Inlägg publicerade under kategorin Reflektioner

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54

 


Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.



Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.



Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.



Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.



Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.



Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.



Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.



Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.



Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.



ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.


Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.


Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.


Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:


http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k


http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.


Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).


Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.


Bosse före operationen:

     


... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:


http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8


Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:


http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds





ANNONS
Av djursjukhusetgammelstad - 22 juni 2013 19:58

Jouren har varit ganska lugn när matte ringer om Vilmer. Hon är uppriven, gråter så det hackar i orden och veterinären har svårt att riktigt förstå vad som hänt.


- Benet... åååh.. det hä-änger, snyftgråter matte.


Hon kommer in med Vilmer. Ett bedårande litet pyre på dryga kilot. Och mycket riktigt hänger ett bakben i en högst onormal vinkel. Veterinären känner försiktigt.


- Jag tror det är ur led, möjligen brutet också.


Vilmer gnyr. Han har ont, hittar ingen position som känns uthärdlig. Matte smeker med ömma, rädda händer över hans lurviga rygg. Han får en lugnande spruta och somnar in så att han kan röntgas.


- Jaa, det är ur led, meddelar veterinären. Vi får låna honom av dig en stund, han behöver sövas för att jag ska kunna dra det rätt.


Matte nickar förvirrad. Hon åker hem, väntar oroligt vid telefonen. Efter två timmar ringer veterinären och berättar att allt gått bra, att höften är på plats igen och att lille Vilmer ligger för uppvak.


- Hur gick det till egentligen? frågar veterinären vänligt. Det krävs ju rätt stor kraft för att en höft ska hamna ur led, även på en liten hund. Han har ett par revbensbrott också?


Matte blir tyst.


- Eeeh.. ja... alltså, han föll nerför trappan. Min sambo råkade knuffa ner honom. Han är ju så liten, Vilmer, han såg honom inte och plötsligt...


Rösten bryts. Matte gråter igen. Det gör ont i hjärtat att höra.


- Såja, en olycka kan ju hända, stackars husse. Jag föreslår att Vilmer sover ut till i morgon så ser vi att allt är bra med honom innan han åker hem.


Vilmer virvlar in i mattes famn efter sin övernattning på bortaplan. Hans ben är uppbundet för några dagar framåt för att behålla benet i läge. Han rör sig med imponerande hastighet på sina tre ben. Mattes ögon tåras av lycka att allt gick bra.


Några månader senare kommer Vilmer in akut igen. Han är genomblöt och andas tungt. Ögonen är uppspärrade av skräck över lufthunger.


- Han.. han.. han råkade falla ner i vår badtunna. Jag hittade honom i sista sekunden, gråter matte.


Halvt drunknad kippar den lille parveln efter luft. Veterinären lyssnar omsorgsfullt på hans andningsljud och ser allvarlig ut. Vilmers ögonvitor lyser röda av blödningar.


- Vi får hjälpa honom med syrgas och lite morfin för att minska ångesten. Och värma upp honom. Han är ganska nerkyld.


Matte är återigen förkrossad. Hon lämnar över Vilmer som väser och snörvlar vid varje andetag.


- Vänta här, säger veterinären. Jag kommer tillbaka så får vi resonera i lugn och ro när Vilmer är under vård.


När veterinären kommer tillbaka i rummet har matte samlat sig. Hon ser förvirrad och förtvivlad ut.


- Jag behöver fråga, säger veterinären allvarligt. Är det verkligen olyckor det är frågan om?


- Va? Vad menar du?


- Två allvarliga tillbud på så kort tid är inte normalt, säger veterinären rättframt.


- Menar du att min sambo..? säger hon upprört.


- Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag behöver göra en polisanmälan. Det är något som inte stämmer. Jag är skyldig att anmäla. Och syftet är gott. Att skydda det värnlösa djuret från potentiellt mera våld. Och också barn och partner till den som är våldsam. Men. Jag hoppas jag har fel. Jag lämnar gärna ut kontaktuppgifter till Kvinnojouren som du kan ringa om du själv känner att du vill.


