Senaste inläggen

Av djursjukhusetgammelstad - 12 januari 2013 16:51

Ringorm hos hund är ganska ovanligt. Det många tänker är ringorm är snarare en stafylokockinfektion i huden som ger ringformiga eksem i ett mer koniskt skede. Se nedan Tigers mage:


    


Därför var det ett exklusivt besök när matte Olga kånkade in ett gäng bedårande, leveransklara amstaffar med eksem hela bunten. Inklusive mamma Kendi som ståtade med ett eksem på näsan. Vi pratade olika alternativ. Smittsamt - helt klart. Stafylokocker sprider sig inte på det viset på hundar. Å andra sidan - ringorm?


Matte berättar om Kendis stora passion för igelkottar. Vi tar en svampodling och med tanke på att alternativen är ganska få, skriver jag ut ett schampo som Olga får åka hem med. Jag försöker visualisera hennes elva valpar och mamma i badet och det rycker i smilbanden.   Vilken match! (Dock har vi inte förärats sådana bilder) Matte höjde inte på ett ögonbryn eller stönade ens när hon förärades receptet. Hon kånkade resolut hela bunten och åkte hem och sanerade.


Nåväl, eksemen ger med sig och odlingen konfirmerar ringorm som har gnagarursprung. Om Kendi kunnat berätta hade hon kunnat tala om när hon var på äventyr från valplådan och var i närkamp med en gnagare. Nu är i alla fall alla tolv besvärsfria och det är färdigbadat. Slutet gott.


       



Jag kan inte hålla mig utan måste visa en bild av en av de bedårande valparna:


 

ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 12 januari 2013 16:12

Det föds många katter som saknar ett bestående hem. Vi på djursjukhuset tror på att höja kattens status genom att planera för dräktigheter och ha möjlighet till ett urval av potentiella hem för att hitta det bästa.


Kastrera din hon- och hankatt om du inte har tydliga intressenter för ungarna. Att ta hand om en katt i mer än tio år är ett ansvarsfullt åtagande. Genom att begränsa antalet katter som föds minskar risken att de far illa.


Och risken för att man skaffar sommarkatt och att man släpper ut sin katt när den inte längre är önskvärd minskar.


Vid en honkattskastration (sterilisering i dagligt tal) avlägsnas äggstockar och ibland också livmoder under narkos. Honan får smärtlindrande premedicinering och en smärtlindrande behandling för några dagar efter operationen. Hon behöver vistas inomhus tills dess att såret läkt (10-14 dagar). Efterförloppet är odramatiskt med sällsynta komplikationer. Många väljer att Id-märka och vaccinera i samband med operationen för att minska på antalet besök för kisse - som ju ofta är en ovan bilåkare.


Kastrater fordrar mindre mat för bibehållen vikt förutom att deras aptit ökar. Man behöver därför anpassa fodret så att inte vikten drar iväg. Övervikt är ett stort problem bland svenska katter i dag.


Vi kommer att öppna upp på bloggen för er som behöver omplacera er katt. Upptagningsområdet är Norrbotten. Lämna mejladress som kontaktuppgift och beskriv de hemförhållanden som din katt behöver eller inte klarar (t ex om den är barnkär, van vid hundar, måste bo på landet). Och du som gärna tar dig an en omplaceringskatt är välkommen att kika in och se om det finns en katt som passar dig.


Kolla in Kattakuten i Norrbottens hemsida - eldsjälar som verkar i det tysta för att hjälpa med omplaceringar   

http://www.kattinorr.se/katter/soker%20hem/index.php


  Här klipps kattmagen fri från hår för att inte riskera kontamination av päls i det sterila området i samband med buköppningen


  Här steriltvättas kisse en sista gång med klorhexidinsprit som är gulfärgad för att vi säkert ska veta att hela sårområdet tvättats. Katten ligger på en värmedyna för att bibehålla kroppstemperaturen.


 


Här kastrerar vår veterinär Lena honkatten. Som synes en välindukad katt med bara tassarna synliga.



