Senaste inläggen

Av djursjukhusetgammelstad - 3 september 2013 21:42

Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig av oro. Vad har hänt? Hon inser att hon aldrig kan leta upp Smilla utan att Smilla själv behöver klara av att komma tillbaka. Matte visslar i pipan. Det är tyst. Efter en lång stund hör hon Smilla igen. Hennes skrik som skär genom märg och ben.


Hunden dyker upp, rosslande i andningen. Hon släpar sig fram.


Matte tar Smilla till bilen och kör i ilfart till Djursjukhuset.


Där konstateras att hennes Smilla har fått en stakningsskada in i brösthålan. Bröstkorgen är perforerad av något, sannolikt en gren som har rikoschetterat i full kraft in i bröstet och åstadkommit ett läckage in i bröstet. Lungorna trycks ihop av den instormande luften, hjärtat arbetar frenetiskt för att syresätta kroppen. Smilla är döende.


Smilla sövs. Vår mest erfarna djursjukskötare rings in. Tiken läggs på ventilator (respirator) för att få hjälp att andas när hon inte klarar det själv. Två veterinärer hjälps åt under operationen för att laga den sårskada som uppstått. Man avslutar med att lägga så kallade pleuradränage för att kunna evakuera luft som fortsätter att läcka in i lungsäcken.


Smilla behandlas med smärtstillande och antibiotika. Hon är kritiskt sjuk men återfinner inom några fantastiska dygn sin kraft igen. När matte får höra att Smilla är hemgångsklar, visserligen klenare än vanligt men utan behov av dränage, är matte lycklig men osäker. På hennes näthinna har hon en rosslande, plågad hund som inte har lång tid kvar. Men när matte kommer för att träffa henne sprider sig ett lyckligt leende när hon ser sin Smilla på bättringsvägen.


Och i dag har vi förmånen att kunna göra en slutröntgen av hennes lungor och kunna konstatera att allt har gått bra. Och studsbollen Smilla längtar efter att springa igen.


 

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54

 


Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.



Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.



Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.



Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.



Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.



Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.



Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.



Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.



Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.



Av djursjukhusetgammelstad - 27 augusti 2013 11:25

Simon är en äldre herre som blir glad när matte kommer med bilen. Han springer för att möta och matte ser till sin förfäran hur han törnar in mot en mötande bil och slungas tio meter. Matte och husse skyndar fram, övertygad om att deras älskade kisse inte klarat sig.



Simon kommer in på jouren svårt medtagen, liggande på sida med svårigheter att andas och med låg medvetandegrad. Jourveterinären gör en översiktsröntgen men kan inte påvisa någon blödning eller luftutträde till lungsäcken. Inre organ tycks hela. Simon får smärtlindring och mannitoldropp för befarad hjärnsvullnad och läggs i syrgasbur. Matte och husse åker hem.


Det är långa timmar att vänta.



Simon piggnar till allt mera, intresserar sig för mat och går på lådan.



Hans högra öga har svårare för att stänga sig än vänster, troligen på grund av den hårda smäll han fick på den sidan av ansiktet. Nu får Simon vila ut hemma.



När Simon rullas in i buren på rummet jamar han igenkännande.



Lite änglavakt är allt bra ibland.


 

Av djursjukhusetgammelstad - 19 augusti 2013 11:07

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra innan de uppnått tioårsåldern. Vissa raser är mer drabbade. Långhårig collie, rottweiler, cavalier king charles spaniel, golden retriever och engelsk cocker spaniel är högriskraser för att utveckla sjukdomen.


Medan raser med låg risk att utveckla pyometra är: drever, schäfer, miniatyrtax, tax (vanlig storlek) och hamiltonstövare.


Vanligast får tiken pyometra som medelålders-äldre. Sjukdomen uppkommer i samband med eller efter löp. Klassiska symtom är ökad törst och urinavgång, slöhet, röda ögonvitor. En del av tikarna har öppen livmodermun och har variga, ibland blodblandade flytningar. I de fall tiken har stängd livmodermun ansamlas varet inne i livmodern som förstoras. I vissa fall kan livmodern brista och varet kommer ut i bukhålan med bukhinneinflammation som följd. Dessa tikar är livshotande sjuka.


Enda botande behandlingen är operation. En icke åtgärdad pyometra är potentiellt dödligt. Antibiotika fungerar på vissa men bara tillfälligt och är därför inget alternativ. På de flesta fungerar de inte alls.