Matte ser rädd ut. Hon flackar med blicken. Åker hem. Under natten försämras Vilmer och hans lilla kropp orkar inte mera. Veterinären är skakad och har svårt att samla sig kring att anmäla när hon ser den förtvivlade kvinnan huka över lille Vilmer. Tänk om det bara är två olyckor?

http://www.roks.se/har-finns-hjalp


http://www.roks.se/engagera-dig/kalender/konferens-om-kopplingen-mellan-manniskors-och-djurs-utsatthet-i-valdsrelatione

Av djursjukhusetgammelstad - 9 maj 2013 09:00

  I vården av människor bedrivs studier av skador som uppstår i vården som en viktig del av patientsäkerhetsarbetet. En vårdskada definieras som lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakats av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av en patients tillstånd eller en förväntad effekt av den behandling patienten erhållit på grund av tillståndet.


Man räknar med att det årligen uppstår cirka 105 000 vårdskador som kräver 630 000 extra vårddygn i Sverige. Tretusen avlider. Förutom det mänskliga lidandet motsvarar det en kostnad för samhället på ungefär sex miljarder kronor. I amerikanska studier från 1999 konstateras att  mellan 44 000 och 98 000 dödsfall per år. Det var fler dödsfall än vad som orsakades av trafikolyckor, bröstcancer eller AIDS. 


Vård är aldrig riskfri. Men vi behöver naturligtvis känna oss trygga att vårdgivande personal lär sig av de misstag som gjorts. Detta förutsätter ett kontinuerligt patientsäkerhetsarbete - att vi registrerar och dokumenterar och drar slutsatser.


Inom djurvården uppstår också vårdskador. Vi har ingen motsvarighet till Socialstyrelsens nationella patientsäkerhetsarbete, så det finns inga siffror på hur många djur som skadas eller avlider till följd av vård. Varje inrättning förutsätts själva ha en överblick över hur situationen ser ut och göra konsekvensanalyser. Det finns heller inga nationella riktlinjer för ersättningsbarhet när det uppstår en vårdskada för ett djur. Ett första steg blir i praktiken att den enskilda djurägaren (kunden) kontaktar den djurvårdande inrättningen och påtalar att han/hon önskar ersättning för djurets vårdskada. Det ankommer då på kliniken att diskutera med kunden om hur ansvarsförhållandet ser ut och om man är överens om att skadan hos djuret uppstått på grund av försumlighet i vården. Kommer man inte överens finns möjlighet att få vårdkvaliteten bedömd via ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård .


(Här kan du läsa hur det går till: http://www.vetansvar.se/introsida/startsida/hurdugorenanmalan.4.778a5d1001f29869a7fff2241.html
 )


Det tar ofta lång tid innan ett ärende är utrett (ibland ett par år). Ansvarsnämnden avgör inte ekonomiska tvister. I de fall man inte kan komma överens med den djurvårdande inrättningen kan man som konsument ta hjälp av konsumentombudsmannen hur man bäst går vidare.


För oss på Djursjukhuset i Gammelstad önskar vi en öppen dialog med den kund som upplever att vården lett till skada eller men för djuret som kunnat undvikas. Vår målsättning är att Du som kund ska känna dig hörd för de synpunkter Du har och att Du så långt det är möjligt också ska känna Dig nöjd med oss som vårdgivare för Ditt djur. Vi kan också förklara och motivera i de fall vi inte delar uppfattningen att det rör sig om försumlighet.


Vårdskadeärenden är inte vanligt. Men ibland misslyckas vi. Vi är den första att beklaga om vi orsakat Ditt djur ett lidande som kunnat undvikas. Vår avsikt är att i alla lägen hjälpa och lindra - precis som övriga kollegor som tillhandahåller djursjukvård.


Vård är aldrig riskfri. Nollvision är inte rimlig men önskvärd. Vårdgivande personal är också människor med förmåga att i en del stunder begå olyckliga misstag. Vi försöker förekomma genom att ha skrivna rutiner för en stor del av vår verksamhet för att det ska finnas en struktur vi alla följer. Men alla situationer är inte möjliga att skapa rutiner kring eller förutse.  Instrument kan ibland gå sönder eller inte fungera som det är tänkt. Där har leverantörer av medicinteknisk utrustning en del i ansvaret, men också djurvårdande instans.