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 11 januari 2013 22:57

För någon dag sedan fanns en vädjan om en omplacering av en kisse som inte matte hade möjlighet att ta hand om. Vi valde att lägga ut det på vår logg. Responsen var enorm. Inlägget nådde 45 000 människor i en blink. Vi hoppas en av dem är Charlies nya ägare. Som älskar honom som hennes matte gör.


Det finns en risk att dela en sådan vädjan. Att vi  på Djursjukhuset hamnar som en slags garant för den som erbjuder sig att bli kisses nya ägare. Så är det förstås inte. Vi vet inga detaljer varken om Charlie eller de som uppger sig ha möjlighet att ta hand om honom. Men vi förstår mattes förtvivlan att hon riskerar att behöva avliva. För vi är allesamman som jobbar på Djursjukhuset utan undantag stora djurvänner. Vi önskar alla djur allt gott så länge livet i sig självt är gott. När obotlig ohälsa med ringa livskvalitet är alternativet ser vi det som vår plikt att bistå med sista sprutan.


Det finns emellertid andra aspekter. När oförutsedda medmänskliga livsvårigheter tränger på. När det djur man skaffat inte går att behålla. När ingen annan lösning finns. När endast avlivning återstår. Då är vår roll att bistå också. Utan att ytterligare skuldbelägga - hur sorgligt och skamfilat och hemskt det än är. För att det är så livet ser ut ibland. Att vi som ägare inte längre förmår. Och orsakerna är många.


Vi ber er. Var varsam med att döma. Det är den största av medmänskliga bemötanden. Att förlåta utan att till fullo förstå.


Därför kommer vi att radera de inlägg vi uppfattar endast avser att skada såväl Charlies matte som Djursjukhuset.


I en ideal värld finns ett varmt, ömt hem till livets slut för våra husdjur. Så är det inte alltid. Vi gör så gott vi kan.


Och det behöver få vara gott nog.


Av djursjukhusetgammelstad - 10 januari 2013 22:06

Många fina möten har vi förmånen att ha som djursjukhuspersonal. Vi möter den åldrade katten och hunden oftare än förr om åren. Åldrandet har fått en annan acceptans både bland ägare och personal - det är helt enkelt ok att bli sjuk utan att bli avlivad fast man börjar gråna på nosen. Förutsatt att det finns förutsättningar för livskvalitet. Förutsatt att vårdlidandet inte överskuggar det förväntade resultatet, att vägen till hälsa är lång i förhållande till rimlig tid kvar.


Det är något särskilt med åldringarna. Katter som har ett finfint liv styr sin "personal" därhemma med järnhand, behöver bara vifta lite med tassen för att klargöra att det är dags för mat eller utgång. Eller vid dåligt väder stillsamt betrakta utevädret på tröskeln för att efter en stund med sprättiga tassar och höga knälyft återgå in till stugvärmen. Medan matte tålmodigt väntar på att kisse bestämmer sig - in eller ut? in eller ut? Och när matte suckande stänger ute vindarna kan hon konstatera att det snart är dax för en ny rekognoscering. Kanske en spurt runt huset, sedan med uppfordrande tassar gnidande mot fönsterglaset. Hallå där, släpp in mig! Det kom ett julkort i år på vackra Bride, en skogis som återhämtat sig efter en längre sjukdomstid. Där tackade Bride för hjälpen och hälsade att även pillerburksöppnarna hälsade. Vi log åt kortet. Det beskriver väl vilken roll en katt får och tar sig i hemmet. Det behövs ingen ledarkurs. Kisse är inte modern ledare utan chef och vill ha allting serverat för sig.   


Klart man blir fäst vid sitt djur! Och det är glädjande att våra katter fått bättre status, att de får behandling när de blir krassliga eller att man vill ta reda på vad som är fel.


Klüzz är en sådan prins i sitt hem. Han är en gråpälsad herre som är högt älskad och drar de fördelar han kan av det. Matte är uppmärksam på hans mående och sökte hjälp för viktminskning och diarré för kanske ett år sedan. Matte var inställd på dietkost men ville ha en andra åsikt av oss. Han visade sig ha giftstruma (hypertyreos) som är den äldre kattens sjukdom. Sköldkörteln blir överaktiv och producerar för mycket sköldkörtelhormon. Det leder till ökad förbränning, värmekänsla, rastlöshet, viktminskning och ibland magstörningar och hjärtproblem - en varieté av symtom helt enkelt.