Alizineinjektioner kan användas i mycket särskilda fall men efter diskussion och samråd med veterinär. Alizin ger livmodertömning men det finns hög risk för återfall vid nästa löp. Det är inget egentligt alternativ för en avelstik, eftersom man inte bör avla på tikar med benägenhet att utveckla en pyometra.


Vid operationen avlägsnas äggstockar och livmoder under fullnarkos. Tiken får intravenöst dropp och smärtlindring. I de flesta fall mår hon bra av att få fortsatt stationärvård med dropp och smärtlindring tills hon är helt återhämtad och med normal kroppstemperatur samt äter och dricker självmant. Antibiotika ges till gravt nedsatta tikar inför operationen och till de tikar som har en brusten livmoder. Övriga läker i de allra flesta fall utan komplikation.


Stygnen på magen tas efter cirka 10 dagar. Tills dess får man hålla henne i strikt koppel på promenaderna, låta henne vila ut på en lugn plats i en ren bädd och med krage på för att skydda såret.


Om man väljer att kastrera sin tik får man avdrag på sin försäkringspremie hos sitt försäkringsbolag. Kom i håg att meddela ditt försäkringsbolag om du har en kastrerad tik!


På bilden nedan syns en stor livmoder på en liten dvärgspets. Normal livmoderstorlek är 3-4 mm per livmoderhorn.

   

Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.


Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.


Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.


Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:


http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k


http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.


Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).


Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.


Bosse före operationen:

     


... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:


http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8


Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:


http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds





Av djursjukhusetgammelstad - 22 juni 2013 19:58

Jouren har varit ganska lugn när matte ringer om Vilmer. Hon är uppriven, gråter så det hackar i orden och veterinären har svårt att riktigt förstå vad som hänt.


- Benet... åååh.. det hä-änger, snyftgråter matte.


Hon kommer in med Vilmer. Ett bedårande litet pyre på dryga kilot. Och mycket riktigt hänger ett bakben i en högst onormal vinkel. Veterinären känner försiktigt.


- Jag tror det är ur led, möjligen brutet också.


Vilmer gnyr. Han har ont, hittar ingen position som känns uthärdlig. Matte smeker med ömma, rädda händer över hans lurviga rygg. Han får en lugnande spruta och somnar in så att han kan röntgas.


- Jaa, det är ur led, meddelar veterinären. Vi får låna honom av dig en stund, han behöver sövas för att jag ska kunna dra det rätt.


Matte nickar förvirrad. Hon åker hem, väntar oroligt vid telefonen. Efter två timmar ringer veterinären och berättar att allt gått bra, att höften är på plats igen och att lille Vilmer ligger för uppvak.


- Hur gick det till egentligen? frågar veterinären vänligt. Det krävs ju rätt stor kraft för att en höft ska hamna ur led, även på en liten hund. Han har ett par revbensbrott också?


Matte blir tyst.


- Eeeh.. ja... alltså, han föll nerför trappan. Min sambo råkade knuffa ner honom. Han är ju så liten, Vilmer, han såg honom inte och plötsligt...


Rösten bryts. Matte gråter igen. Det gör ont i hjärtat att höra.


- Såja, en olycka kan ju hända, stackars husse. Jag föreslår att Vilmer sover ut till i morgon så ser vi att allt är bra med honom innan han åker hem.


Vilmer virvlar in i mattes famn efter sin övernattning på bortaplan. Hans ben är uppbundet för några dagar framåt för att behålla benet i läge. Han rör sig med imponerande hastighet på sina tre ben. Mattes ögon tåras av lycka att allt gick bra.


Några månader senare kommer Vilmer in akut igen. Han är genomblöt och andas tungt. Ögonen är uppspärrade av skräck över lufthunger.


- Han.. han.. han råkade falla ner i vår badtunna. Jag hittade honom i sista sekunden, gråter matte.


Halvt drunknad kippar den lille parveln efter luft. Veterinären lyssnar omsorgsfullt på hans andningsljud och ser allvarlig ut. Vilmers ögonvitor lyser röda av blödningar.


- Vi får hjälpa honom med syrgas och lite morfin för att minska ångesten. Och värma upp honom. Han är ganska nerkyld.


Matte är återigen förkrossad. Hon lämnar över Vilmer som väser och snörvlar vid varje andetag.


- Vänta här, säger veterinären. Jag kommer tillbaka så får vi resonera i lugn och ro när Vilmer är under vård.


När veterinären kommer tillbaka i rummet har matte samlat sig. Hon ser förvirrad och förtvivlad ut.