På humansidan finns kriterier för ersättningsbarhet för vårdskada. Knappt hälften av anmälda fall ersätts årligen.

Man har inte rätt till ersättning enbart för att ens behandling inte gav önskat resultat eller för att det uppstått en komplikation. Läs mer om ersättningsgrunder inom humanvården här http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/Stod/Bidrag-och-ersattningar/Skadeersattning/


Du är alltid välkommen att kontakta oss om Du har funderingar kring vården av Ditt djur. En öppen dialog gagnar oss alla. Har vi gjort fel så bär vi naturligtvis ansvaret.



Av djursjukhusetgammelstad - 31 januari 2013 09:20

Signaturen Maria önskar att vi skriver om skendräktighet. Toppen att få önskemål från dig som bloggläsare så vet vi vad som intresserar!



Skendräktighet drabbar tiken i efterförloppet av löpet. Tiken har en speciell löpcykel som gör att hon oavsett om hon har blivit dräktig eller inte får ett påslag av gulkroppshormon (progesteron). När detta sedan börjar sjunka runt dag 45 ökar istället prolaktinet (mjölkhormon), vilket gör att en del tikar blir tydligt skendräktiga. Det är också skälet till att undvika att kastrera om möjligt under denna tid eftersom risken för betydande skendräktighet finns när progesteronet sjunker abrupt.


Symtom vid skendräktighet

Tiken kan få aptitstörningar och bli fixerad vid leksaker som hon bär och bäddar med. Hennes juver blir mjölkfyllt och hon kan bli inaktiv och helst vilja ta det lugnt i hemmets vrå.


Är det farligt med skendräktighet?

Nej, det är inte farligt. Men för vissa tikar kan skendräktighetstiden påverka livskvaliteten på ett tråkigt vis. Hon kan vara ledsen och nedstämd under två-tre månader per år beroende på löpintervall.


Ökar skendräktighet risken för juvertumör?

Nej, det anses inte finnas koppling mellan skendräktighet och juvertumör, inte heller mellan att ha haft valpar eller storlek på kullen.


Är det bättre att låta tiken få en kull för att hon ska bli mindre skendräktig framöver?
Om man gör det för tikens skull avråder vi. Hon kommer troligen bli lika eller mer skendräktig de efterföljande löpen om hon fött valpar.


Behandling:

Vetenskapliga studier kring skendräktighet är ganska få. Flera råd är sådana som hängt med i åratal men har tveksam vetenskaplig substans. Man behöver tänka på det som yrkesman när man ger rådet så det inte bara sker på slentrian. Här nedan följer några råd om behandling:


  • Minska på maten?

Ett vanligt förekommande råd är att minska på fodermängden för att tiken fortare ska komma ur sin skendräktighet. Det finns några studier kring detta. Den senaste publicerades 2009 och är en ganska liten undersökning där författaren bedömer att kalorirestriktion kan skynda på förloppet men inte bota det. Här är länken om du vill läsa sammanfatnningen : http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18673334.


Eftersom vissa tikar tvärtom kan må illa och förlora aptit är det viktigt att ta individuell hänsyn. En tik som inte vill äta alls på mer än en dag bör man stimulera till att få i sig mat på olika sätt. Kanske det smakar bättre med lättsmält föda, till exempel ris och fisk eller kyckling, antingen som topping eller som enskilt mål. Vi tycker inte det är ok med havande kvinnor som inte klarar av att äta, så tycker jag att man ska tänka kring dessa tikar och dräktiga tikar också. I vissa fall kanske vi behöver stötta med medicinering mot magkatarr för att få tillbaka aptiten.


På hundar med glupande aptit och ointresserade av att röra på sig kan det vara vettigt att justera fodergivan eller till och med ge ett mer kalorisnålt foder för att undvka övervikt.


  • Öka motionen och ta bort pipdjuren

En del tikar blir inåtvända och mindre fysiskt aktiva under sin skendräktighet. Man bör försöka hålla uppe flåset som vanligt på henne. Om hon mår illa får man med sin veterinärs hjälp adressera illamåendet vid behov. Man kan prova ta bort leksaker om hon samlar dem i sin korg. Om hon istället ersätter med att slicka över juvren får man överväga vilket som triggar hennes skendräktighet mest.