Det pratades alternativa behandlingar. Den som kanske är att föredra är en radiojodbehandling som inaktiverar delar av sköldkörteln. Den behandlingen utförs i Uppsala närmast och innebär inskrivning av kisse en vecka eller så. Matte kände inte att det var ett alternativ riktigt. Och så brukar de flesta norrbottningar tänka - det är långt och stressigt för katten med långa transporter. Hemma bäst gäller ju i högsta grad för katten.


Det blev istället tablettbehandling. Men efter två veckor fick Klüzz allergisk klåda i hela ansiktet och behandlingen fick avbrytas medan vi grunnade på hur vi skulle göra nu. Symtomen tog ny fart och han kräktes dagligen och matte oroade sig förstås för högt blodtryck och hjärtsvikt. Han kändes som en hotande härdsmälta, berättade hon. Och samtidigt var fortfarande inte Uppsalaresan ett realistiskt alternativ.


Precis i den vevan dök ett sprillans nytt foderkoncept för hypertyreota katter - Hills Y/D. Det är ett extremt jodfattigt foder och det var självklart att prova för att se om det kunde kontrollera hans sköldkörtelvärden. Matte var lycklig över att ha chansen med det nya fodret, som inte ännu lanserats på svenska marknaden.


Y/D fungerar enbart om katten äter fodret strikt, så nu vidtog minutiös övervakning så prinsen inte snålade till sig av de andra två katterna. Och ingen mat kunde förstås stå framme mer än hans. Och under tre månader blev allt stadigt bättre. Diarré och kräkningar upphörde och han tog sig i vikt. Han blev också allmänt på bättre humör och lekte med de andra katterna mindre våldsamt än förr. Kom också till ro bättre än på mycket länge. Matte brottades med dåligt samvete hur hon kunnat missa hans långsamma förändring i beteende under så lång tid men kunde samtidigt glädjas med att gamle Klüzz var tillbaka igen!


Men sedan kom bakslaget. Symtomen kom tillbaka, viktminskningen tilltog, kräkningar och diarréer likaså. Matte brottades med gränsdragningar. Var det slut nu? Dags att ta farväl? Vi erbjöd att avlägsna delar av sköldkörteln kirurgiskt, en rätt riskfylld operation med tanke på hans höga värden.


Till slut bestämde matte att ge det en chans. Hans kalciumvärden sjönk efter operationen och han blev kvar under fem dygn. Men hade återhämtade sig fint och matte var alldeles översvallande på telefonronden då hon älskade oss alla. Ett slags glädjeyreöverslag - trevligt på jobbet att få uppskattning! (även om det tillhör ovanligheterna med att bli älskad kanske   ).


Så gamle Klüzz åkte hem för att vila upp sig hemma. Efter tre veckor hade värdena sjunkit från som mest 296 till 20. Lyckan gurglade i matte. Högsta vinsten! Beslutet var rätt, återhämtningen var snabb och han verkade aldrig deppad eller smärtpåverkad.


Och vi alla gläds åt en levnadsglad katt som förhoppningsvis har många år kvar med matte Kicki. Nedan kan ni beundra honom:


 


Så här låg han ofta berättar matte medan han var överfunktionell i sin sköldkörtel. Kroppen är i stark stress och han känner sig varm. Efter tillfrisknandet har han rullat ihop sig igen, ligger gärna i famnen och låter sig nådigt smekas. Det är lurigt med sjukdomar som förlöper långsamt över tid. Jämför blicken på bilderna nedan när han mår bra igen.


