog det på allvar och åkte in med henne till djursjukhuset. Det togs prover och man såg att hennes lever var i svikt.


Det fanns ingen återvändo.


Veterinär Bo hjälpte med sista sprutan. Det blev en fin men jobbig stund.


Matte beskriver en oändlig saknad. Förstås. Hon fattas både hundflocken och matte och husse.


Men vi behöver vara klarsynta när klockan är slagen. All heder till matte som ser att den tid som är kvar enbart är lidande och sjukdom. Det är ju den gamla vännen man vill ha tillbaka, inte en sjukling som lider av terminala krämpor utan behandling. Det är inte helt lätt. Veterinären har som uppgift att vägleda och ge raka besked när det egna omdömet grumlas av kärlek för sin familjemedlem sedan många år. Det har vi också förståelse för - när det är svårt att fatta beslut men man måste.


För Samiras del fick hon ett innehållsrikt och aktivt liv. Hon efterlämnar många minnen. De lever kvar länge.  


Nedan bilder på Samira som matte och husse kommer att minnas henne. Vilken power!


     















Av djursjukhusetgammelstad - 15 januari 2013 08:47

  Svensk djursjukvård håller världsklass. Veterinärer utbildar sig och specialiserar sig på ett helt annat sätt än förr. Efter fullgången veterinärutbildning på 5,5 år kan man sedan erhålla titeln Specialist i hundens och kattens sjukdomar. Det tar minst tre år och avslutas med skriftlig och muntlig examination samt förutsätter ett skriftligt, vetenskapligt arbete som godkänts. Sedan finns möjlighet till specialisering inom områden - till exempel kirurgi, medicin, ögon, hud och neurologi. 


Vi välkomnar alla den utvecklingen. Att det finns ett högt kunnande skapar förutsättningar för god vård. Att vi kan remittera när den egna kompetensen inte räcker. Men även de allmänpraktiserande har en stor funktion att fylla. Att ha totalbilden av djurets mående och ägarens önskemål. När det är bättre att rekommendera avlivning för att det finns för många illavarslande symtom eller provsvar. När djuret har andra åkommor som tillsammans med den nuvarande ger tveksam livskvalitet. Det är ett ärofyllt och delikat uppdrag.


Förutsättningen för den språnglika utvecklingen av djursjukvården i Sverige är tveklöst den höga andelen försäkrade djur. Detta möjliggör utredning och behandling av sjukdomar som de flesta annars inte har råd med. I USA finns spetskompetens, men förunnat de rika. Där får de rikas djur får vård som merparten av det försäkringslösa folket inte kommer i närheten av.


Vi förvaltar ett förtroende från försäkringsbolagen. Att vi sköter oss. Debiterar för rätt saker. Att det som inte täcks av försäkringen heller inte blir ersatt. Det dränerar annars vårt försäkringssystem och premierna skjuter i höjden för oss alla. Det är fortfarande möjligt för de flesta att ha sina djur försäkrade. Dessvärre är det när ekonomin är spillror och man dragit in på försäkringen som konsekvensen för ens sjuka djur blir ödesdiger. Man har inte råd. Vi har förståelse för det. Även om det känns sorgligt att avliva ett djur som kunnat bli friskt om det opererats eller medicinerats. Men så ser livet ut ibland. Och då behöver förnuftet få råda.


De som frågar om de ska tömma barnens sparkonton behöver få frid. Att inte behöva känna skuld för att man inte sträcker sig till det yttersta, skrapar upp det sista. Att just nu är det så här. Och hade man velat tömma sparkonton hade frågan aldrig ställts. Vi kan bara rekommendera att försöka ha djuren försäkrade eftersom det underlättar i svåra stunder. Att inte välja bort om det inte är absolut nödvändigt - eftersom konsekvensen blir så stor om olyckan är framme.


Ett annat förtroende gentemot försäkringen är att uppge korrekta skadedatum. Att den som ringer och försäkrar in sin halta hund samma dag som den börjar halta inte omfattas. Som yrkesmän har vi ett strikt journalföringsansvar som baseras på noggrannhet och ärlighet. Emellanåt har vi uppfattat fel och då får vi förstås korrigera oss. Vi vill vara korrekta åt båda håll. Såväl försäkringstagaren som bolaget.


Vi ska vara tacksamma för våra försäkringar som möjliggör fin vård av våra djur när de blir sjuka eller skadade. Vi behöver värna etiken så att vi vid varje givet tillfälle frågar oss - för vem gör vi detta och varför? All vård ska utgå från djurets bästa. Att den har förutsättningar för ett kvalitativt liv utifrån djurets behov. Det är inte pengar kvar på försäkringen som avgör. Det är prognos på sikt. Behandlings- och vårdlidande i förhållande till tid kvar med kvalitet.


