Direktlänk till inlägg 23 december 2012

Husse med mattelapp

Av djursjukhusetgammelstad - 23 december 2012 11:30

Att jobba på djursjukhus innebär att vi möter minst lika många människor som djur. Och det är dessa Möten som kan göra vår dag.
 
Jag har funderat över rollerna som matte och husse har som besökare med sitt djur till oss. Nedanstående text är förstås mycket generaliserande men också lite kul och talande hoppas jag att ni tycker. När det kommer både en matte och husse med sitt djur är de oftast barnlösa eller har utflugna, vuxna barn. De senare får ofta ägarändra för att det är sonens Fido, men sonen surfar i Australien, klättrar i berg i Mongoliet, kollar gorillor i Kongo, pluggar i Uppsala och bor i tredje hand eller har träffat en tjej med allergiskt barn. Eller har tröttnat. Ibland vet de inte riktigt hur Fido kom in i deras liv men de gör allt för att deras prins ska trivas och de är alltid djupt oroade när han inte är sig själv. Ibland anger det tonen att båda är med. Att de anar att det är allvarligt och att båda behöver vara med och bestämma hur besluten ska tas. Det känns i rummet och syns i ögonen när jag kommer in. Att de har förstått. De är ängsliga över domen som faller, men har berett sig för det värsta.
 
Det är nästan alltid matte som har talföreträde. Husse bär jackor och handväska med obekväm min, hämtar glömda dokument i bilen när Kung Bore är bister och missunnsam, hukar på stolen under alla jackor och blingiga handväskor och betraktar golvet med glasartad blick medan matte redogör för Fidos åkomma. Om husse försöker bidra med sin version blir han allt som oftast abrupt nedtystad.
 
När husse och matte har gemensam talan har de diametralt olika uppfattning om hur behandlingen har gått, hur ofta Fido bajsar eller hostar och hur han orkar. Jag är road av deras pingpong och om tiden medger lyssnar jag gärna.
 
Ensamkommande föräldrar som kommer med Fido är ofta svettiga i pannan och virriga i blicken när de kommer med Fido i snöre och barnet på armen. Barn som kan gå börja genast snurra snurrstolar, hamra på tangentbord, öppna och stänga lådor, trycka på upp-och ner knappen på bordet. Det är bra om Fido inte sitter på. Få Fidosar gillar hissar. De små raringarna kan alternativt rulla sig på golvet så att deras overaller blir en intressant kartering av dagens väder utomhus och olika hundbesök under senaste timmen eller så. Är det två syskon blir de snabbt oense om vem som ska sitta eller stå och det är oftast storasyskonet som bultar ner lillebror från stolen så att han skriker av förorättelse. Det händer allt som oftast att barnen letar sig ut ur rummet och springer lyckligt gatlopp i korridoren, väger sig på vågen och kontrollerar akustiken med uppsluppna tjoanden. Föräldern lyckas då hålla Fido på bordet och med en barbapappa-lång arm sträcka sig mot dörren och väsa hot om indraget fredagsmys om de inte genast återvänder till det tråkiga undersökningsrummet som de redan screenat av.
 
Det kan vara en utmaning att föra samtal i villervallan, undersöka och ge behandlingstips. Jag brukar skriva ner råden, eftersom jag har intrycket av att mitt budskap inte gått fram riktigt. När Fido undersöks är det fördelaktigt om två händer till kan vara behjälpliga. Fido låter sig ogärna nacksvingas och undersökas utan fyra handsinsats. Bebisar gillar inte att uppmärksamheten vänds från dem och att de måste knölas ner i vagnen. Konsekvensen blir att bebisen genast spottar ut sin ljuddämpare som hänger i en snodd på bävernylonbröstet och stämmer upp i imponerande arior i höga C. Då tar föräldern med irrande blick och svettpärlor i nacken upp den potentiella operasångaren och håller bebis på vänster höft medan vi förtvivlat försöker manöverera Fido med tre händer. Just då kommer Fido på att han kan piraya sig och börjar ett symaskinseffektivt tuggande i luften efter mänskligt kött.
 