   



Av djursjukhusetgammelstad - 9 januari 2013 17:25

Tiger är en tjusig amstaff-kille på tre år som kom till oss på Djursjukhuset förra våren för sina hudbesvär. Han hade tidigt i livet fått problem med demodex (hårsäckskvalster) som ses i huden som hårlösa fläckar, ofta inte kliande. Enstaka demodexangrepp läker itakt med att hunden blir större, medan mer omfattande infektioner fordrar behandling. Tiger blev fri från sin demodex men fick istället kort senare eksem och klåda, framför allt tassar men också öronen och kroppen kliade.


Eftersom han var en ung kille inleddes utredningen med allergidiet och schamponering samt sprayning av de mest kliande områdena med kortisonspray. Han hade både jästsvamp och bakterier på huden och fick därför ett receptbelagt schampo ämnat för att behandla båda infektionerna. Det krävde säkerligen sin man att schamponera en sprallig Tiger, men matte var motiverad och följde anvisningarna noggrant.


Eksemen ville inte riktigt läka så det togs en odling från huden och antibiotika skrevs ut. Huden läkte tillsammans med piller och schamponering samt diet och vi hoppades vi var lösningen på spåren - men så fick Tiger bakslag igen och matte var förstås olycklig.


Vi gjorde ett allergiprov som visade reaktion för några pollen och kvalster. I samråd med matte inleddes så en hyposensibilisering. Detta innebär att små, små mängder av allergenerna som han reagerar emot sprutas under huden i ökande dos tills dess att underhållsdos (oftast 1 ml) är uppnådd. Då fortsätter man att injicera 1 ml en gång per månaden fortsättningsvis.


Rätt många hundar svarar finfint på hyposensibilisering. Syfter är att minska klåda, återfall i hudinfektioner och öroninflammationer särskilt hos unga djur som har ett helt liv framför sig. Syftet är också att minska kortisonbehov i form av droppar och tabletter samt reducera behov av schamponering. Och inte minst är avsikten att vi ska slippa multibehandla allergiska hundar med antibiotika för återkommande bakteriella hudinfektioner.


Parallellt med insättning av behandling fick Tiger kortison och schamponerades, men när han var uppe i underhållsbehandling sattes kortisonet ut. Nu höll vi tummarna att det skulle gå vägen!


Strax före jul hörde matte av sig och berättade att han verkade ha svarat på behandlingen. Skinnet var nu slätt och fint igen istället för fullt av eksem och han behöver varken medicinska bad eller kortisontabletter längre. Och han är fri att äta vad han vill. Det brukar killar som Tiger uppskatta!


Att få en klådhund är ofta tålamodsprövande. Vissa raser som är livliga - typ amstaffarna - är mycket energiska också i sitt kliande, vilket stressar alla i familjen och förstås är jobbigt allra mest för hunden.


Allergiska hundar får öroninflammationer, tass- ansikts- anal och bukklåda. Vissa en del av det, andra allt och lite till. Eksem och hudinfektioner samt öroninfektioner dyker upp sekundärt till allergin och är i sig ett problem som behöver hanteras. Förr skrevs det ut mycket mer antibiotika än vad som tillnärmelsevis görs i dag. Vi har blivit bättre på att utreda för att hitta orsaken, triggern, för varför djuret får en öron - eller hudinfektion.


Tyvärr går det inte att skilja om det rör sig om matreaktioner eller atopi, allergi mot ämnen i miljön.


Diet är viktigt; då sätter man hunden på foderproteiner den inte ätit förr. Ofta blir det ett medicinskt allergifoder där proteinerna är hydrolyserade, det vill säga kemiskt sönderdelade så att inte tarmen känner igen ursprungsproteinet. Men det går också bra att laga diet själv. Ofta viltkött och ris eller potatis/korngryn. Man skulle kunna tro att en matallergisk hund har dålig mage eller kräks, men det behöver inte vara så. De kan ha helt perfekt avföring och äta som vanligt men ändå klia sig av en matallergi. Om hunden får återkommande öroninflammationer och/eller kroppsklåda före ett års ålder behöver man särskilt fundera över matallergi, men det kan dyka upp närsomhelst i livet.