Inte så lätt alla gånger. Men vi på Djursjukhuset hjälper till i de svåra avväganden som blir. Och vi vill lasta av skulden att behöva fatta beslut ibland att djuret får slippa. Medan vi i andra sammanhang kan beskriva konvalescenstid och ingrepp som kan göra djuret livsdugligt och levnadsglatt. Gränsdragningarna gör vi tillsammans med dig. Oavsett försäkringsgrad på djuret.



Av djursjukhusetgammelstad - 14 januari 2013 19:37

I dag berättar vi om Morgan. Han är en svartochvit huskatt på sex år som hamnade under en bil den 2 januari. Han fick först vila upp sig hemma men var sig inte alls lik, ville bara ligga och inte röra på sig alls. Långt från den sociale Morgan matte och husse känner. De åkte in till oss på Djursjukhuset för att få honom undersökt. Han ville inte belasta sitt vänstra bakben.


Morgan röntgade sitt bakben och veterinären konstaterade att höften var ur led. Och att det var svullet i området på grund av en massiv blödning.


 


Morgan sövdes och kirurgen reponerade höftleden. Han kunde känna att det var instabilt. Ledkapsel och muskler i området var för svårt skadade för att leden skulle kunna läka och fungera igen. Matte och husse blev uppringda och meddelade faktum. Och att man istället rekommenderade en caputresektion. Det är en operation som kan göras på lätta hundar och katter vid svåra skador eller sjukdomar i höftleden. Då avlägsnas höftkulan och djuret får leva utan den fortsättningsvis. Det brukar fungera fint. Hundar brukar gå på rehab i vattentrasken för att uppmuntras att få upp funktionen. Katter är inte så imponerade av vattentraskar. I första hand provar man hemma. Sjukgymnasten kan bistå med akupunktur, försiktig mobilisering av området och laserbehandling vid behov.


Morgan opererades med husse och mattes samtycke. Han har haft otur förr. Kommit i närkontakt med bil och klarat sig med blotta förskräckelsen med bäckensmärtor som fordrade stationärvård. Han är en liten oturskille, men när man träffar honom så ser jag en katt full av social energi. Älskvärd!


Operationen går bra. Morgan stannar för övervak och smärtlindring. Dagen efter kissar han blod, men tycks tömma blåsan normalt. Det är alltid en oro vid bäckenskador - att också urinröret ska vara skadat. Här nedan ser du resultatet:


    


Morgan är inte riktigt sugen på att äta till att börja med. Katter behöver stödmatas tidigt för att förhindra uppkomst av fettlever som är ett allvarligt tillstånd hos den svältande katten. Sköterskorna matade honom därför med spruta i munnen med ett konvalescensfoder tills aptiten återvände.


Ganska snart var det hemfärd. Morgan hade repat på sig fint. I dag kom han för stygntagning. Se nedan hur fint han rör sig 10 dagar efter operationen:



  Morgan tycks ha ett favoritintresse som motiverar till aktivitet  . Efter filmning var det dags för stygntagning. Såret ser fint ut.


Nu får han vila upp sig hemma och inomhus. Det är risky business att vara utomhus utan fyra fungerande ben. Och vi hoppas förstås att Morgan håller sig från vägen när han väl spatserar ut igen. Trots allt hade han tur. Många katter är betydligt svårare skadade när de blir påkörda. Och husse berättar att han har en kombatant alldeles intill som han behöver vara i slag för att möta. Så tills vidare får han nöja sig med att slippa kragen och att han kan putsa sig igen.


     

Av djursjukhusetgammelstad - 14 januari 2013 14:22

https://www.youtube.com/watch?v=GGhZ9vpwrcY&feature=youtube_gdata_player   (här kan du kolla när skabbdjuren är i rörelse  
 



Hundar kan smittas av rävens skabb. Det vanligaste symtomet är klåda som accelerar från smitttillfället till att i normalfallet bli mycket påtaglig efter 14 dagar-3 veckor. Vanligaste kliande områdena är armbågsspetsar och öronlappskanter. Ibland tillstöter sekundära infektioner som i sig kan klia påtagligt.


Den smittade hunden kan i sin tur smitta andra hundar.


Vi människor kan tillfälligtvis bli smittade såtillvida att vi kan få klåda men djuren varken förökar sig eller borrar gångar i huden hos oss.


