Direktlänk till inlägg 21 december 2012

Ensam sorg

Kommentera
Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:37

  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack alla ni som berört min text kring avlivning.
 
Jag tänker att det är en del av djurägandet som berör och finns där i bakgrunden. Ett djurliv är så kort och vi tvingas komma till beslut när det är dags. Jag tänker att veterinärrollen är att ha hjärtat med sig i mötet med det sjuka, åldrade djuret men att det också är viktigt att bibehålla sin professionalism. Ibland behöver man som veterinär fatta tråkiga men nödvändiga beslut för att lidandet är för stort när ...djurägaren har svårt att se det själv. Stötta. Finnas intill. Men inte sörja. Det är inte min sorg. Jag behöver förmedla något annat. Trygghet. Visshet att det är rätt.
 
Mina första tio år i veterinäryrket skakade mina händer när jag satte nål för den sista sprutan. Jag minns fortfarande änkan med sin leversviktshund som skrek av förtvivlan när hennes enda vän avlivades. Hon höll honom i famnen, gungade från sida till sida, kramade honom krampaktigt och skrek
 
"Nu är jag alldeles ensam. Förlåt älskade Pluto, jag kunde inte göra mer"
 
Jag hade så gärna räddat honom för att hon skulle ha honom kvar. Men det fanns inget mer att göra. Hon var gammal själv. Det var hennes sista hund. Troligen fanns inte många vänner kvar i livet heller, barn och barnbarn upptagna med sitt. Jag minns att vi grät så huvudet tjocknade hos flera av oss. Den fina gamla kvinnan med sin gamla, sjuka hund. För att vi inte kunde göra mer. Hon blev kvar halva dagen. Troligen lever inte hon inte idag, men minnet av hennes oerhörda, ensamma sorg lever kvar i mig ändå.
 
Somliga tänker kanske att det bara är en hund, men för många, många är hunden mer än så. En vän, ett sammanhang, en orsak att komma ut, en identitet. Man är inte ensam, man är en hundägare. Till den bästa och mest märkvärdiga dessutom. De värsta avlivningarna är för den ensamma, gamla människan som ingen har och hunden är den enda i världen. Den ensamma sorgen är värst. Med åren blir det annorlunda.
 
Jag ser tydligare att vi har gjort allt och att jag inte kan bära någons ångest eller sorg. Jag stannar i stunden, men jag bär inte sorgen. Jag gråter en tår ibland när det är ett djur jag följt under många år som behöver få somna in. Vi har en mångårig relation jag och ägaren, jag lider med dem. Tårarna är aldrig regisserade. När stunden är kommen känns det lugnt och rätt. Jag tänker att det är det jag behöver förmedla. Det tvivellösa alternativet snarare än delande av den bottenlösa skulden att bestämma över djurets död. Bödelrollen. Sorg har många bottnar, glittrar i sina olika facetter.
 
Jag tänjer på de egna gränserna ibland, försöker förstå ägarens perspektiv. Definitionen på lidande är inte enkel. Det kan finnas särkilda omständigheter, barn som är sjuka, partner som gått bort, skilsmässa, livskriserna står på rad och kräver sitt. Ägarna mäktar inte där och då. Vi behöver beakta det också som yrkesmän. Djurets sjukdom i ett livssammanhang.
 
Vi som yrkesmän får inte väja för det som är svårt, lämna bort besluten, ducka för vädjande om hjälp - fega ur. Inte gömma oss bakom provsvar. Vi behöver stå på stadig erfarenhetsgrund. Nu är alla kort spelade. Inga finns kvar - oavsett hur många prover som tas eller undersökningar som görs. Att remittera är ett svek mot yrkeshedern. Vi behöver stå pall när besluten ska fattas.
 
Det finns de som säger
 
"Åh, om det ändå blivit definitivt, att han legat i kramper eller hjärtsvikt eller i smärtor och beslutet varit svartvitt, plötsligt, det finns inget annat. Det svåra är när det är gradvis, var sätter jag gränsen?"
 
Det finns emellertid de som också säger
 
"Åh, om jag ändå fått vänja mig, jag klarar inte att det kom så här abrupt, hur ska jag kunna fatta beslut?"
 
Ytterligare andra vill ha diagnos, få en siffra eller en bild eller något som säger dem, att nu har de gjort allt och inget annat finns kvar. Jag brukar ägna dem en god stund utan att undersöka deras djur. Tänk om vi tar alla prover och de ser bra ut men deras djur krampar, kippar efter luft, är förlamade eller vägrar äta ändå? Ska vi fortsätta leta trots att behandlingsalternativen är uttömda?
 
Eller behöver vi vara modiga och trygga, tänka att det är rätt för djuret att slippa, att sorgen över att förlora sitt älskade djur och skulden över att bestämma att det ska dö behöver underordnas vissheten att man gör rätt och gott. Och att den sorgen är lika stor om två veckor eller fyra, medan vi förgäves letat efter en anledning att fatta beslut.
 
Jag minns det fina paret som satt med sin förlamade hundvän på gräsmattan och hade åkt till det stora djursjukhuset i söder, tömt sin gemensamma kassa och komplikationerna var många och hunden behövde få slippa sitt lidande, alla kort var utspelade. Vi satt där i solen med deras fina, bruna, förlamade hund, matte såg på mig med stor förtvivlan och sa
 
"Jag trodde det skulle kännas bättre om vi gjort allt. Nu har vi gjort det och det känns inte ett skit bättre, det känns bara hemskt, hemskt och onödigt alltsammans".
 
Jag ser vårt ansvar på djursjukhuset att vi ska leda och guida, stötta och minska skulden. Vi vet sällan allt om orsaken till de beslut som för någon annan verkar märkliga. Den medmänniska som inte orkar sitta vid sitt djurs sida när det avlivas behöver få stöd att det är ok att en granne eller vän åker. Det är inte fegt. Det är mänskligt.
 
Jag avslutar med en vers som en av våra kunder skickade oss. Ta hand om er alla och tack för ert engagemang!/Maria Karlsson, Chefveterinär
 
If it should be
 
If it should be that I grow frail and weak
And pain should keep me from my sleep
Then you must do what must be done
For this, the last battle can´t be won.
You will be sad - I understand.
Don´t let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love and friendship, stand the test.
We´ve had so many happy years.
What is to come can hold no fears.
You´d not want me to suffer so,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they´ll tend,
Only, stay with me until the end.
and hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
I know, in time, you too, will see,
It is a kindness, you do to me.
Although my tail, its last has waved,
From pain and suffering I´ve been saved
Don´t grieve that it should be you,
Who has to decide this thing to do.
We´ve been so close - we two these years
don´t let your heart hold any tears.
(Author unknown)

Allmänt
Dela
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Smilla med stakningsskada i bröstet

Kommentarer (0)
Av djursjukhusetgammelstad - 3 september 2013 21:42


Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig ...

Yatzie

Kommentarer (0)
Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54


    Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning. Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer...

Simon med änglavakt

Kommentarer (0)
Av djursjukhusetgammelstad - 27 augusti 2013 11:25


Simon är en äldre herre som blir glad när matte kommer med bilen. Han springer för att möta och matte ser till sin förfäran hur han törnar in mot en mötande bil och slungas tio meter. Matte och husse skyndar fram, övertygad om att deras älskade kisse...

Livmoderinflammation (Pyometra)

Kommentarer (2)
Av djursjukhusetgammelstad - 19 augusti 2013 11:07

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra in...

Bosse med trånga luftvägar

Kommentarer (13)
Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillr...

Ovido - Quiz & Flashcards