Matreaktioner får man när man varit utsatt för ett protein under en tid. De flesta foder i handeln är rätt lika om man tittar på innehållsdeklarationen, till exempel kyckling, ägg, vete, fisk, gris är sådant som kan ge reaktioner. Därför är det sällan idé att byta foder när hunden börjar klia sig. Till skillnad motför vad många tror så är det heller inte foderbyte som vanligen ger klåda - eftersom de ofta har lika proteinkällor. Men ibland är förstås antagandet rätt!


Enda sättet att ställa diagnos är att hunden får äta diet uop till tre månader i vissa fall. Om klådan försvinner sätter man sedan in den på ursprungsfodret inklusive godisar och matrester och ser vad som händer. Börjar hunden klia sig inom ett par veckor har man en diagnos. Om den inte kliar sig är foderreaktion ingen faktor att räkna med (förutsatt att man utsatt den för alla potentiella allergen den träffade på innan).


Man kan förstås matutreda själv, men erfarenhetsmässigt är det svårt att ´genomföra en diet på egen hand. Man behöver ofta guidning på vägen - och hundarna behöver klådlindrande mediciner och infektionsbehandling tills dess att man börjar ha effekt av dieten. Det kan hos vissa genominfekterade djur röra sig om veckotal - så även om dieten är korrekt är sidoinsatsen inadekvat. Då är det inte underligt om man ger upp som ägare och börjar misströsta. Därför är en coachande, hudintresserad veterinär centralt för att utredningen ska bli så koncis som möjligt.


Atopi är en genetiskt betingad klåda. Kroppen reagerar onormalt i sitt immunsystem med klåda mot ämnen i miljön. Allergi mot kvalster av olika slag i inomhusmiljön är vanligast, men även pollenreaktioner förekommer. Allergitest kan göras med pricktest (i huden) och som blodprov. Syftet är att framställa ett vaccin - det är ofta svårt att eliminera kvalster från djurets närmiljö.


Sedan finns det förstås atopiker som inte går ut i test men ändå har allergisk klåda. Och de behöver hjälp med en så skonsam medicinering som möjligt som gör att de kan leva livet utan att det kliar eller de behöver bo i krage. Här finns en arsenal av mediciner att ta till. De allra flesta kan man hjälpa!


Och - för att riktigt krångla till det - det är inte helt ovanligt att hundar kan reagera både på allergener i maten och miljön. Så det gäller att hålla tungan rätt i munnen och dra korrekta slutsatser av utredningen för att så snart det bara går skräddarsy en klådbehandling som ger valuta för insatsen!


Nedan bilder på snygga Tiger. '  


Bild 1 och 2 hans i och för sig inte så snygga mage när han hade sina hudinfektioner: typiskt ringformat utseende som talar för bakterieinfektion i huden. Med hjälp av cytologisk undersökning i mikroskop verifieras misstanken och även i hans fall för att avstyra risken för demodex (även om inte typiskt utseende behöver man undersöka noga för att få rätt behandling som inte förvärrar problemet).


     

Tiger poserar på en sten. Nedan: snygga magen utan blemmor efter ett halvårs hyposensibilisering!



 


Man kan för övrigt misstänka att detta är Tigers favvo-pose    Vill du läsa matte Jessicas egen berättelse finns den i Tigers album på FB.

Av djursjukhusetgammelstad - 9 januari 2013 06:44

Det har kommit några frågor kring tassbilderna som lades ut häromdagen i samband med texten om smärta hos hund. Här kommer lite mer text runt varje.


Tassbesvär med bölder, fistelgångar, rodnad, klåda och hälta kan ha många bakomliggande orsaker. Beroende på tid som har gått med de svårare fallen börjar hunden avlasta för att slippa ha ont. Detta blir en ond cirkel. När hunden går på sida eller bakkant på dynan flyter den ut och det blir då tryckskador mot närliggande dynor på grund av "valkbildning". Hunden slickar intensivt. Detta leder till överväxt av jästsvamp och bakterier samt att huden blir skinnflådd och hårlös. Detta i sin tur gör att det fastnar smågrus under tassen under promenaden - och det förvärrar naturligtvis för hunden. De småhår som finns sticker in i den känsliga huden och ger främmandekroppsreaktioner och nya böldreaktioner.