Diagnos ställs på typiska symtom (klåda), med skrapprov över det kliande området och mikroskopering då kvalstret lätt påvisas. Man kan också ta blodprov för att påvisa antikroppar i blodet cirka en månad efter smittotillfället.


Behandling består i att använda receptbelagt läkemedel av så kallat spot-on typ. Läkemedlet droppas i nackregionen på huden. Omgivningssanering hemma behövs inte i normalfallet och prognos för tillfrisknande är god. Alla hundar behöver behandlas som är i hundens närmiljö.


 


Så här ser skabbdjuren ut i mikroskop. Ett och annat ägg kan också ses.


 



Intensivt kliande öra på grund av rävskabb.


    Som synes riktigt besvärligt för Bella, Lagotto från Kiruna.


     Hudsköterska Maggan mikroskoperar efter skabb



Av djursjukhusetgammelstad - 13 januari 2013 15:04

Varning för lite läskiga bilder!


Kortison är ett ämne som bildas naturligt i kroppens binjurar. Emellanåt kan det krävas högre doser än vad binjurarna förmår att producera. Då kan man tillföra hormonet i form av tabletter eller injektion.


Kortison är ett livsviktigt hormon i kroppen som har en central roll i ämnesomsättningen. Det är också ett stresshormon som gör kroppen redo för strid och flykt. Det är kraftfullt inflammationsdämpande och klådlindrande på många hudbesvär. Och livsviktig vid binjuresvikt och livshotande sjukdomar som t ex hemolytisk anemi (kroppseget angrepp på röda blodkroppar).


De omedelbara biverkningarna som kan ses är ökad törst, aptit och urinavgång. Det är i viss mån individberoende hur stora besvär djuret får, men också ett samband mellan högre dos - mer biverkning. På katter ses inte ökad törst och aptit lika tydligt alls. En del hundar flåsar mer och är stressade, andra blir slöa. På längre sikt och med höga doser kan man riskera fler biverkningar. En sådan - lite mer ovanlig - är att det bildas kalk i huden som ger sårbildning, hudinfektion och ofta besvärande klåda. Nacken är ett vanligt område för calcinoser, men i långt gångna fall kan de ses överallt på kroppen.


Här får man se upp så man inte höjer kortisondosen eftersom det enbart förvärrar tillståndet. Nedan en bild på en rottis med så kallade calcinoser. Det tar tid att läka men det läker förutsatt att kortisonbehandlingen sätts ut.


       


Kortisontabletter  (t ex Prednisolon och Medrol) skrivs flitigt ut vid allergisk klåda. Det är centralt innan behandlingen sätts in att t ex parasitklåda är uteslutet, till exempel demodex och rävskabb. Annars skapas förutsättningar för dem att föröka sig ytterligare. Det kan se förvillande likt ut i symtombild. Och värt att lägga på minnet är att en allergisk hund också kan smittas av parasiter - så att man inte höjer dosen i tron att det är allergin som förvärrats.


Även hundar och katter med magbesvär kan behöva kortison för sin inflammerade magtarmkanal. Vid sidan av medicineringen är det också här viktigt att inte ge mer än vad nöden kräver och kombinera med till exempel diet och bulkmedel (exempelvis psylliumfrön).


Vad är då en farlig dos?


Det är högst individuellt hur mycket kroppen "tål" under längre tid. Medan vissa får överdoseringsbesvär i form av leverpåverkan,  håravfall och bukighet kan andra medicineras utan problem. Genom andra insatser än tabletter, till exempel täta bad, öronbehandling med droppar, lokalbehandling med cortisonspray med mera försöker man alltid i första hand ge kortison varannan dag.


Benskörhet som ses hos oss människor är ingen biverkning vi ser hos katt och hund.


Nedan exempel på en katt med eosinofila granulom i mungipan och i munhålan som fordrar kortison för att hållas i schack:


 


... och nedan en kisse med allergisk klåda, där särskilt öron och tassar var drabbade. Se bild före behandling med kortison och efter en vecka:


   


Kisse står i dag på allergimedicinering med sprutor en gång i månaden och slipper kortison helt och hållet.


Som alltid vid en behandling får fördelar vägas mot risker. Om alternativet är att ha svår klåda är det ju att föredra att få ha ett kvalitativt liv på kortison om inga andra alternativ finns. Eller att slippa buksmärtor, kräkningar, diarréer. Veterinären behöver prova fram lägsta fungerande dos och vid behov av höga doser som ger för stora biverkningar hitta andra alternativ eller komplement till behandlingen. Det är alltid du som ägare som har bäst överblick vilken livskvalitet ditt djur har så dialogen är viktig.

Skapa flashcards