Ebba är en 6 år gammal rottistik som efter lek i höstas skadade sitt vänstra bakben. Hon kom till oss för bedömning av benet och en korsbandsskada konstaterades. I leden sågs också artrosförändringar. Ebba bokades till veterinär Andreas som opererade henne med en så kallad TTA-metod (tuberositas tibiae advancement). Man sågar då av den övre platån i leden och förskjuter den framåt för att ändra belastningen i knäleden. Det kan tyckas som en drastisk metod, men har visat sig ha mycket gynnsamma resultat på återhämtningen. Lika viktigt som en lyckad kirurgi är en omsorgsfull rehabiltering efteråt med syfte att återställa muskulär funktion och ledens rörelseomfång. Se nedan bilder efter operationen och en lycklig och ambitiös Ebba på rehabbesök.    

En kollega ringer och vill remittera en sjuk hund. Hon är orolig för honom, han är spänd över buken och mycket allmänpåverkad med feber. Kanske magomvridning. Kollegan har inte tillgång till röntgen. Hon får råd kring droppbehandling i bilen och smärtlindring.

När Grizzly kommer är han mycket svag, orkar inte stå. En bukröntgen visar kraftigt nedsatt kontrast i hela buken. Bukhinneinflammation misstänks. Husse berättar att han kört med spannet och hur linorna brustit och Grizzly fått linan virad runt buken och spannet dragit iväg. 

Grizzly skrivs in. Det är allvarligt och veterinären vet inte vad som är att vänta när buken öppnas. Bukväggen är delvis trasig och stora blånader ses.  Tarmen har på sina ställen lossnat från sin infästning och tarminnehåll har runnit ut ur buken. En del tarm håller på att dö av och det finns inget val än att ta bort delar av den för att försöka återskapa cirkulation i kvarvarande tarm. Sedan spolas buken ren från kontamination med flera liter kroppsvarm saltlösning innan den sluts. Grizzly får intravenös antibiotika och kontinuerlig smärtinfusion, fortsatt dropp och värmedyna. Nu är det bara att vänta.

Nästa dag är Grizzly svag. Han är kritiskt sjuk och vi oroas över om han kommer att klara sig. Sköterskorna medicinerar, vänder honom, hjälper honom ut att kissa. Sakta återvänder orken. Han matas när han inte vill äta själv.

Efter en knapp vecka är fina Grizzly redo för hemgång. Mager men vid gott mod. Det är lika fascinerande och roligt varje gång ett riktigt sjukt djur återfår sina krafter och är redo för avfärd.

Husse skriver fint på vår FB och tackar för vår omvårdnad. På bilden ses Grizzly kika ut ur sin koja. Borta bra men hemma bäst. Nu är ledaren för den stora flocken tillbaka där han hör hemma. Med några veckors återhämtning är han snart redo för nya äventyr.

Vinterbilder från våra FB-läsare                               

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.

Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.

I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.

Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?

Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   

Kaniner kommer ibland till oss på Djursjukhuset på grund av upphörd aptit. I vissa fall kan vi fastställa att det beror på felväxande tänder. Kanintänder växer kontinuerligt och fordrar att de slipas av den mat de äter. Därför är det väsentligt att de i huvudsak äter stråfoder, det vill säga gräs och hö, och endast i ringa mängd pellets. Även deras mage och tarm mår bra av en strårik diet - deras tarmar är ett mycket delikat ekosystem av bakterier, som behöver rätt näring för att må bra. Och mår tarmbakterierna bra mår kaninen bra!

Om tänderna växer långt kan de mekaniskt förhindra att kaninen kan äta. I värsta fall kan kaninen svälta ihjäl.

En kanin som mår bra äter med god aptit utan att gnissla tänder eller salivera, avföringen är små, mörka, fasta "kulor". Om kaninen har diarré, magrar eller äter dåligt behöver den undersökas.

Vissa kaniner har i grunden bettfel och då är prognosen ytterligt dålig. Det är viktigt att ställa diagnos och avgöra vilka behandlingsalternativ som finns.

Nedan ser du exempel på förvuxna framtänder som slipas ner med tandborr. Kanintänder ska inte klippas med klotång då de riskerar att spricka och splittras helt. Även kindtänderna behöver bedömas - ibland kommer huvudproblemet från kindtänderna med sårbildning och infektioner som följd.

Kaniner är flyktdjur och kamouflerar sin ohälsa så länge den kan. En kanin som slutar äta är ett mycket allvarligt tecken på sjukdom och behöver skyndsamt få en diagnos.

Ilizi är en äldre ridgebackdam som är ute på en löprunda med matte när hon blir ormbiten i nosen. Matte åker in med henne till oss på Djursjukhuset där hon skrivs in för vård, observation och smärtlindring. Nosen sväller upp tämligen omgående och Ilizi är inte särkilt sugen på att äta och verkar lite tagen.

Nästa dag är hon piggare vid ronden och hon bedöms preliminärt kunna gå hem. Matte blir uppringd och meddelad detta och andas förstås ut att faran tycks vara över. Vid lunchtid försämras Ilizi, först subtilt - lite flåsig, inåtvänd. Nosen har svullnat upp mera. Veterinären ringer matte och resonerar kring att det är ett illavarslande förlopp och att det finns anledning att behandla med ormserum.