Allergier är en orsak till besvär, både mot mat och miljöallergen - i bland både och.  En annan tåartroser. Då börjar det med snedbelastning på grund av tåont som sedan ger liknande ond cirkel som ovan på sikt. Vissa hundar har en kombination av orsaker till besvären. Även demodex (hårsäckskvalster) och låg ämnesomsättning ses emellanåt som orsak till tassböld.


När man väl fått utflutna dynor och fistlar är det oerhört viktigt att smärtlindra adekvat vid sidan av sin utredning. Hunden får heller inte slicka en endaste gång på tassen. Skor på utomhus för att förhindra att det fastnar sandpartiklar under promenaden. Skölja tassarna när man kommer hem. Bada mot bakterie/svampöverväxt. Medicinera mot fistlar och bölder. Tunna, rena bomullssockor på inomhus som bytes frekvent. Krage någon gång för att erhålla luftning.


Det är ett krävande tillstånd men lyckas man bryta den onda cirkeln i tid så finns det gott hopp om normal funktion igen. Men det kräver sin ägare! Heder åt er alla som följer råden och efter lång kamp kommer till lösning. Det är inte bara utredningen som är mödosam - det stora jobbet gör du som hundägare. Respekt!



Jämför bild 1 och 2 avseende trampdyneutseende. Tass 1 tillhör en allergisk hund med tassklåda, tass2 en med såväl artroser som födoämnesreaktioner.


 





    Ärrvandlad simhud efter flertal brustna bölder. Nedan: typiskt med hårlöshet och rodnad. Här växer sekundärt jästsvamp och bakterier till, som i sig kliar.

Jästsvamp i simhuden     

Fistelgång i bölden i simhuden. Detta var en hund som svarade snabbt på allergikost

''Ovan: Mycket svårt fall av tassböld vars orsak aldrig kunnat fastställas men svarar bra på kortisonbehandling.
  



Av djursjukhusetgammelstad - 8 januari 2013 17:44

Inom djurvården används kragar till djuren flitigt. Korrekt använda är de ett hjälpmedel. För att skydda det nyopererade såret från att slickas på, för att förhindra att en näringssond slits ut eller en sårdränering. Vi använder oftast krage under pågående droppbehandling för att djuren inte ska bita av droppslangen med risk för att det blöder onödigtvis. När vi lägger urinkateter för att säkerställa urinpassage har vi också krage. Katetern är fastsydd och det skulle innebära stor skaderisk att djuret slet loss den från sitt fäste.


Syftet är således helt att under en begränsad tid och med ett mycket tydligt mål med användningen förhindra djuret från att förvärra sin behandling genom att den tillåts slicka eller bita i såret med risk för blödning och infektion. Och i värsta fall att bukinnehållet ramlar ut ur såret med potentiellt fatala följder.


I vissa fall används även krage vid klåda. Men här får vi se upp! En hund eller katt med klåda som trattas riskerar vi att utsätta för ett otillbörligt lidande. Vi behöver även här att ett tydligt mål och en avgränsning i tid vid kraganvändningen. Till exempel att det finns riktigt stora, infekterade områden som måste få vara ifred. Där vi inte kan riskera att de biter eller slickar.


Det handlar om information och utbildning i tankesätt. Att förmedla som yrkesman vad som är ok och inte. Att det faktiskt är djurplågeri att sätta krage på sitt kliande djur i månader utan att söka veterinär. Vi möter dem från tid till annan. Djuren är stressade, varma med sina huvuden inne i kragen, ytterst plågade av en klåda de inte kan klia tillbaka på. När kragen tas av kastar de sig med ursinne över sina tassar och biter och tuggar och slickar så hjärtat voltar i bröstet av sorg. Ännu värre är de som - tack och lov  glest - dyker upp i munkorg. För att de ska slippa eksem, anger matte.


Dessa hundar är superstressade av tre skäl - att de inte kan klia sig, att de flåsar med begränsad öppningsmöjlighet av munnen inne i en munkorg så att de inte kan värmereglera sig, för att de är urtörstiga inne i sin munkorg och inte kan dricka. Dessa djur är det riktigt, riktigt synd om.