  • Galastopmedicinera

Det finns ett läkemedel registrerat för veterinärt bruk som heter Galastop. Produkten är effektiv att minska mjölkproduktionen och vi skriver ut den vid måttliga till kraftiga skendräktighetssymtom med mjölkbildning i juver. Biverkningar är framförallt kräkningar och diarré. Tikar som inte äter behöver därför få aptitstimulans för att slippa ytterligare illamående i samband med medicinering. Galastop är droppar som ges en gång dagligen i 4-6 dagar.

  • Kastrera?

Kastration är ett alternativ för tikar med svåra skendräktigheter. Ingreppet bör göras när äggstockar och juver är helt hormonellt inaktiva, det vill säga ungefär tre månader efter löpning. Försäkringen täcker inte i normalfallet. De flesta djursjukhus och kliniker har ett paketpris för ingreppet. Tiken sövs och äggstockar och ofta livmoder avlägsnas. På senare år görs det på vissa sjukhus också laparoskopiskt, dvs med enbart små insnitt i huden. I normalfallet även vid traditionell metod är tiken pigg igen efter stygntagning. Men man behöver förstås ha henne i koppel längre än så för att såret ska bli hållfast.


  • P-spruta?

Vi avråder helt från p-spruta som behandling av skendräktighet, då det finns risk att tiken får livmoderinflammation och även ökad risk för juvertumörutveckling.

  • Vänta ut?

Skendräktighet är normalt för tiken och majoriteten kan man vänta ut men ha förståelse för att tikens upplevelse faktiskt är att hon är dräktig.


 






Av djursjukhusetgammelstad - 22 januari 2013 10:56

Det har kommit några spontana mejl om bloggen, att den är läsvärd, sorglig, informativ och rolig. Det är beröm vi suger åt oss av! Vi vill gärna spegla det dagliga arbetet med våra sjuka och friska patienter, hur bra det kan bli fast oddsen är svåra och hur fint det kan bli i avskedets stund när ägaren vet att alla kort är utspelade.


Många genom åren har sagt:


- Vad skönt för djuren som får somna in när det bara är plågor som återstår. Så skulle det vara för oss också.


Det är ett etiskt resonemang som är för stort att rymmas här - mänsklig eutanasi/dödshjälp. Men det är en reflektion som kommer ibland när djuret stilla får sin sista spruta och somnar in för gott. Stunden är som bäst när det känns lugnt och rätt. I de allra flesta fall vet man när klockan är slagen. Djurets ägare ringer oftast själv och bokar tid då krafterna börja rinna ifrån deras gamle vän.


Samtidigt vittnar många kollegor runt i landet om att det finns konfliktsituationer på ett annat sätt än förr. När veterinären ser ett lidande men ägaren till djuret inte ser detsamma. Hur gör vi då? Bäst är naturligtvis när vi kan komma fram till beslut med samsyn. Men det händer att ägarens kärlek till djuret eller andra personliga omständigheter gör det ytterst svårt att tänka sig avlivning.


Veterinärer och legitmerade djursjukskötare har ett djurskyddsansvar. Att polisanmäla den som vi anser plågar sitt djur genom att underlåta att behandla eller avliva det. Det behöver vara en sista utväg i de allra, allra flesta fall. Vi behöver lägga oss vinn att kommunicera och vara lyhörda för önskemål när ägaren önskar en dag till för ett avsked om djurets tillstånd så medger. Detta förutsätter att djuret inte kippar efter luft eller på annat sätt otillbörligt plågas naturligtvis.


En kund som flyttat söderut skickar ett klipp om en äldre man som abrupt får sitt djur taget ifrån sig med polisassistans. Hans version står oemotsagd i tidningen. Det finns naturligtvis andra perspektiv också. Veterinärens. Polisens. Men det känns sorgligt på alla vis när det behöver gå till sådana ytterligheter. För alla, men mest för husse. Kanske hade den gamle mannen kunnat erbjudas veterinär till hemmet för avlivning. Kanske var han inte mottaglig alls för några argument eller lirkanden. Men det är svårt att läsa om utan att känna stor sorg hur hans avsked från sin gamla hund blev i slutänden. Att den behövde få slippa leva mera står dock bort allt tvivel. Där är vår djurskyddslag glasklar hur vi ska tänka kring djurlidande och död.