- Jag behöver fråga, säger veterinären allvarligt. Är det verkligen olyckor det är frågan om?


- Va? Vad menar du?


- Två allvarliga tillbud på så kort tid är inte normalt, säger veterinären rättframt.


- Menar du att min sambo..? säger hon upprört.


- Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag behöver göra en polisanmälan. Det är något som inte stämmer. Jag är skyldig att anmäla. Och syftet är gott. Att skydda det värnlösa djuret från potentiellt mera våld. Och också barn och partner till den som är våldsam. Men. Jag hoppas jag har fel. Jag lämnar gärna ut kontaktuppgifter till Kvinnojouren som du kan ringa om du själv känner att du vill.


Matte ser rädd ut. Hon flackar med blicken. Åker hem. Under natten försämras Vilmer och hans lilla kropp orkar inte mera. Veterinären är skakad och har svårt att samla sig kring att anmäla när hon ser den förtvivlade kvinnan huka över lille Vilmer. Tänk om det bara är två olyckor?

http://www.roks.se/har-finns-hjalp


http://www.roks.se/engagera-dig/kalender/konferens-om-kopplingen-mellan-manniskors-och-djurs-utsatthet-i-valdsrelatione

Av djursjukhusetgammelstad - 18 maj 2013 10:00

Det är mulet men ganska varmt redan på förmiddagen när Lisen svänger in och parkerar utanför mässan. Parkeringsvakten anvisar en plats i raden, men hon smiter vidare och hittar en plats där bilen delvis skyms av träd. Sedan tvekar hon. Öppen baklucka och hunden Totte i koppel? Men tänk om någon stjäl honom? Eller han hoppar ur bilen och trasslar in sig och stryps?


Samtidigt… det är rätt luftvarmt. Lisen är villrådig. Hon vevar ner rutorna två decimeter. Hon ler lite när Tottes lurviga nos sticker sig ut från bakluckan och slickar på hennes hand.


-          Jag blir inte länge, säger hon till Totte och går in på mässan.

Det är mycket folk. Lisen träffar Marianne, som hon inte sett på evigheter. De tar en fika och pratar om gamla skolminnen. Lisen kan inte minnas när hon hade så trevligt sist. Till sist bryter hon upp. Går runt på mässan och kikar på köksprylar och drömmer om det där köket…


När hon kommer ut ur mässhallen blir hon förskräckt. Det är gassande sol och riktigt varmt. Hon jäktar ut genom grindarna. Stackars Totte. Han behöver en ordentlig skål med vatten nu.


Men när hon närmar sig bilen blir hon fylld av skräck. Den är nu helt exponerad för solen. Träden ger ingen skugga längre. Hur länge har hon varit borta? Nu springer Lisen. Fram till bilen, öppnar luckan med fumliga, rädda händer. Hon skriker. En bilgranne skyndar dit.


Totte krampar. Bakluckan är fylld av tecken på kamp för att få luft och avkylning. Rivmärken på gummimattan, på sidorna, blodspår från desperata klor och tänder, munnen fradgar. Urin i hela bilen. Totte kokar.


Lisen kör i ilfart till veterinären. Han kyls av, hans kropp är het. Han får dropp och kramplösande. Men han slutar inte krampa. Pupillerna far från sida till sida i huvudet. Nystagmus säger veterinären.


Efter en timme lägger veterinären sin hand på Lisens förtvivlade arm. Tittar på henne för att få kontakt.


-          Nu måste du låta Totte få slippa, säger han allvarligt. Vi kan inte rädda honom.


Han får upprepa, Lisen är förvirrad av ångest över vad hon gjort. Kokat sin älskade Totte i bilen tills han överhettades och nu måste få dö. Vad har hon gjort? Hon nickar medan tårarna rinner. Ja, låt honom slippa.

När sprutans innehåll rinner in i Tottes blodomlopp upphör tillslut kramperna. Han blir stilla. Lisen faller över hans kropp och tårarna strilar som regn över honom. Vad har hon gjort?

Av djursjukhusetgammelstad - 14 maj 2013 12:24

 


SÅ HÄR GLAD var vår VD Elisabeth när Luleå Näringsliv och Luleå kommun kom på företagsbesök med anledning av nomineringen till Årets Företagare 2013. Visst är det genom att samverka och vara nyfikna på varandras idéer och verksamheter som vi kan nå hur långt som helst!

 
 
 
Skapa flashcards