Blir man rekommenderad av en veterinär att ha på krage länge för ett hudproblem är det på sin plats att ifrågasätta varför. Krage en vecka som maximum är en lämplig filosofi. Samtidigt behöver hunden/katten ha klådlindring! Kragen får inte ersätta det.


Bättre än krage är kostym, sockar, halsskydd - det som ändå lämnar huvudet fritt men skyddar huden från åverkan.


Låt oss hjälpas åt att sprida kunskap kring kraganvändningen på våra smådjur så det blir det hjälpmedel det är avsett att vara.



Nedan ser ni Elite, som under en skogsvistelse fick en pinne ner genom matstrupen så att den skadades. Han fick ha krage för att inte sluta ut den matningssond eller de dräneringsslangar som han hade i sårområdet (även om de hade krävt en viss flexibilitet att lyckas med   ). Nu verkar Elite ha återhämtat sig. Han är i sanning en kämpe! Ni hittar hans blogg härintill (När klockan slår).


     


Av djursjukhusetgammelstad - 8 januari 2013 07:41


Om det är svårt för oss människor att tolka hundar med smärta så är det ännu svårare för kattägaren. Deras natur är så tvärtemot hundens. Medan hunden söker kontakt och vill vara omkring oss, söker sig katten undan och vill vara i fred. Därvidlag har vi lättare att förstå hundbeteendet än kattens.


För kanske 15 år sedan hade ett läkemedelsföretag en turné genom landet avseende smärtlindring. De lanserade en tablett som nu är den vanligaste typen av smärtlindring - NSAID (nonsteroidal antiinflammatory drugs), eller helt enkelt antiinflammatoriskt läkemedel. Rimadyl, Metacam, Norocarp, Flexicam, Trocoxil´... listan är betydande av olika märken i dag med liknande verkningssätt. Då var det pionjärt, helt nytt.


Vi fick titta på filmer av sjuka och skadade djur i olika situationer och poängsätta deras smärta utifrån hur vi tolkade beteenden. Vi hade mentometerknappar allihopa och det var extremt intressant. Först bedömde vi deras smärta utan att veta om de var medicinerade eller inte. Samtliga av oss sänkte vår score när vi fått kännedom om att de fått såväl morfin som NSAID.


Så. Nu borde den ju inte längre ha ont.


Och när diskussionen kom kring katten som var buköppnad för en kastration (sterilisering i dagligt tal) att de behövde en kombo av morfin och NSAID innan ingreppet för att ligga steget före smärtan, opponerade sig ett par stycken i publiken (alla veterinärer):


- Men.. Smärtlindra? Varför då? Det är ju ett standardingrepp.


Och det blev tyst i salen. För oss ett standardingrepp förvisso - får katten inte ont då? Det är förhoppningsvis en helt förlegad åsikt. Men jag tror att det finns mycket kvar att lära kring katter och deras alldeles egna behov av smärtlindring. De får lättare biverkningar vid NSAID-användning och deras läkemedelsomsättning skiljer sig radikalt från hundens. Men då är vi skyldiga att hitta den smärtlindring som de tål och som gör dem komfortabla oavsett orsak till smärtan.


Hur visar då kisse smärta?


Studier på kastrerade katter med och utan smärtlindring visar på att den icke smärtlindrade katten ligger mer hopkurad och är mer stillsam än den som fått sin smärtlindring. Jämför man med den otillräckligt smärtlindrade hunden i uppvakningsskedet så är den mycket mer utåtagerande, kastar sig, ylar, flåsar och springer med benen. Vi blir mer uppmärksammade på att den inte mår som den ska. Kattens smärta är mer inuti den lilla kroppen. Kattontet är inte högljudd alls. Den smärtlindrade katten börjar mycket tidigare med putsbeteende, ligger lugnt på sidan, andas lugnt och kommer snabbare igång att äta och dricka.