Vi står på djurens sida. Oftast står vi där tillsammans med husse och matte - tvivels utan. Och det är skönt. Men när vi inte gör det - då behöver djuret den objektiva blicken att vi är vid vägs ände. Idealiskt är det att sedan kunna nå den där samsynen, det är en stark drivkraft att alla får lämna rummet med hedern i behåll. Att beslutet bottnade hos ägaren och att det fick göra det med varsamhet och empati men ändå tydlighet från veterinären. Att ägaren får en fin stund vid sin väns sida. Avskedets stund. Som kommer ibland förr än vi tänkt och anat.


Läs gärna artikeln:


http://www.sydsvenskan.se/malmo/husse-till-sjukhus/



Av djursjukhusetgammelstad - 15 januari 2013 08:47

  Svensk djursjukvård håller världsklass. Veterinärer utbildar sig och specialiserar sig på ett helt annat sätt än förr. Efter fullgången veterinärutbildning på 5,5 år kan man sedan erhålla titeln Specialist i hundens och kattens sjukdomar. Det tar minst tre år och avslutas med skriftlig och muntlig examination samt förutsätter ett skriftligt, vetenskapligt arbete som godkänts. Sedan finns möjlighet till specialisering inom områden - till exempel kirurgi, medicin, ögon, hud och neurologi. 


Vi välkomnar alla den utvecklingen. Att det finns ett högt kunnande skapar förutsättningar för god vård. Att vi kan remittera när den egna kompetensen inte räcker. Men även de allmänpraktiserande har en stor funktion att fylla. Att ha totalbilden av djurets mående och ägarens önskemål. När det är bättre att rekommendera avlivning för att det finns för många illavarslande symtom eller provsvar. När djuret har andra åkommor som tillsammans med den nuvarande ger tveksam livskvalitet. Det är ett ärofyllt och delikat uppdrag.


Förutsättningen för den språnglika utvecklingen av djursjukvården i Sverige är tveklöst den höga andelen försäkrade djur. Detta möjliggör utredning och behandling av sjukdomar som de flesta annars inte har råd med. I USA finns spetskompetens, men förunnat de rika. Där får de rikas djur får vård som merparten av det försäkringslösa folket inte kommer i närheten av.


Vi förvaltar ett förtroende från försäkringsbolagen. Att vi sköter oss. Debiterar för rätt saker. Att det som inte täcks av försäkringen heller inte blir ersatt. Det dränerar annars vårt försäkringssystem och premierna skjuter i höjden för oss alla. Det är fortfarande möjligt för de flesta att ha sina djur försäkrade. Dessvärre är det när ekonomin är spillror och man dragit in på försäkringen som konsekvensen för ens sjuka djur blir ödesdiger. Man har inte råd. Vi har förståelse för det. Även om det känns sorgligt att avliva ett djur som kunnat bli friskt om det opererats eller medicinerats. Men så ser livet ut ibland. Och då behöver förnuftet få råda.


De som frågar om de ska tömma barnens sparkonton behöver få frid. Att inte behöva känna skuld för att man inte sträcker sig till det yttersta, skrapar upp det sista. Att just nu är det så här. Och hade man velat tömma sparkonton hade frågan aldrig ställts. Vi kan bara rekommendera att försöka ha djuren försäkrade eftersom det underlättar i svåra stunder. Att inte välja bort om det inte är absolut nödvändigt - eftersom konsekvensen blir så stor om olyckan är framme.


Ett annat förtroende gentemot försäkringen är att uppge korrekta skadedatum. Att den som ringer och försäkrar in sin halta hund samma dag som den börjar halta inte omfattas. Som yrkesmän har vi ett strikt journalföringsansvar som baseras på noggrannhet och ärlighet. Emellanåt har vi uppfattat fel och då får vi förstås korrigera oss. Vi vill vara korrekta åt båda håll. Såväl försäkringstagaren som bolaget.