Ilizi försämras sedan snabbt med snabb hjärtfrekvens och påverkat allmäntillstånd. Hon sätts på serumbehandling intravenöst. Som med ett trollspö mår hon bra efter behandlingen är avslutad. Hon är pigg och otålig och nossvullnaden har fallit helt. Hennes blodvärden ser fina ut, men vi skickar också ett troponin, en hjärtmarkör som kan vara vägledande för hur hjärtat mår vid sidan av den vanliga undersökningen. Troponinet är förhöjt och Ilizi går hem på strikt vila.

Hon kommer på återbesök efter ett par veckor och njur-och leverprover tas vid sidan av ett nytt troponin. Samtliga prover är normala. Ilizi friskskrivs. På bilden kan du se sviter av ormbettet vid Ilizis nos. Ett ärr hon får leva med troligtvis.

Allmänt om ormbett:

• Var uppmärksam om du vistas i soliga stenpartier under våren. Håll din hund kopplad. Ormar solar gärna där - även medan snön fortfarande ligger. Förra året fick vi in ormbitna hundar redan i mars.
• Om din hund blir ormbiten - håll den i stillhet så mycket det går
• Ring veterinär för att få komma in för bedömning
• Kortison anses inte vara till någon hjälp vid ormbett. Meddela behandlande veterinär om du gett kortison och vilken dos.
• Vi skriver in alla ormbitna hundar för observation och smärtlindring samt burvila och intravenös vätsketerapi. En del hundar sväller inte alls upp vid bettstället. Dessa kan förmodas ha blivit bitna utan att ormen tömt sitt gift. De som fått i sig gift sväller i regel påtagligt över bettområdet (oftast nos eller framtass)
• Ormserum reserveras för de med påverkat allmäntillstånd, blodiga diarréer, blödningar i huden, hjärtpåverkan och de med organsvikt. Ju tidigare behandlingen sätts in desto bättre prognos.
• Vi rekommenderar uppföljande kontroll cirka två veckor efter bettet på de flesta hundar. Under mellanperioden ska hunden vilas. Det finns risk för så kallade senrekationer på hjärta, lever och njurar som man bör ha respekt för.
• De allra flesta ormbitna hundar klarar sig fint!

Joy är en ung tibetansk terriertik som strax efter förlossningen av sina valpar börjar skaka, hässja och bli darrig. Matte kontaktar oss på Djursjukhuset för råd. Vi misstänker ecklampsi, som är ett potentiellt livshotande tillstånd om det inte behandlas och bokar in henne för en omgående akuttid.

Typiska symtom vid ecklampsi är ofrivilliga muskelryckningar, flåsighet, små pupiller, feber, upphörd aptit och ointresse att ta hand om valparna. Vid riktigt akuta tillstånd får tiken kramper, som också ge upphov till blodsockerfall med ytterligare kramprisk. Även aggressivitet kan vara ett symtom som ses. Ecklampsi kan uppträda runt valpningen och tre veckor framåt och anses i första hand drabba tikar av liten ras med stora kullar - men utesluter inte att större tikar eller tikar med små kullar också kan få det. Tillståndet uppträder för att det blir ett stort behov av kalcium till valparna under fostertiden, som sedan ökar dramatiskt när mjölkproduktionen kommer igång. Då kan blodkalciumnivåerna falla hastigt och ecklampsi uppstår.

Tikar som får kramper på grund av snabbt insättande kalkbrist kan ofta behöva ytterligare kalcium intravenöst innan blodkalcium stabiliseras. De behöver noggrann övervakning de närmaste dygnen.

Joy konstateras med ett blodprov ha markant låg blodkalcium och får kalciuminfusion av veterinären. Dosen som ges anpassas efter tiken under noggrann bevakning av hjärtverksamheten. Calcium intravenöst ökar risken för hjärtrytmstörningar och en hastig giva eller en överdos kan vara fatal - så det gäller att vara försiktig.

I vissa fall rekommenderas avvänjning av valparna, i andra försöker man att fortsätta ge di med uppmärksamhet hur tiken mår. Om valparna är äldre ökar man istället på av valpfodret för att indirekt minska mjölkproduktionen. Ibland får man sinlägga tiken helt. Då brukar man ofta använda Galastop, som är ett registrerat läkemedel för ändamålet.

En tik med ecklampsi anses ha viss risk att utveckla tillståndet igen och man bör noggrant diskutera med sin veterinär om hon bör paras igen. Eftersom man ser ecklampsi oftare i vissa raser finns anledning att fundera över att avstå från avel på de individer som drabbas för att undvika att sjukdomen sprids i populationen. Men också för tikens skull - att få kalkbrist och kramper är påfrestande för tiken både fysiskt och psykiskt.

Förebygg ecklampsi med anpassat foder för dräktighet med kontrollerade nivåer av kalcium och fosfor. Ge inte extra kalktillskott - det kan snarare öka risken för att utveckla ecklampsi! Undvik att ge rent kött till tiken. Tillse att hon är näringsförsörjd hela dräktigheten - inte minst de sista tre veckorna ökar behovet av väl sammansatt näring kraftigt.

Tikar med och utan ecklampsi ska ges foder av med anpassat näringsinnehåll. Diskutera gärna med din veterinär om vilka foder som finns att välja på.

För vackra Joy gick allting bra. Hon diar sina valpar som ökat i vikt jättefint och mår själv alldeles prima. Härligt!