Katter har en besvärlig tandsjukdom, FORL. Den är oerhört smärtsam. Emaljen försvinner från tanden. Många äldre katter är drabbade. Behandlingen består av extraktion, det vill säga att operera ut tanden under narkos. Dessa katter slutar äta, kan salivera, tugga på den friska sidan, föredra blötmat framför torr, magra av, bli mera stillsamma. Även denna smärta saknar röst. Och det har ofta hunnit mycket långt med FORL-processen när kisse förhoppningsvis får hjälp med sin tandsjukdom. Men man får tyvärr förmoda att det finns åtskilliga som lider svårt i tysthet. Vi tänker att jamen, äter de, så har de inte ont. Men det är först i sent skede som de blir utan aptit. Ett bra sätt är att be veterinären kontrollera munnen i samband med vaccinationer och hälsokontroller.


Katter som är utegående blir då och då kattbitna. I det bitna området kan det bildas en varböld, som växer till och gör ont. Dessa kissar är stillsamma av feber och smärta och förlorar aptiten. Vid beröring av området (ofta svans, ben och ansikte) kan katten försöka bita eller jamar varnande. Efter några dagar brister bölden, katten börjar slicka över böldområdet. Först då kommer många med sin kisse. Åsynen av varet som väller ut är det som får ägaren att reagera.


Katter med brutna ben, skadade bäcken och andra trafikskador är ofta också passiva i sitt smärtuttryck. De jamar och kan fräsa om man berör det smärtande området, men är i övrigt helt tysta. Det gäller också om ryggen är bruten. Man kan se att de flämtar och att pupillerna är vidgade.


Urineringssvårigheter förekommer rätt ofta. Hos hankatt kan det bildas plugg i urinröret som leder till total oförmåga att kissa. Dessa katter springer ideligen på lådan, slickar mot penis, tränger som om han behöver bajsa men i själva verket saknar förmåga att tömma blåsan. Människor med njursten och urinstopp vittnar om fruktansvärda smärtor långt värre än barnafödande. Vi behöver tänka så kring dessa katter också. Hantera dem varligt och smärtlindra allt vi kan. Varje gång det kommer en katt liggande platt på sidan med njursvikt av sitt urinstopp, apatiska och kalla och döende med blodfylld urinblåsa, har vi anledning att fundera var vårt ägaransvar gått snett. Det är ett lidande som inte är försvarbart. Vissa gånger har kisse krupit under en boda och blir hittad i det skicket, men förbryllande ofta har han varit hemma och försökt och försökt tömma blåsan utan att lyckas tills kroppen inte orkar mer. Det mest barmhärtiga är att avliva eftersom prognosen är ytterst dålig.


I takt med att vi kan operera alltmera avancerade åkommor på katten, behöver och förtjänar den också den bästa av smärtlindringar. Anpassat och skräddarsytt för djuret och individen. Och att vi smärtskattar dem alldeles efter deras egna beteende. Inte utifrån hur vi agerar i samma situation. För kisse, hon är mycket mer subtil. Och att vi lämnar den mossiga idén att det är bra för dem att ha lite ont, för då håller de sig mer lugna och det läker bättre. För det är alldeles precis tvärtom!

Vackra bengalen Chevelle på besök på Djursjukhuset. Detta är ett friskt beteende som inte tyder på smärta. En nyfiken, alert katt som snor runt i full fart och upptäcker rummet. Svår att fånga på bild   

   


Sårbildning i bakre delen av gomtaket. Kräver förhoppningsvis inte särskilt mycket fantasi för att anta att det gör ont! Vid tveksamhet om katten (eller hunden) har smärtor är det adekvat att smärtlindra och se hur den svarar på behandling än att avfärda den med att den inte har ont eller att den redan fått det den ska ha. Vårt tolkningsföreträde ger oss ett ansvar!


Nedan en av de smärtskattningsprotokoll som veterinär och djursjukskötare har mycket nytta av vid vård av kisse!


 



Vill du läsa mer? Här en länk till ett studentarbete från djursjukskötarutbildningen i Skara:


http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002613/01/Westerberg_Aberg_080605.pdf



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se