Vi ska vara tacksamma för våra försäkringar som möjliggör fin vård av våra djur när de blir sjuka eller skadade. Vi behöver värna etiken så att vi vid varje givet tillfälle frågar oss - för vem gör vi detta och varför? All vård ska utgå från djurets bästa. Att den har förutsättningar för ett kvalitativt liv utifrån djurets behov. Det är inte pengar kvar på försäkringen som avgör. Det är prognos på sikt. Behandlings- och vårdlidande i förhållande till tid kvar med kvalitet.


Inte så lätt alla gånger. Men vi på Djursjukhuset hjälper till i de svåra avväganden som blir. Och vi vill lasta av skulden att behöva fatta beslut ibland att djuret får slippa. Medan vi i andra sammanhang kan beskriva konvalescenstid och ingrepp som kan göra djuret livsdugligt och levnadsglatt. Gränsdragningarna gör vi tillsammans med dig. Oavsett försäkringsgrad på djuret.



Av djursjukhusetgammelstad - 8 januari 2013 17:44

Inom djurvården används kragar till djuren flitigt. Korrekt använda är de ett hjälpmedel. För att skydda det nyopererade såret från att slickas på, för att förhindra att en näringssond slits ut eller en sårdränering. Vi använder oftast krage under pågående droppbehandling för att djuren inte ska bita av droppslangen med risk för att det blöder onödigtvis. När vi lägger urinkateter för att säkerställa urinpassage har vi också krage. Katetern är fastsydd och det skulle innebära stor skaderisk att djuret slet loss den från sitt fäste.


Syftet är således helt att under en begränsad tid och med ett mycket tydligt mål med användningen förhindra djuret från att förvärra sin behandling genom att den tillåts slicka eller bita i såret med risk för blödning och infektion. Och i värsta fall att bukinnehållet ramlar ut ur såret med potentiellt fatala följder.


I vissa fall används även krage vid klåda. Men här får vi se upp! En hund eller katt med klåda som trattas riskerar vi att utsätta för ett otillbörligt lidande. Vi behöver även här att ett tydligt mål och en avgränsning i tid vid kraganvändningen. Till exempel att det finns riktigt stora, infekterade områden som måste få vara ifred. Där vi inte kan riskera att de biter eller slickar.


Det handlar om information och utbildning i tankesätt. Att förmedla som yrkesman vad som är ok och inte. Att det faktiskt är djurplågeri att sätta krage på sitt kliande djur i månader utan att söka veterinär. Vi möter dem från tid till annan. Djuren är stressade, varma med sina huvuden inne i kragen, ytterst plågade av en klåda de inte kan klia tillbaka på. När kragen tas av kastar de sig med ursinne över sina tassar och biter och tuggar och slickar så hjärtat voltar i bröstet av sorg. Ännu värre är de som - tack och lov  glest - dyker upp i munkorg. För att de ska slippa eksem, anger matte.


Dessa hundar är superstressade av tre skäl - att de inte kan klia sig, att de flåsar med begränsad öppningsmöjlighet av munnen inne i en munkorg så att de inte kan värmereglera sig, för att de är urtörstiga inne i sin munkorg och inte kan dricka. Dessa djur är det riktigt, riktigt synd om.


Blir man rekommenderad av en veterinär att ha på krage länge för ett hudproblem är det på sin plats att ifrågasätta varför. Krage en vecka som maximum är en lämplig filosofi. Samtidigt behöver hunden/katten ha klådlindring! Kragen får inte ersätta det.


Bättre än krage är kostym, sockar, halsskydd - det som ändå lämnar huvudet fritt men skyddar huden från åverkan.


Låt oss hjälpas åt att sprida kunskap kring kraganvändningen på våra smådjur så det blir det hjälpmedel det är avsett att vara.



Nedan ser ni Elite, som under en skogsvistelse fick en pinne ner genom matstrupen så att den skadades. Han fick ha krage för att inte sluta ut den matningssond eller de dräneringsslangar som han hade i sårområdet (även om de hade krävt en viss flexibilitet att lyckas med   ). Nu verkar Elite ha återhämtat sig. Han är i sanning en kämpe! Ni hittar hans blogg härintill (När klockan slår).


     


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se