De ensamkommande är ofta mattar. Jag brukar gissa ålder när jag ser dem. De jag bedömer i min ålder; stiliga, rappstegande, välklädda och med smink och hår på plats, är dessvärre oftast numera 15 år yngre. De jag däremot tänker mig tio år äldre; lite långsammare, grånad utväxt i benan, lite skrynkliga halsar och mjuka veck ovanför linningen, är dessvärre i min egen ålder.
 
Ensamkommande hussar är ibland stiliga män. Jag konstaterar också då att de oftast är sena 70-talister. Ensamkommande hussar som samäger en sällskapshund eller en katt har oftast en lapp med sig. De är lite obekväma med lappen. Frugan signalerar kontroll av läget och de fogar sig. En del säger resignerat: - Här, det är frun, du kan väl läsa. Ibland är det långa berättelser om hur Fido mår, när han bajsade och hur mycket och diverse annat av uttömmande karaktär. Oftast är det dock frågor. Tusen stycken. Det finns hussar som vill sköta lappen lite diskret. Som snegelläser medan Figo fälls med nacksvinget för magbeskådandet (finns mycket spännande att beskåda på en hundmage, åtminstone om man sysslar mest med hudåkommor som jag). Då inträffar samma som ovan. Att det blir endast tre händer för att hantera det lilla hjärtegrynet som börjar hugga vilt omkring sig.
 
Hussar till jakthundar har oftast eget mandat. De kommer i jaktkläder veckan före jaktstart med bråttomblick när deras inplanerade semester håller på att gå åt pipsvängen för att deras jaktkamrat verkar ur slag. Noskvalster är en farsot som drabbar jakthundar i slutet av augusti. Det dallrar av oro i rummet när jag kliver in. Centrum för oron tar det oftast lugnt, sniffar efter luktspår av tidigare hundar och katter, efter Frolicburken på bänken och kollar genom förnstret efter fåglar och annat vilt.
 
Jag drar listiga slutsatser av dessa roller. Att det är matte som har talföreträde. Som vet mest om löpningar, kräkningar och behandlingsresultat. Som har tusen frågor kvar som inte besvaras när husse kommer hem. Jag förekommer så gott jag kan. Skriver skriftliga hemgångsråd. Ringer matte om det tydligt framgår vems nummer som står på kundkortet. Om det råkar vara husses säger han ofta direkt:
 
- Nä, ring hon Ulla, hon vet mest om han Fido.
 
Men om han inget säger frågar jag:
 
- Kan jag prata med dig om Fidos provsvar eller ska jag ringa Ulla ?
 
För jag vill ju inte riskera att ha berättat allt jag har att säga för att i sammanfattningen få i luren:
 
- Kan du ringa hon Ulla också? Hon är ju som den som vill veta.
 
Så jag kan inte låta bli att fnula på om vi får, tas eller ges våra roller. Under tiden funderar jag om jag själv skulle skicka en lapp med husse.
 
 
 
  •  

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av djursjukhusetgammelstad - 3 september 2013 21:42


Smilla är en fartig pointertjej som är ute och springer på pointrars vis i full fart i skogen. Matte går efter en grusväg när hon plötsligt hör Smilla skrika. Ett långt, högt och klagande skrik hon aldrig hört förr från sin hund. Matte blir utom sig ...

Av djursjukhusetgammelstad - 31 augusti 2013 23:54


    Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning. Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer...

Av djursjukhusetgammelstad - 27 augusti 2013 11:25


Simon är en äldre herre som blir glad när matte kommer med bilen. Han springer för att möta och matte ser till sin förfäran hur han törnar in mot en mötande bil och slungas tio meter. Matte och husse skyndar fram, övertygad om att deras älskade kisse...

Av djursjukhusetgammelstad - 19 augusti 2013 11:07

En av de vanligaste kirurgiska ingreppen som görs på intakta tikar är att operera bort livmoder och äggstockar på grund av att de drabbats av en livmoderinflammation. Eller pyometra som vi benämner dem medicinsk. Var fjärde tik drabbas av pyometra in...

Av djursjukhusetgammelstad - 22 juli 2013 20:56

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillr...

Ovido - Quiz & Flashcards